COP28 kan vara det viktigaste klimatmötet sedan Parisavtalet

Foto: Ingmarie Andersson

Årets FN-klimatmöte äger rum mellan den 30 november och 12 december i Dubai. Att just Dubai står som värdstad för COP28 har varit kontroversiellt då Förenade Arabemiraten är en av världens största oljeproducenter. Dessutom har man utsett ledaren för det statliga oljebolaget till president för COP28-samtalen, vilket har ifrågasatts av delar av miljörörelsen och klimataktivister.

COP28 är viktigt eftersom det förväntas bidra till att upprätthålla målet om att begränsa den globala temperaturökningen till 1,5°C. Detta mål fastställdes i Parisavtalet 2015 och är avgörande för att undvika de mest skadliga konsekvenserna av klimatförändringarna enligt FN:s klimatpanel (IPCC).

Karin Bäckstrand, professor i samhällsvetenskaplig miljöforskning vid Statsvetenskapliga institutionen och tidigare medlem i Klimatpolitiska rådet, är en av forskarna vid Stockholms universitet som kommer delta på klimatkonferensen. 

En del beskriver årets FN-klimatmöte COP28 som det viktigaste sedan Paris, håller du med?

Karin Bäckstrand. Foto: Niklas Björling

– Ja, det håller jag med om. För det första, under COP28 genomförs den globala översynen av Parisavtalet - Global Stock-take. Det är en mycket viktig mekanism för att granska alla ländernas klimat åtaganden - Nationally Determined Contributions (NDCs). Detta för att se om och hur ländernas klimatåtagande räcker till för att nå 1.5 och 2 grader i Parisavtalet. Detta sker för första gången sedan Parisavtalet trädde i kraft, säger Karin Bäckstrand. 

– För det andra visar rapport efter rapport, från IPCC till FN:s Miljöprogram (UNEP) ”Broken Promise”, att det finns ett gap mellan målen å sin sida och policy och implementering å andra sidan. Att länder beslutar om att anta klimatpolicies är en sak, men att genomföra och efterleva klimatlagstiftning är en helt annan sak. Vi riskerar att hamna i en värld med en temperaturökning på 3-4 grader om inte länderna skärper sina klimatåtaganden.

– Och det tredje skälet är att vi är i en ”polycrysis”, med flera sammanhängande och parallella kriser - energikrisen, naturkrisen, geopolitiken. Vi ser flera eskalerande krig tex i Ukraina och Mellanöstern, som påverkar energi-och klimatsäkerheten. Det bästa motgiftet mot Putin och oljeberoendet är att accelerera den förnybara energin och därmed öka chanserna att nå Parismålen.  

Hur har pandemin och det faktum att det är nu pågående krig i Europa och Mellanöstern som påverkat tempot i klimatarbetet? 

– Det har varierat, men det som har överraskat mig är att tempot i klimatomställningen faktiskt ökade under den värsta perioden av covid-19, illustrerat av antagandet av EU:s gröna giv och Fit for 55-klimatpaketet. Trots pandemin och kriget i Ukraina fortsatte EU att driva på. Även USA med Bidens ambitiösa energi-och -klimatomställningsprogram har visat framsteg. Men världen globalt står inför utmaningar. Vi ser ökningar av både förnybar energi men också utvinningen av fossila bränslen. Det finns en risk en backlash vid EU-parlamentsvalen i juni 2024, då det finns politiska krafter som vill försvaga EU:s gröna giv och klimatpaket. 

Vad krävs för att länder ska öka sin implementering?

– UNEP:s gap emission report och UNFCCC syntesrapport visar på vikten att accelerera klimatomställningen och höja ambitionen i ländernas klimatåtaganden. Hur kan länder, med skilda styrelseskick och ekonomiska system – demokratier, välfärdsstater och auktoritära stater, adressera detta? Nyckeln till framsteg att länder inser sitt eget intresse av att ha effektiva klimatpolicys för att minska utsläppen. Skadorna och förlusterna av klimatförändringarna är enorma, något som fler länder blir alltmer medvetna om.

– I Sverige som i flera andra länder har vi etablerat ett oberoende klimatråd och en klimatlag för att granska regeringens klimatarbete. Sådana initiativ växer kraftigt nu. Under COP28 möts ett internationellt nätverk av länder som har antagit bindande klimatlagar och klimatråd. För att klara klimatmålen är avgörande att ha nationella klimatlagar och institutioner för att följa upp länders klimatarbete och därmed stärka implementering. Att lära av varandra är nyckeln. Vi observerar en ökning av antalet klimatlagar, oberoende klimatråd, mål klimatneutralitet i många länder. Oavsett om det rör sig om en demokrati eller en auktoritär stat, så måste politiken inkludera medborgarna och stärka legitimiteten och acceptansen för klimatomställningen. Samtidigt måste medborgarna också kräva förändring av de politiker de väljer. I vissa länder ser vi detta ske. I Tyskland har det gröna partiet blivit en del av koalitionsregeringen och miljö- och klimatpolitik har blivit mainstream i många läder. Många partier har gjort klimatfrågan central jämfört med för 20 år sedan. Det är avgörande att medborgarna kräver förändringar och är redo att ställa krav på de politiker de väljer.

– EU:s klimatlagstiftning är bindande. Om Sverige inte uppfyller sina åtaganden riskerar landet betydande böter om miljarder. I svenska skattepengar. Nyckeln för en framgångsrik efterlevnad ligger i bindande lagar med sanktioner. 

Vad har du för förhoppningar?

– Jag hoppas att den globala översynen av Parisavtalet, vilken är av yttersta vikt, leder till en skärpt implementering efter COP28. Dessutom är det centralt att länderna levererar på klimatfinansieringen till de fattigaste länderna. Jag tror inte att förhandlingarna kommer att kollapsa, men det finns en risk att det blir ett svagt utfall med urvattnade beslut, på grund av ordförandeskapet tex i form av svaga skrivningar för att accelerera andelen förnybar energi samt bristfällig klimatfinansiering. 

– Det finns en risk att det blir som COP27 i Egypten. Även om det skulle innebära vissa framsteg, skulle det inte vara tillräckligt bra. Under dessa två veckor kan mycket hända inte minst inom geopolitiken. Sammanhanget som omger förhandlingarna kan spela en avgörande roll i klimatförhandlingarna.

Gustaf Hugelius, docent vid Institutionen för naturgeografi och biträdande föreståndare för Bolincentret för klimatforskning, är även han på plats under COP28. Bolincentret är en av sponsorerna bakom Cryopshere Pavilion. Han kommer hålla presentationer kring hur klimatförändringar påverkar Arktis och permafrost. 

Vad har du för förväntningar på förhandlingarna?

Gustaf Hugelius. Foto: Niklas Björling

– Jag har ju förhoppningarna om att fler parter i förhandlingarna verkligen ska trycka på att 2 grader är ett för högt mål. När vi pratar om acceptabla nivåer i framtiden är det kring 1,5 vi ska sikta för det är så pass stora skillnader mellan 1.5 och 2 grader, säger Gustaf Hugelius. 

Vilka är effekterna av att permafrosten försvinner? 

– För varje grad global uppvärmning kommer vi på sikt att tappa 4 miljoner kvadratkilometer permafrost, alltså mer än hela EU:s yta. Den marken kommer fortsätta släppa växthusgaser i flera hundra år. Fem, tio generationer av mänskligheten kommer behöva hantera utsläppen, även om de slutar släppa ut själva. De kommer behöva fortsätta använda någon slags teknologi eller att hitta lösningar att få ned de här utsläppen från atmosfären. Det har väldigt omfattande och långsiktiga konsekvenser för alla människor på jorden i flera generationer. Sen har du jättestor inverkan för de människor som lever i Arktis. För de handlar det om att den stabila marken under deras fötter försvinner till något de inte kan leva på och det är ändå flera miljoner människor som lever på permafrost. Så det blir både väldigt stora lokala och globala effekter i flera hundra år framåt. 

Hur uppfattar du att kunskapen är bland beslutsförfattare?

– Jag har hållit på med kommunikation om permafrost sedan COP25 i Madrid och jag tycker ändå att kunskapen om att det är en viktig fråga för alla länder har ökat substantiellt. Man har en generell idé om att det är ett stort potentiellt problem. Kunskapen kring det mer praktiska, tidsskalor och hur det fungerar är väldigt begränsat. För de allra flesta är permafrost något som man aldrig kommer stöta på i sitt liv då det främst finns i obebyggda delar av världen. Men fler och fler är medvetna om att det här är en del av klimatsystemet som inte är tillräckligt väl representerad i förhandlingarna.

Tror du på att parterna kommer enas om en väg att nå 1.5-gradersmålet?

– Det som jag hoppas på är att diskussionen pushar det, att det kommer upp på agenda på ett tydligt sätt. Däremot tror jag inte att det efter den här COP:en ska finnas en samsyn mellan alla parter att det är det vi siktar på. Utan jag hoppas på att det kommer upp tydligt på agendan att många starka parter tycker så och kommer pusha det längre. Men jag tror inte det är realistiskt med några jättestora svängningar. Men det var som någon sa: fram till att vi har vänt den här skutan så blir ju varje COP den viktigaste vi har. För det kommer bli alltmer bråttom.  Jag tror ändå att många parter ser brådskan i att vända, för att nå 1.5 måste peakutsläppen nås de kommande 3-4 åren. 

Cibele Queiroz på Stockholm Resilience Centre och Global Resilience Partnership är också på plats under COP28. Hon talar om hur viktigt COP28 är när vi strävar efter att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader. Att överskrida den här gränsen medför allvarliga risker, men nuvarande åtaganden pekar på en höjning på 2,0 grader som bäst.

Foto: Stockholm Resilience Centre

– Även om ansträngningar för att minska klimatpåverkan sannolikt kommer att dominera diskussionerna vid COP28, får anpassning inte glömmas bort. Operationaliseringen av Loss and Damage-fonden är avgörande. Men det nuvarande dokumentet, framförhandlat under en rad förberedande möten inför COP28, är svagt. För närvarande är bidragen frivilliga, vilket innebär att stora förorenande länder sannolikt inte kommer att bidra tillräckligt. Det finns också en fråga om hur fonden ska genomföras och vem som kommer att ha ansvar för dess förvaltning. Den provisoriska lösningen som föreslagits är att fonden ska förvaltas av Världsbanken har väckt stor skepsis från de mest klimatpåverkade länderna och flera observatörer från det civila samhället. Jag tycker att reaktionen är en begriplig. För att fonden ska bli effektiv behöver de samhällen som drabbas hårdast få direkt tillgång och undgå den komplexitet och byråkrati som präglar andra befintliga klimatfonder, förvaltade av västerländska icke-statliga organisationer eller stora konsultfirmor. Ett viktigt steg för att få till en mer inkluderande och förtroendefull process är att se till att förvaltningen av fonden kan anpassa sig till principerna för Locally Led Adaptation, som över 100 organisationer kommit överens om, säger Cibele Queiroz. 

– Den stora utmaningen för COP28 kommer att vara att bibehålla en hög ambitionsnivå både när det gäller att minska klimatpåverkan och att anpassa sig till dess konsekvenser. Många gånger hör vi uttalanden som 'kanske borde vi börja bli realistiska och acceptera att vi inte kommer att uppnå målet på 1,5 grader och istället börja rikta resurser till att anpassa oss till en varmare planet'. Men det avgörande är att förstå att det inte är 'antingen eller'. Det behövs både insatser för att minska klimatpåverkan och en anpassning till ett varmare klimat, sida vid sida, och med en betydlig högre ambitions- och investeringsnivå än vad som sker idag. Även om vi lyckas uppnå 1,5-gradersmålet kommer vi fortfarande att leva på en varmare planet med enorma konsekvenser för människors liv och levnadsvillkor.

– För att uppnå 1,5-gradersmålet vet vi att det krävs att användningen och produktionen av fossila bränslen snabbt avvecklas samt att det sker en grundläggande omvandling av industrin och andra sektorer. Exempelvis är livsmedelssystemet ansvarigt för minst 30% av växthusgasutsläppen. Det innebär att det både utgör en stor utmaning och att det kan fungera som en hävstång till den förändring som krävs för att uppfylla Parisavtalet. Trots att behovet av en omvälvande förändring av livsmedelssystemet har fått ökad uppmärksamhet bland vetenskap, politik och näringsliv på senare tid, har det hittills inte fått tillräcklig erkännande vid förhandlingsbordet.

Varför tror du att det är så?

– Det finns flera skäl till detta, tror jag. Det är viktigt att påminna oss om att förändra en sektor kräver enorma investeringar och flera obekväma beslut med konsekvenser för människor som arbetar inom dessa sektorer. Det är inte en enkel ekvation, särskilt när vi vill att övergången ska vara rättvis. Att omvandla livsmedelssystemet kräver bland annat förändrade jordbruksmetoder för en mer hållbar produktion och förändringar i kostvanor från animaliska till växtbaserade produkter. Detta innebär till exempel en utfasning av vårt beroende av fossila bränslen för produktionen av gödningsmedel och mattransporter, vilket gör att mat- och energiomvandlingarna är nära sammanlänkade. Livsmedelssystemet är också mycket konsoliderat, vilket blir problematiskt eftersom makten koncentreras till ett fåtal aktörer. Detta gäller inte bara för privata aktörer utan också för länder. Till exempel kan övergången från animaliska proteinkällor till växtbaserade kost möta motstånd från länder vars ekonomi är starkt beroende av export av animaliska livsmedel. Å andra sidan kan stora aktörer inom livsmedelssystemet bli centrala förändringsaktörer om de antar en omställning till ett mer hållbart och rättvist livsmedelssystem, vilket är den typ av ledarskap vi skulle vilja se. För att transformationsprocessen ska vara effektiv men också inkluderande och rättvis krävs det samarbete mellan flera intressenter och samverkan mellan aktörer som arbetar på olika nivåer och i olika delar av systemet. Det rör sig många gånger om oheliga allianser, vilket gör omvandlingsprocessen till en lång och krokig väg.

– Slutligen är det viktigt att nämna att mat är speciellt eftersom det är så starkt knutet till kultur och identitet. Att omvandla livsmedelssystemet kommer att kräva anpassning av kulturella vanor och traditioner.  Det gäller att hitta nya, mer hälsosamma och hållbara sätt att konsumera och tillaga mat som fortfarande är förankrade i lokala identiteter och matkulturer. Detta utgör en ytterligare utmaning men kan också vara en verklig källa till innovation. Här ser vi redan idag att gastronomiaktörer spelar en viktig roll, avslutar Cibele Queiroz. 

Fler forskare från Stockholms universitet är på plats under COP28. Adrienne Sörbom, Ulrik Jennische, Christina Garsten och Martin Jacobsson kommer samtliga delta på klimatkonferensen.