Hur kan kvinnorna inom akademin krossa glastaket?
Trots att majoriteten av studenterna vid svenska lärosäten är kvinnor speglas inte det i det akademiska toppskiktet då 29 procent av landets professorer är kvinnor. Ännu lägre siffror är det på de naturvetenskapliga och tekniska områdena. Systemfel eller fördomar?
Troligtvis handlar det om båda delarna. Det menar Berit Olofsson, professor i organisk kemi, som arbetar för en mer jämställd lärarrekrytering inom den naturvetenskapliga fakulteten på Stockholms universitet.
Hon välkomnar regeringens mål om att hälften av de nyrekryterade professorerna ska vara kvinnor år 2030. Även om hon anser att målet är orimligt med tanke på söktrycket och den blygsamma ökningskurvan. Sedan 2014 har andelen kvinnor bland professorerna på Stockholms universitet ökat med ungefär en procent per år.
– Det kommer att krävas väldigt mycket jobb för att nå dit, men givetvis måste vi sätta upp ambitiösa mål för att ha en chans att komma mot det. Det är ju högst rimligt mål egentligen, men så länge söktrycket är så att vi får en kvinna och tjugofem män bland de sökande är det svårt, säger Berit Olofsson.
Lärosätena når inte målen
Generellt sett ligger forskningsämnesområden som naturvetenskap och teknik i botten vad det gäller andel kvinnor bland professorer, medan flest kvinnor i toppen hittar man inom humaniora och konst.
För att ge utvecklingen en skjuts framåt fick landets lärosäten i uppdrag av regeringen att sätta upp särskilda rekryteringsmål för perioden 2017-2019. Ambitionen: att öka andelen kvinnor bland professorerna på kort sikt, som ett steg på vägen mot 50/50-målet 2030.
Trots att lärosäten själva fick upprätta sina mål för perioden var det få som lyckades uppnå dem, enligt rapporten ”Uppföljning av rekryteringsmål för professorer 2017-2019” från Universitetskanslersämbetet (UKÄ).
På Stockholms universitet hade man målet att 46 procent av nyrekryteringarna skulle vara kvinnor, och kunde i slutändan redovisa 41 procent.
Fördomar om män och kvinnor
Orsakerna till att det är svårt att få till en jämställd rekrytering kan bero på flera saker, som för lågt söktryck från kvalificerade kvinnor, metoderna för rekryteringen, men också fördomar om kvinnor och män hos dem som rekryterar, menar Berit Olofsson.
– Grundsynen har varit i många generationer att det är mannen som är den intelligenta och den som ska driva viktiga frågor och sätta jobbet före familjen. Akademin är ganska sent ute att hantera de här frågorna, och därför lever många av de här gamla föreställningarna kvar kring hur ska man vara när man är en forskare. Så det behövs utbildning för att medvetandegöra kring de här frågorna.
Men även före själva rekryteringsprocessen stöter många kvinnor på patrull. Den akademiska karriären är ingen lätt hinderbana för den som också vill bilda familj.
Systemet skapar stress
– Man förväntas sätta sin karriär främst hela tiden, och det kan man inte göra i alla delar av livet om man samtidigt vill ha en familj. Särskilt inte om man är kvinna med de traditionella könsroller som finns i både Sverige och runtom i världen, där kvinnor tar ut den största delen av föräldraledigheten och inte kan välja när hon ska vara ledig på samma sätt som mannen, säger Berit Olofsson.
För den som tar en paus från karriären och akademin riskerar att åka ur meriteringssystemet och har därmed svårare att få finansiering för sin forskning. Vilket gör att många i den sitsen åtar sig administrativa uppdrag och undervisar mer i stället.
– Och då är det ännu svårare att ta sig in i forskningsframkanten igen. Så det här systemet skapar ju en väldig stress, vilket gör att kvinnor också, statistiskt sett, har högre risk för utbrändhet och sjukskrivningar inom akademin, och det här syns redan på doktorandnivå.
”Inte haft kvinnliga mentorer”
När Berit Olofsson disputerade i början av 2000-talet pratade man inte om jämställdhet över huvud taget. Så ur det perspektivet går lärosätena ändå i en positiv riktning, menar hon. De senaste årens jämställdhetsplaner och initiativ på ledningsnivå talar för en högre medvetenhet.
På grund av coronapandemin har ett av de initiativen avstannat; ett mentorsprogram riktat till kvinnliga doktorander och post docs inom kemisektionen, berättar Berit Olofsson.
– Jag har själv inte haft några kvinnliga mentorer och har verkligen saknat att ha någon att bolla med runt alla de här frågorna som handlar om balans och prioriteringar i livet, men också för nätverksbyggande. Det är många som har någon som pushar en framåt, nominerar en till priser och ser till att man får konferensinbjudningar. Som det är nu är det nog tyvärr vanligare att män har det nätverket än att kvinnor har det.
Fördjupning i ämnet
I podden Bakom bokhyllan intervjuas Berit Olofsson, samt fysikstudenten Eleonora Svanberg, grundare av föreningen Girls in STEM (Science, Technology Engineering and Mathematics), som vill få fler unga tjejer att upptäcka naturvetenskap och teknik. Hon delar också med sig av sina framtidsdrömmar och farhågor kring att som ensam kvinna verka inom ett mansdominerat område.
Senast uppdaterad: 13 augusti 2021
Sidansvarig: Stockholms universitetsbibliotek