I syfte att undersöka fenomenet hälsa inom skolors hälsofrämjande arbete har Karin Gunnarsson, Centrum för de humanistiska ämnenas didaktik vid Stockholms universitet, studerat skol- och hälsopolitiska policytexter samt det manualbaserade hälsofrämjande programmet Depression in Swedish adolescence, Disa, som riktar sig till alla flickor utifrån antagandet att hela gruppen löper risk att drabbas av depression
Önskan att förändra eleverna
I sin studie fann Karin Gunnarsson fyra olika uttryck för hälsa: hälsa som plats, som kompetens, som känslor och som könad kropp.
– Gemensamt för de fyra uttrycken är att det finns en stark önskan om att förändra eleverna. Både i policydokumenten och i Disa finns en strävan efter att eleverna behöver bli mer hälsosamma genom att förbättra sina förmågor och sin livsstil. I Disa handlade det främst om att eleverna först ska bli medvetna om att de har negativa tankar, till exempel kring skolarbetet, för att sedan lära sig att kontrollera sina tankar och känslor. När eleverna lärt sig såväl att kontrollera tankar och känslor som att resonera om sig själva på specifika sätt kommer de att bli hälsosamma.
Kontroll som skapar ohälsa
På så sätt är inte Disa något passivt verktyg utan medskapare av tankar, känslor, kropp och hälsa. Eleverna kommer snabbt in i manualens logik och börjar tänka att de behöver förändras. Samtidigt ifrågasätter de matrisernas stelbenta utformning. Eleverna vill svara ”både och” när manualen vill ha enklare och tydligare svar, eller så protesterar de mot att det inte går att fylla i tankar och känslor i en liten specifik ruta. Att de instrumentella instruktionerna ifrågasätts och förhandlas visar hur skolans önskan om att kontrollera elevernas hälsa blir något imaginärt, något som snarare skapar ohälsa, menar Karin Gunnarsson.
– Både policydokumenten och Disa förenklar och förbiser komplexiteten kring hur hälsa och ohälsa skapas.
Flytta fokus till miljön
I stället för att förutsätta att en metod passar för alla borde fokus i hälsoarbetet flyttas från individerna till att mer uppmärksamma hur miljön, såsom rum, möbler, manualer, namnlappar, statistik och rapporter, är med och skapar hälsa. Det görs till en viss del i policydokumenten, men förbises helt i Disa, menar Karin Gunnarsson.
– Man måste kunna gå in i det hälsofrämjande arbetet utan generella antaganden om att förändra alla elever på specifika sätt. Eftersom det inte går att ha någon fast kunskap om de som deltar måste arbetet utformas genom ett varsamt och kollektivt experimenterande. Det innebär att inget kan tas för givet, att arbetet sker med nyfikenhet och osäkerhet om vad som sker utan att ha manualen som styrande verktyg.
Karin Gunnarsson disputerade den 4 juni med avhandlingen ”Med önskan om kontroll: Figurationer av hälsa i skolors hälsofrämjande arbete”.
(Pressmeddelande)