Bensamelm Himmich: “A Muslim suicide”
(Hādhā al-andalūsī)
Transl. Roger Allen.
Syracuse University Press. 2011.
Bensalem Himmich, f. 1948, är filosofilärare och f. d. marockansk kulturminister. Han har skrivit många böcker, bl. a. två prisbelönta romaner i historisk miljö, om en egyptisk kalif från ca. 1000 och om historikern och sociologen Ibn Khaldun. Det är alltså i linje med hans författarskap att han nu tar sig an filosofen Ibn Sabʿīn från Murcia, den siste, brukar man säga, i raden av andalusiska filosofer. De flesta verkade under 1100-talet och fick föga genklang i det muslimska samhället. I Europa har de fått desto större uppmärksamhet, särskilt Ibn Rushd, Averroës, vars Aristoteles-kommentarer översattes och spreds i det lärda Europa fram till slutet av 1500-talet. Ibn Sabʿīn levde på 1200-talet och har kallats eklektisk. Han visar stor förtrogenhet med 1100-talets filosofer och framförallt en närhet till den sufiska mystiken i Andalusien, där Ibn ʿArabī var den främste företrädaren.
Handlingen i boken börjar i Murcia där Ibn Sabʿīn lever ett behagligt liv och föreläser för sina studerande. Han anses opålitlig bland de makthavande med sina filosofiska läror. Andalusien håller på att falla sönder inifrån och erövras systematiskt av de kristna bit för bit. Ibn Sabʿīn tvingas i exil och reser först till Marocko, där han bor i ett par års tid. Sedan måste han fortsätta resan över Algeriet, Tunisien och Egypten till Mecka. Här avlider han slutligen, enligt traditionen genom att begå självmord, som det förefaller i vansinne. Eftersom självmord är förbjudet inom islam är händelsen uppseendeväckande. Någon förklaring har aldrig givits, inte heller här i denna bok, så bokens engelska titel ter sig påklistrad och missvisande. (Roger Allen berättar i efterordet att titeln tillkommit på hans förslag just för den engelska översättningen, det arabiska originalet betyder bara ”Denne andalusier”.)
Att skriva en roman om den andalusiska guldåldern är närmast en trend bland moderna arabiska författare. Dels får man tillfälle att presentera arabisk kultur på hög nivå, en idealisering om den perfekta staten, materiellt och andligt, och man kan peka på en period som har gemensamma kulturparametrar med väst. Dels kan man använda den historiska miljön till att belysa problem i dagens samhälle. Man samlar ihop ett antal fakta för att ge autencitet åt skildringen men gemensamt för denna minigenre är den stereotypa idealiseringen av al-Andalus.
Denna idealisering återfinns även i ”A Muslim suicide”. Visserligen beskrivs de arabiska härskarna negativt, de är oförmögna till samarbete och kulturfientliga, härav väldets sammanfall. Men de befinner sig i periferin, de står utanför den miljö där handlingen utspelas.
Händelserna avlöper rätt flytande kapitel för kapitel, där finns en narrativ tråd, protagonistens resa, och alla möten med personer och miljöer som inträffar under denna. Varje kapitel innehåller något nytt och för handlingen vidare till nästa punkt. Städer och landskap omnämns och beskrivs flyktigt som innehållande vackra hus, panoramavyer och rika odlingar. Ibn Sabʿīn åtnjuter ofta gästfrihet från lärda bekanta och besöker behagliga innergårdar i stora hus där vatten porlar, blommor prunkar och gästen inmundigar passande förfriskningar, vanligen ett glas mjölk och fikon.
I Andalusien skall tillgängligheten till vackra kvinnor ha varit stor, enligt vad några manliga författare i dag föreställer sig. Så även här: höjdpunkten är när en rik, vacker, from och begåvad kvinna får syn på vår hjälte, ögonblickligen förälskar sig och erbjuder honom giftermål. När hon tyvärr senare i boken avlider, finns en ny lika beundransvärd kvinna beredd att inta hennes plats.
Ibn Sabʿīn rör sig i det dåtida islamiska rummet. Han möter andra intellektuella, svarar på frågor och diskuterar andliga ting. Den egenartade mystikern och asketikern al-Shushtari, även han från början en andalusier som vandrade omkring i Nordafrika och diktade enkel och hängiven poesi om Gud på dialekt, dyker upp som en god vän. Det ger en frisk fläkt åt handlingen och Ibn Sabʿīns förtrolighet med sufismen skildras övertygande. Annars upptas textvolymen till stor del av utläggningar inför de överallt tillströmmande studenterna. Dessa ställer frågor om islam och tolkningen av Koranen, om inflytandet från de grekiska filosoferna och andra ännu i dag kontroversiella ämnen. Ibn Sabʿīns utförliga förklaringar visar sig vara ett genomgående didaktiskt spår i boken. Beträffande den av Aristoteles inspirerade Averroës förklarar Ibn Sabʿīn att denne visserligen var en stor vetenskapsman, men att han kom till korta i avgörande problem, som till exempel frågan om själens kroppsliga uppståndelse och odödlighet. Här måste man i stället gå till Koranen och profeten Mohammed som vet bättre. Guds ord har alltid företräde framför människans egna försök att nå fram till kunskap. Att tänka fritt är bra, att tänka rätt är bättre. Andra frågor handlar om äktenskapet och kvinnans ställning. Ibn Sabʿīn vet besked även här. Alla människor är lika, det står i Koranen, och om det går så långt att mannen måste bestraffa sin hustru fysiskt, som Koranen ger direktiv om, får det endast ske som en sista utväg, och med ett lätt slag, som med ärmen eller med en rem av silke.
Den andalusiska stereotypen används alltså av Himmich för att ge en idealiserad bild av islam, helt i överensstämmelse med de uppfattningar som i dag förs fram av troende muslimer. Författaren håller inget avstånd till sin berättelse. Den verklige Ibn Sabʿīn kan ha hyst alla dessa åsikter, men de tycks vara desamma som författarens egna. Den konventionella berättartekniken som skildrar allt som en jämn, glansig yta utan djup eller sprickor, används som ett medel att förklara islam för västerlandet eller eventuellt för irrande moderna muslimer. Det är religiös uppbyggelselitteratur. Som sådan har den naturligtvis sitt eget berättigande – men dess litterära kvaliteter är ringa.
Roger Allen har som alltid gjort en fin översättning som återger originalets arkaiserande stil, men kanske har han denna gång gjort arabisk litteratur en björntjänst. (KE)