Les enfants du ghetto – Je m´appelle Adam. 2016.
Trans. Rania Samara. Actes Sud / Sindbad 2018.

Recension av Kerstin Eksell.

Inledning - ”Broken Mirrors”

Elias Khoury är en av de ledande i Mellanöstern kulturella miljö, litterär historiker, språklig förnyare och journalistisk opinionsbildare med stor integritet. I många år var han redaktör för den libanesiska tidningen al-Nahars litterära supplement och 2001 – 2014 Global Distinguished Professor of Middle Eastern and Arabic Studies vid New York University. Han är nu redaktör för The Journal of Palestine Studies i Beirut. Hans senaste bok var kortlistad för International Prize for Arabic Fiction (IPAF) 2017.

Khourys minor classic från det libanesiska inbördeskriget, ”Lilla berget” och hans kortromaner på vacker prosa över en fragil verklighet som ”Främlingarnas kungarike och ”Lille Gandhis resa” är tidiga böcker från 1970- och 90-talen.

”Solens port” (1998) är historien om Nakban, den litterära gestaltningen av hundratals samlade berättelser om palestiniernas massflykt och fördrivning från Palestina i samband med att staten Israel utropades 1948 och deras liv i flyktinglägren i Libanon. En efterföljande roman, ”Som om hon sover” från 2007, behandlar Libanon under första delen av 1900-talet och Palestina på 40-talet.

Efter dessa verk och andra frågade man sig hur Khoury skulle fortsätta, om han ännu en gång skulle lyckas bygga texter av sådan klarhet och komplexitet, finna nya litterära former för berättelser om mänskliga öden i de historiska tragedier som utspelats i Mellanöstern. Med förundran måste jag konstatera att han har gjort precis det.

”Sinalkol” (Sinalkul) från 2012 utkom i utmärkt engelsk översättning av Humphrey Davies år 2015 under titeln ”Broken Mirrors – Sinalkol”. Det är ett modernt epos över en libanesisk familjs öden under inbördeskriget- storslaget i sitt historiska och sociala perspektiv, luftigt i sin språkliga enkelhet, mångtydigt i sina existentiella och psykologiska frågeställningar, med kulturella isotoper metonymiskt inlagda i det libanesiska landskapet. De båda bröderna Karim och Nasim speglar samhällets motsättningar, den ene socialist, den andra falangist. Romanens starka kvinnor engagerar sig i politik och socialt arbete. Kärleksrelationer bildar underliggande och motsägelsefulla strukturer. Romanen innehåller också en intressant skiss över den moderna islamismen i Libanon, hur den har vuxit fram ur ett socialt engagemang och behovet av en ideologi; islamismen fyllde det tomrum som den kollapsade socialismen lämnat efter sig. (Se min artikel ”Libanesiska äpplen…” i Naqd 12 (2011 online). 

”Ghettots barn”

2016 utkom hans senaste roman, nu översatt till franska av den fina Khouryöversättaren Rania Samara. (Den engelska översättningen väntas utkomma i slutet av året.)  Khoury skriver här åter om Palestinas historia. Roman är ett fristående verk och kan läsas så, även om den annonseras som första delen i en trilogi.

”Ghettots barn” handlar om en särskild episod under staten Israels första tid: den israeliska arméns intagning av staden Lydda eller Lod i juli 1948 och vad som hände med den arabiska befolkningen där. Khoury har haft tillgång till autentisk information (ögonvittnesskildringar, dokument och publicerad forskning). Han har också kunnat utnyttja sin egen kännedom om den mångkulturella och livaktiga intellektuella miljön i New York.

Romanen är naturligtvis konstruerad fiktion, det är så Khoury arbetar när han vill blottlägga det historiska skeendet och den enskilda människans kamp för värdighet. Fiktiva figurer och motiv från andra verk blandas med autentiska personer i romanens verklighet. Historien bryts i den litterära texten, den slingrande berättelse så typisk för Khoury och med rötter i muntlig arabisk berättartradition, kombineras med tids-, modus- och genusskiftningar där arvet från klassisk högprosa utnyttjas. Den gamla arabiska litterära traditionen passar märkvärdigt bra ihop med postmodernistisk teknik.

Bokens börjar således som i äldre stil med en ramberättelse: Den verklige författaren och professorn vid New York University Elias Khoury träffar ägaren till en falafelrestaurang i New York, den rotlöse och identitetssökande Adam Dannoun som är palestinier från Israel. När Adam kort tid senare omkommit genom sängrökning får Elias Khoury tillgång till hans efterlämnade anteckningsböcker och beslutar sig för att publicera dem. Anteckningarna består dels av en romanskiss om den omayyadiske poeten Waddah al-Yemen, dels av Adams självbiografi. Adam Dannoun, inleder därpå den egentliga romanen i första person.

Tematiken i den medeltida berättelsen om Waddah rör kärlek och skrivande. Waddah al-Yemen är känd för sin självuppoffrande och hjältemodiga kärlek. Enligt arabiska krönikörer hade han en relation med kalifens hustru. Inför hot om att avslöjas gömde hans sig i en kista. Kalifen, som misstänkte hur det förhöll sig, befallde att kistan skulle sänkas i vatten. Waddah valde då tystnad och död hellre än att förråda sin älskade. Om detta berättas i bokens första fjärdedel.

Sedan följer historien om Adam Dannoun. Minnen och berättelser från barndom och uppväxt blandas med Adams senare reflektioner och erfarenheter i New York. Adam har bott många år i Haifa och Tell Aviv. Han har studerat israelisk litteratur och blivit expert på klassisk arabisk konstmusik. I tio år hade han en djup kärleksrelation med Dalia, en judinna med irakisk och polsk bakgrund. När förhållandet upphörde emigrerade han till USA. Där öppnade han falafel-restaurangen tillsammans med en judisk israel som utvandrat från Israel i protest mot den rådande inrikespolitiken.

I New York återser Adam sin gamle vän och mentor Ma’moun, numera en känd litteraturforskare. Adam får nu veta att Ma’moun, på flykt från Lydda 1948, hittat honom som litet spädbarn vid sin döda moder i en olivlund.  Ma’moun överlämnade barnet till en sjuksköterska vid sjukhuset i Lydda, Manal, som uppfostrade honom som sin och den avlidne krigshjälten Hassan Dannouns son.

Adam har tillbringat sina första sex år i det som israelerna kallade det arabiska ”ghettot” i Lod, tidigare Lydda (eller Lydd). Hans barndom var olycklig, inte endast på grund av fattigdomen och utsattheten i ghettot (familjens hus och fruktodling har tagits i beslag av staten) utan även genom modern Manals giftermål med en ond man.

Dalia som känner sympati för palestinierna vill förmå Adam att lära känna och erkänna sin identitet. Han vet att han fått namnet Adam därför att han var den förste som föddes i ghettot. Han är ”jordens son” (ungefär namnets hebreiska betydelse i Bibeln) och han har ingen far, säger han om sig själv. Nu har han beslutat att skriva sin egen historia, rakt och enkelt utan nostalgi och sentimentalitet.

Romanens andra halvdel handlar mer specifikt om just ghettot i Lydda. Den första halvdelen av denna andra del innehåller en närmast dokumentär skildring av upprättandet berättat på en neutral prosa, med inskjutna reflektioner av Adam och miljöskift till nutiden i Israel och New York. Här inskjutes en kort summering av vad som hände när Lydda intogs i juli 1948 (något som beskrivs översiktligt i Khourys roman):

Själva intagandet och tömningen av staden försiggick huvudsakligen under tre dagar.[i] Efter inledande skärmytslingar körde en israelisk bataljon med pansar den 11 juli igenom staden och sköt på allt som rörde sig. Många människor tog sin till flykt till moskéerna och kyrkan. Dagen därpå utbröt ny skottväxling. En mindre moské där beväpnad arabisk milis kan ha uppehållit sig utsattes för kraftig eldgivning med blodbad som följd. Samma dag påbörjades den egentliga upprensningen av staden. Soldater gick från hus till hus, sköt och plundrade och uppmanade invånarna att lämna staden. Många flydde dessutom ”frivilligt”, som det heter ibland. Palestinierna drevs iväg på vad som kallas ”dödsmarschen från Lydda”. Mellan 30 000 och 60 000 människor från Lydda och angränsande byar vandrade i tre dagar till närmaste arabiskkontrollerade område. Eftersom det var över 30 grader varmt och ont om vatten omkom många under vandringen.

”Ghettot” upprättades av armén så snart staden erövrats. Det bestod av kvarteret Sakneh i centrala Lydda med katedral, moské och sjukhus, vilket allt omgärdades med taggtråd och existerade under ett år framåt, när taggtråden togs bort. De palestinier som vägrat eller varit oförmögna att ge sig av från staden samlades här, efterhand cirka 500 personer. (Liknande ghetton upprättades på flera håll i den nya staten.) Historien om själva ghettot är knappast känd; här återgår vi till Khourys framställning:

Till att börja med samlas folk på moskégården men militären tillåter snart att fångarna får bosätta sig i husen i kvarteret. Palestinierna utser ett råd bestående av fem ansedda personer att leda dem. Husen fördelas i princip på familjer, ogifta får bo i moskén och i kyrkan. Vatten- och proviantförsörjning utgör stora problem, så småningom får fångarna lov att i små grupper hämta vatten från fruktodlingarna utanför ghettot och leta kvarbliven mat i de övergivna husen ute i staden. Ingen får lämna ghettot utan tillåtelse från militären som vaktar utanför och skjuter gevärsskott och slår ned misstänkta flyktförsök. De vänskapsband som tidigare existerat mellan judar och palestinier i Lod, till exempel omkring den judiska odlingen Ben Shemen, visar sig brutna.

Ghettots befolkning är vilsna men anpassar sig till fångenskapen. De tillbringar kvällarna med att berätta för varandra, ”en övning i minnet av döden”, de väver ”minnet av det liv de berövats”. Ett förhållande mellan nuet och det förflutna som skulle bli utmärkande för palestinierna i exil.

Adam växer upp i det nya Israel men påminns ständigt om hemstadens gamla historia som går tillbaka till fenicierna. Den bysantinska Sankt Georgekyrkan är hopbyggd med Baibars moské från 1200-talet. Lods gator bar tidigare historiska namn, till exempel Saladdingatan. Omkring Adams fosterfar, krigshjälten, och dennes far och farfar odlas en mytbildning mot bakgrund av det tidiga 1900-talets Palestina.

I andra delen av del II, romanens sista fjärdedel, intensifieras berättelsen. Kapitelrubriker som ”Lidandets karta” och ”Förnedringen” markerar att berättelsen nu har en särskild tyngd, att frågorna om ansvar, skuld, förövare och offer ställs i förhållande till personliga upplevelser.

Invånarna lyckas organisera sin enklav. Man delar konsekvent på allt, mat, vatten, bostäder, och genomför en arbetsfördelning.  Tre kvinnor sätts att basa över brödbak, matlagning i sjukhus och kyrka, respektive matlagning i moské och hus. Man förhandlar sig till rätt att hämta vatten från citrusodlingarna, vilka exproprierats av den israeliska staten. Gasoltunnor rengörs och rullas fram och tillbaka med vatten. Pumpen i orangeriet repareras. En israel tycker att ghettot liknar en kibbutz.

Enstaka glädjeämnen finns också. 11 nov firas Lyddas fest till ära för Sankt George eller al-Khidr (Den Gröne, en islamisk mytisk gestalt), gemensam fest för kristna och muslimer. Så småningom hittar man några djur, fyra kor, ett får, några getter, en mulåsna och en kärra (som man kan dra vattentunnorna på). Komjölken delas ut, får och getter slaktas till härlig festmåltid.

Ungdomar kommenderas ut i grupper om fem i varje för att städa upp och göra rent i staden, tömma de övergivna husen på möbler och proviant, samt samla ihop och begrava de döda. Arbetet med de döda tog en månad. Mourad, som Adam träffar i New York i dennes vackra hem, med klassisk poesi och arabisk mat, berättar scener från den tidiga ghettotiden. Han vittnar om det traumatiserande tvångsarbetet.

Enstaka episoder lyfts fram, som när invånarna i ghettot bygger ett primitivt mausoleum över en liten flicka vars lik hittats i ett hus i staden. En ung man i gruppen återfinner sin fars bord av olivträd från den egna marken som skrivbord åt en israelisk officer. Denne ger oväntat, och bryskt, bordet tillbaka och det placeras i sjukhuset.

Tystnad och mummel utmärker palestinierna under denna tid, liksom under åren som kommer. De fann inte själva ord för att uttrycka vad som hände – och hade inte heller möjlighet att göra det i den nya staten.

Textens diskurs utformas som ett minnesarbete. Minnet återkallar skärvor och fragment från det förflutna som så småningom samordnas i en större helhet. Khoury använder sinnesintryck för att karakterisera – minnet återskapar som bekant upplevelser med hjälp av sådana. Till exempel är Lydda före 1948 förknippat med doften från fruktodlingarna. Från juli 1948 är törst är en återkommande upplevelse, den förfärliga törsten som invånarna upplevde under dödsmarschen och under ghettots första dagar. Lukten, den outhärdliga likstanken, är ett annat minne som inte kunnat utplånas. Tystnaden, den som sänkte sig över de besegrade, är en tredje parameter för minnet av lidandet.

Detaljskildringarna är genomgående knappa och starkt underdrivna, utan retorik. Tonfallet är lågmält, resonerande. Khoury varnar för jämförelser, framförallt för alla försök till gradering av andra katastrofer. Förintelsens oerhörda brott kan varken glömmas eller förminskas. Icke desto mindre har alla rätt till sin historia: Khoury vill beskriva ett specifikt historiskt skeende och ge offren därifrån en röst.

”Att döda en enda människa som inte själv begått våld är att döda alla människor”, skriver han med ett Korancitat.[ii] Romanen ställer ansvarsfulla frågor: Kan offren vara förtryckare? Hur förlorar man sin identitet och sin hemhörighet? Och vad definierar identitet? I Khourys optik blir den enskilda händelsen allmängiltig, förbunden med människans villkor.

Romanen flödar av hänvisningar och präglas på så sätt av en kulturell semiotik som redan innehåller mängder av lagrade betydelser. Khoury hänvisar till arabiska historiker som Aref al-Aref och Walid al-Khalidi och till de ”nya historikerna” i Israel. Texten förtätas av de litterära anspelningarna på moderna palestinska författare, från Jabra Ibrahim Jabra, till Mahmoud Darwish, bl. a. Anton Shammas, som anknyter berättelsen från Lydda till den nya palestinska identitet som vuxit fram efter Nabkan. Även verkliga israeliska författare, konstnärer och filmskapare, liksom fiktiva israeler med olika åsikter, medverkar i romanen; därigenom bildar den ett dynamiskt rum för dialog (en sådan som också förekommer i verkligheten).

Underbara citat från klassisk arabisk poesi om ensamhet och identitet, slutligen, rekonstruerar en historisk kontinuitet som ger resonans.

Intervjuer med Elias Khoury angående ”Ghettots barn”: 

www.arabicfiction.org/en/Elias-Khoury-shortlist-interview                   

www.aljazeera.com/.../qa-terrible-moment-arab-world-1602

[i] Förödelsens omfattning och bakgrund diskuteras än. u Se till exempel Intervju med en överlevande, Mohammed Hammada, på www.youtube.com/LaurenBoothLyddadeathmarch(Nakba1948), samt Intervju med den israeliske historikern Benny Morris av Ari Shavit i Haaretz 8. Jan., 2004 i “Survival of the fittest, cont.”, www.haaretz.com/1.5262428. Många fler kommentarer och diskussioner finns tillgängliga.

[ii] Koranen 5: 32. ”… om någon dödar en människa, som inte själv har dödat någon eller försökt störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv, skall det anses som om han dödat hela människosläktet” i Bernströms översättning. (Zettersténs översättning är här missvisande).