Jabbour Douaihy: “June Rain”
(Matar hazīrān 2006)
Transl. Paula Haydar,
Bloomsbury Qatar Foundation Publishing 2014. 310s.
Jabbar Douaihy (f. 1949), har skrivit sju romaner och andra litterära verk och är professor i litteratur vid Libanesiska universitetet. ”June Rain” kortlistades för Arabic Booker Prize 2008 och 1913 erhöll Douaihy ”Prix de la Littérature Arabe” för en senare bok, ”Šarīd al-manāzil” (”Saint-George regardait ailleurs”, väntad engelsk översättning ”The Vagrant).
De senaste decenniernas litteratur i Libanon kännetecknas av en plågsam men ofta konstnärligt fruktbar analys där författarna nagelfar bakgrund och historiska skeenden efter orsaker och sammanhang som kan förklara samhällets sönderfall under inbördeskriget 1975-1990.
Libanon är historiskt och i nutiden en liminalitetetens sinnebild. Gränsdragningar och gränsöverskridanden kan uppmätas på en mängd nivåer och skär varandra i delvis förvirrande linjer; relgiösa, politiska, sociala, geografiska... Samexistens existerar sida vid sida med konflikter mellan olika identitetsgrupperingar.
Ett återkommande tema i både kultur- och samhällsdiskussion är landsbygdens roll. De många små libanesiska byarna och småstäderna uppe i bergen utgör historiskt en konstant, ryggraden i libanesisk identitet, varifrån man försvarat sin religiösa och nationella egenart gentemot utländska intressen. Från byarna har försiggått en ständig utvandring, i första hand till Beirut som därigenom förnyat sin befolkning och behållit nära familjerelaterade förbindelser till byarna, och även till utlandet; många libanesiska exilsamhällen i bl. a. Latinamerika uppstod i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.
Den franskarabiske författaren och ledamoten av Franska akademien Amin Maalouf är en av dem som skildrat libanesiska bergsbykultur från 1800-talet i sin roman ”Le rocher de Tanios” från 1993. Den feministiska författaren Hanan al-Shaykh ger i ”Beirut Blues” (sv.övers. av Ulla Ericson, Alhambra 1997) en varm och humoristisk skildring av sina morföräldrars bergsby. Nyligen utkom Hoda Barakats ”Mamlakat hāḏā l-arḍ” (”Kungadömet av denna jord”) som ger en poetisk och lätt arkaiserande närskildring av enkelt byliv under 1900-talet.
Från annat håll har man pekat på den starkt konservativa kulturen i dessa landsbygdssamhällen och hur den verkat hämmande på Libanons utveckling. Här kan utstakas ännu en grundläggande polarisering, mellan den mångkulturella, intenationella och framåtsträvande storstaden Beirut med stor utvecklingspotential, och den stillastående, regressiva, outbildade kraften i bergsbyarna.
Rashid al-Daif, en av de mest kända författarna i krigsgenerationen skrev 1998 ”Lirning inglish” (”Learning Inglish” engelsk översättning av Paula och Adnan Haydar 2007) ), en hård uppgörelse med bysamhället. Huvudpersonen, en välutbildad akademiker i Beirut, konfronteras mot sin vilja med sin barndom i en kristen bergsby och familjehistorien om våld och svek.
Problematiken omkring bergsbyarna behandlas också i den magnifika skildringen av Beirut, ”Histoire de Beyrouth” (2003) av författaren och journalisten Samir Kassir. 2005 mördades han i ett av serieattentaten mot libanesiska intellektuella. Då hade han hunnit föreslå Jabbar Douaihy att skriva en roman från sin barndomsmiljö om begravnings massakern i byn Meziara sommaren 1957 för att belysa de sociokulturella mekanismer som kunde leda till inbördes konflikter i det libanesiska samhället. Douaihy säger i en intevju i ”Now” (www.now.media.me, 2008) att han och Samir Kassir under sina diskussioner slogs av tanken att den oroliga situation som präglade området omkring Meziara i norra Libanon i samband med massakern kunde betraktas som en slags generalrepetition för det kommande inbördeskriget. De olika elementen fanns där, motsättningar mellan familjer som orsakade ömsesidigt våld, upprättandet av en åtskiljande frontlinje, till och med ett bräckligt vapenstillestånd mot bakgrund av nationell och arabisk politik.
Romanens ledmotiv är alltså ”kyrkmassakern” 1957 när nitton personer från en grannby dödades på en begravning som hämnd för tidigare dödskjutningar. Framställningen är uppdelad i ett antal numrerade kapitel, som vart och ett behandlar en avslutat episod i bymiljön. Den rör sig mellan vittnesbeskrivningar av närvarande överlevande, supplerat med andra berättelser om bybor som på olika sätt påverkas på avgörande sätt av massakern och dess följder. Byn delas i två delar, angriparna i ena delen och offren i den andra, och gränsen korsas ej. Blodshämnden följer en strikt ritual och en kodex som ingen kan undgå eller på något sätt ändra. När andra konflikter tillstöter, som til exempel den nationella krisen 1958, finns redan en beredskap för interna strider vilka således bryter ut och försigggår med en slags mekanisk kausalitet. Prästen, mjölnaren, olivodlaren, fotografen, de olika professionerna i byn, dras alla in i våldet. Bakom bystrukturen skymtar andra övergripande maktmönster, bestämda av de förmögna gamla familjerna som uppodlar idealet om gammal härstamning, belagda genealogier: artificiellt skapade uttryck för stolthet och ära
En nyckelperson är Eliyya som efter tjugo år i USA återvänder hem till byn och försöker ta reda på vad som hände när fadern dödades i begravnngsskjutningarna. En annan nyckelperson är Kamileh, Eliyyas mor, numera nästan blind och sturskt avvisande mot omgivningen. Mot bakgrund av den traditionella levnadsstilen som skapar en avindividualisering och en närmast lagbunde ödets gång växer bilden av Eliyya fram, en identitetssvag person som i USA byter roll och karaktär efter vem han talar med.
Författaren kommenterar att han sett det som sin uppgift att berätta, inte om familjeblodshämnden i sig, utan om ”hur olika sociala stereotyper interagerade med detta våld” (enligt intervjun nämnd ovan).
Berättaren håller en enkel och neutral ton, med bevarat tempo och säkerhet i att hantera språket för att ge en antydan av djup och skugga åt det skissartade händelseförloppet. Paula Haydar, känd bl. a. genom sina översättningar av Elias Khoury, har även här gjort en fin insats.