“I Was Born There, I Was Born Here.”
(“Wulidtu hunāk, wulidtu hunā” 2009)
Foreword by John Berger. 214s.
Transl. Humphrey Davies
Bloomsbury Publishing London 2011. 216s.
“Midnight and other poems.”
(“Muntaṣaf al-layl” 2005 samt andra dikter)
Transl. Radwa Ashour
Arc Publications 2008. 239s.
”I saw Ramallah”
(“Raʾaytu Ramallah” 1997)
Foreword: Edward E. Said.
Transl. Ahdaf Soueif
Anchor 2003
Om författaren
Fram till milleniumskiftet hade Mourid Barghouti publicerat flera diktsamlingar som säkrat honom berömmelse som poet. Sedan dess har han blivit internationellt känd framförallt genom tre verk som tillkommit mellan 1997 och 2009, två på prosa och en diktsamling. Sobra och konturskarpa ger de tyngd åt både poeten Mourid Barghouti och åt verkligheten i Palestina. De har redan erhållit en plats i den arabiska litteraturens kanon.
Barghouti tillhör en vittförgrenad och känd familj i Palestina. Han växte upp i byn Deir Ghassanah på Västbanken och kom som student till Kairo för på universitet där. När Israel ockuperade Västbanken 1967 befann han sig i Kairo och blev följaktligen avskuren från sitt hemland genom den gränsbevakning som Israel upprättade på ockuperad mark. Barghouti hamnade plötsligt i exil – ett tillstånd som varade i 30 år. Under den tiden blev han poet, gifte sig med den kända egyptiska författaren Radwa Ashour och blev far till Tamim. 1977 utvisades han från Egypten och uppehöll sig i olika länder i 17 år, särskilt i Ungern. Slutligen kunde han förenas med sin familj i Egypten och 1996 fick han äntligen tillstånd at återvända till Palestina.
Radwa Ashour gick bort i november 2014, alltför tidigt. Sonen Tamim är numera själv en uppskattad poet i arabvärlden.
Mourid Barghouti är en poet som konsekvent och med stor integritet utstakat en egen väg. Han tror på poesin som vapen, ibland det enda vapen som återstår att använda. Vi poeter, säger han 2003, fortsätter att skriva våra dikter ”för att återställa respekten för betydelsen och för att ge betydelse åt våra liv”. (Från omslaget till ”Midnatt... ”.)
Och i den utmärkta introduktionen till ”Midnatt... ” av Guy Mannes-Abbott läser vi: ”Jag har en gång sagt att en poet behöver hett vatten, diskmedel och en svamp för att rengöra ord som vi diskar smutsigt porslin. Jag skulle vilja att varje abstrakt substantiv bröts ner till sin konkreta betydelse i verkligheten. Friskheten hos ett ord beror inte på att det är poetiskt utan på att det är precist. Vi måste vara precisa. Skrivandet är en kritisk process” (s.21). För den som är van vid arabisk poesi med all dess retorik och utsmyckning, även i modern tid, är ett sådant uttalande rätt överraskande.
”Midnatt” (”Muntaṣaf al- layl”) är en diktcykel på drygt 70 sidor, med en episk grundform och en elegisk ton i sin sorgsenhet och sin ödesmättade allmängiltighet. Utgångspunkten är ett rum med ett öppet fönster mot natten där minnen, historia och landskap väller in och blandas i mäktiga visioner: den gamla historien och poeterna, nutidens krig och lidande, poetens barndom i släkthuset i byn. Det blir en mäktig berättelse om tragiken i Palestina – eller varhelst människor drabbas av krig.
Barghouti tillverkar metaforer, rena och skarpt utskurna, där abstraktioner och natur återges med konkreta och precisa vardagsbegrepp, en användning av ett av bildspråkets mest basala och ekonomiska verkningsmedel, med maximal spännvidd mellan sakled och bildled, förmedlade i korta diktrader. En enorm energi lagras i denna kärva poetiska text.
Här finns dämpade återklanger, allusioner från Främre Orientens och arabernas förflutna genom lån av poetiska bilder, bilder som alltid förankras i en vardaglig kontext. (Barghouti har själv angivit den irakiske poeten Badr Skarir al-Sayyab, och hans av myt inspirerade poesi som förebild i ungdomsåren).
Du vars mor födde dig i Orientens boning
omgiven av mirakler och ballader
och sluttningar flödande av flöjter och dagg
av ökentrappens fjädrar
och en kopparhimmel där
hökens glupskhet blixtrar;
du skall alltjämt se i sanden
fotavtryck av barfota profeter
jagande metaforens demoner
liksom du ser demoner från din egen tid
med färgat hår och
italienska skor
på golfbanan
på CDskivor
och i bankkorridorerna
I följande passage omtalas palestinska kvinnor:
Du skall se broderade klänningar böja sig
över gravstenars slutgiltighet
och dem du älskar
skall du se möta sina döda på rad
som knappar möter knapphålen
på skjortbröstet
Palestinska kvinnor är kända för sina förnämliga klänningsbroderier, en bild som Barghouti utnyttjat i en tidigare diktsamling där just skickligheten med nålen symboliserar kvinnornas duglighet och självständighet.
Kosmos personifieras med humor: efter arbetstiden drar åskan ”upp sin fläckiga filt / och somnar” och ”den trötta solen lägger socker till vila i druvorna/ rött i körsbären/ honung i fikonen / olivolja i krukorna. En återkommande värme och glädje lyser igenom i Barghoutis värld.
Volymen innehåller förutom midnattscykeln också ett antal kortdikter som publicerats tidigare i andra sammanhang. Här rensar Barghouti bildspråket ännu mer och nöjer sig med att använda sig av vardagliga ord och begrepp som metonymier och allusioner. En av hans till synes enklaste dikter, ”En natt olik andra” (”A Night Unlike others”) skrevs till minne av Muhammad al-Durra, pojken som filmades när han skjöts ihjäl, sannolikt av israeliska soldater år 2000. I dikten besöker pojken natten efter mordet sitt hem och texten får sin styrka genom upprepningen av ”nästan”- förnimmelsen, saknadens smärtpunkt. Här är början:
Han rör nästan vid dörrklokan
och då, otroligt långsamt, öppnas dörren
och han går in
Han fortsätter fram till dörren till sitt rum.
Där är hans fotografi bredvid den lilla sängen,
där är hans skolväska, vaken i mörkret.
Han ser sig själv sova mellan två drömmar eller två flaggor.
”Jag såg Ramallah” blev en kritiker- och publikframgång när den kom ut på arabiska, trots att boken är liten i formatet och olik de stora romaner som vanligen brukar bli bestsellers. Den är en blandning av reseskildring och självbiografi mot en bakgrund av modern historia; en essä, intensivt närvarande i nuet, med återkommande tilbakablickar och reflektioner. Författaren slipar prosan till en balanserad narrativ som uppmanar till långsam och insiktsgivande läsning.
”Jag såg Ramallah” berättar om exil och hemkomsten; hur livet i exil utvecklas till ett tillstånd med egna utmärkande drag, och om återkomsten till Palestina, det nya politiska och intellektuella livet i Ramallah och återseendet med hembyn och familjen.
”Jag föddes där, jag föddes här” är en uppföljning av ”Jag såg Ramallah”, med början ett par år senare. Barghouti vistas åter i Palestina och möter denna gång sitt land med större missmod. Förhoppningarna efter Osloavtalet har inte infriats. Den israeliska ockupationsmakten håller Västbanken i ett järngrepp, bosättningarna ökar och den stora muren har byggts tvärs igenom palestinsk mark.
Barghouti introducerar läsaren till verkligheten i det instängda landet genom att skildra sin bussresa från Ramallah till Jeriko. Chauffören Mahmoud har åtagit sig att föra ett antal passagerare säkert och direkt til målet. Eftersom israeliska vägspärrar finns uppsatta på alla någorlunda välhållna vägar måste Mahmoud bruka all sin list och sin lokalkunskap för att styra in bussen på krokiga bakvägar och över fälten och improvisera resrutten. På detta ryckiga och tillfälliga sätt får poeten finna sig i att möta sitt landskap. Han registrerar topografin under en resa ständigt präglad av hinder och samlar fragment av betydelsebärande platser och vyer, för att därifrån dra upp spår till sin och regionens historia. En olivlund där ockupationsmakten ryckt upp alla träd med roten leder således till en lång och saklig skildring av olivträden i det palestinska landskapet och deras praktiska funktioner i kulturen.
Palestiniernas vapen mot den miltära övermakten är humor. Deras konversation flödar av anekdoter och skämt, drastiska, tragikomiska, ofta fulla av galghumor riktad mot dem själva.
Bussens passagerare, i sin av ständiga motstånd utsatta resa genom landet, är de slutliga segrarna, därför att de kan reducera fienden, dräpa honom bildligt och bestående genom att förlöjliga honom.
Denna gång är sonen Tamim med i Palestina och möter för första gången sina fäders land. Mottagandet i familjebyn Deir Ghassanah blir rörande, när Tamim på byns torg, inför en stor och hänförd publik, reciterar både sin egen nya och äldre traditionell palestinsk lyrik. Barnet har återbördats färdigutbildad till hembygden.
Bokens titel syftar förstås på författarens levnadshistoria, exilen och hemkomsten. Under de många åren i exil var hemmet beläget ”där”; nu har han kommit tillbaka och hemmet är ”här”; en språkvändning som definierar ett livsförlopp. Barghoutis vistelse i Palestina är inte bara en rörelse i plats och tid och en erinran om det kollektiva minnet av palestiniernas flyktvandringar. Han beskriver också sin vardag i en hyrd lägenhet i Ramallah, hur han arbetar med sin poesi, från trädgårdsvandringen tidigt om morgonen, och i viss konflikt med administrativa uppgifter som han åtagit sig. En stor del av volymen ”Midnatt och andra dikter” tillkom under denna tid och diktfragment finns insprängda i texten.
Den israeliska ockupationen i sin brutalitet och maktfullkomlighet är allestädes närvarande. Men även utvecklingen inom arabvärlden ter sig olycksbådande och utan synbara lösningar. Barghouti är starkt kritisk mot korruptionen inom den palestinska myndigheten på Västbanken och skeptisk mot de konservativa regimerna i arabvärlden. Och den pågående islamiseringen av det arabiska samhället innebär omfattande förändringar av attityd och livsstil, något Barghouti uppfattar som så negativt att det förlamar hans skrivande. När boken avslutas har författaren inte förmått skriva en dikt på tre år.
Flera av de mest älskade kortare dikterna, liksom utdrag ur Midnattscykeln, kan läsas på nätet i engelsk översättning, till exempel miniberättelsen ”My Grandfather´s Cloak”. Se även ”Lyrikvännen” nr. 5, 2006 för översättningar till svenska: ”Tre cypresser” och ett par till.