The Lady from Tel Aviv. Trans. Elliot Colla. Telegram 2013. Ar. al-Sayyida min Tal Abib 2009.
Recension av Kerstin Eksell.
Raba’i al-Madhoun kommer från al-Majdal Askalon i södra Palestina och flydde som barn med familjen till Gaza 1948. Han växte upp i det stora flyktinglägret Khan al-Younes i Gaza och hamnade i exil 1967. I Beirut var han verksam för det kommunistiska palestinska partiet DPFLP under 70-talet. Från 80-talet hat han arbetat som heltidsförfattare och journalist. Han är bosatt i London sedan många år, brittisk medborgare och en av redaktörerna för al-Sharq al-awsat.
Damen från Tel Aviv blev kortlistad för det arabiska bookerpriset, IPAF, 2010 och är det första av hans verk som översatts till engelska.
Protagonisten, romanens ”jag”, heter Walid Dahman: ”Dahman” uppenbart ett anagram för ”Madhoun”. Walid återvänder till Gaza efter 38 års frånvaro. Boken skildrar resan dit och det tre veckor långa uppehållet där. Walid är journalist i London och gift med en engelska. På planet från London till Tel Aviv råkar han sitta bredvid en ung vacker blond israeliska. De utbyter information. Dana har just haft en olycklig kärlekshistoria (hennes vän, en jude från Ukraina vill inte bli israel). Hon är spontant medkännande med Walids öde som palestinier och i exil. Walid måste vänta ungefär ett dygn på att komma igenom de israeliska gränsposteringarna, och man får många exempel på förödmjukande och nyckfull behandling från israelisk polis och annan personal. Väl i Gaza kommer Walid till moden. Han möter en ström av kusiner på besök, återser eller minns barndomskamrater, besöker Khan Younis som förändrats mycket. Många rörande eller pikanta historier skildras. Den blinde barndomskamraten Muhammad är nu tiggare. Palestinska Myndigheten är ökänd för sin korruption, Hamas och islamismen å andra sidan har försämrat Gaza. Ständiga strider pågår mellan dessa två. En delvis ny släkttradition för blodshämnd försvårar livet. Samtidigt fortsätter israelerna sina tillfälliga bombattacker och sina kontroller. Elen är ofta avstängd.
Galghumorn och självironin är typiska drag i Gaza. Enstaka exempel ges på att individuella palestinier och israeler kan ha ett gott förhållande sinsemellan.
Al-Madhoun är en efterföljare till Mourid Barghouti vars Jag såg Ramallah redan är en klassiker (se tidigare recension). Barghoutis verk har poetisk rymd och volym, trots att formen är rent dokumentär och självupplevd. Al-Madhoun saknar denna dimension men utvecklar subgenren på sitt eget sätt, den skenbart lätta ytan antyder ingångar till en mångfald av människoöden och historiska lager. Till formen är boken en självupplevd reseskildring. Den litterära bearbetningen är antydd med olika skikt av protagonister. Ömsinthet präglar beskrivningen av de fattiga och outbildade barndomsvännerna och av modern. Den neutrala, rappa beskrivningen innehåller ett illa dolt förakt för det israeliska översitteriet och dessutom en viss balansering, eftersom al-Madhoun också gisslar politiska missförhållandena inom palestinierna, samt skildrar individuella israeler som vänner med positiva drag.