Fractured Destinies. Trans. Paul Starkey. Hoopoe 2018 New York/Cairo (AUC Press)
Ar. Masa’ir: kunshirtu al-hulukust wa-l-nakba 2015.

Recension av Kerstin Eksell.

Romanen Fractured destinies, arabisk titel i översättning Människoöden - Konsert för Förintelsen och al-Nakba, vann det arabiska bookerpriset, IPAF 2016. Liksom i Damen från Tel Aviv använder al-Madhoun också här som alter ego den västerländske palestinske journalisten och författaren Walid Dahman. I förhållande till den tidigare romanen är Splittrade öden ett större och mer komplext arbete.

Boken skildrar hur den palestinsk-engelska Julie beger sig till Palestina, dvs Israel, för att uppfylla sin mor Ivanas sista önskan. Ivana har bett att hennes aska skall placeras i hennes gamla barndomshem i Akka, vilket hon lämnade 1948. Tillsammans med sin man Walid Dahman reser Julie genom Israel och beser platser som varit betydelsefulla i deras och deras vänners bakgrund.

Det är en enkel intrig men den flytande texten reflekterar nya uttryck och sammanhang och utvecklar denna litterära genre som dramatiserar reseskildringen. I en mosaik av korta scener, myllrande gestalter och snabbt berättarflöde erbjuder al-Madhoun en fräsch utgångspunkt för Palestina, med några markanta olikheter mot traditionell Palestinalitteratur.

Huvudpersonerna är i medelåldern, andra och tredje generationens palestinier som inte själva minns tiden före al-Nakba 1948 i Palestina. De är välutbildade, verbala och välformulerade. Deras bakgrund är global, alla har tillbringat en stor del av sina liv i Väst (England, Kanada, USA), där de vuxit upp eller åtminstone studerat. De har medborgarskap i ett västland, ibland också israeliskt sådant.

De har många kontakter med sina familjer i det ockuperade Palestina och i flyktinglägren men själva är de välbeställda, framgångsrika, kan hantera sina liv – och bidrar med nya perspektiv på Palestina.

När de återvänder är deras igenkännande totalt, deras tillhörighet till landet och folket enkel och självklar. De upplever det förflutna som en stark närvaro i nuet – samtidigt kan de hålla en distans, reflektera, internalisera sina intryck i sin västliga bakgrund.

Den gamla byn med sina olivlundar och sina enkla bönder beskrivs inte i denna bok. Endast enstaka arketypiska bilder dyker upp, objekt kondenserade till emblem som fasthåller identiteten och förklarar bundenheten till landet. Även i vårt europeiska medvetande fastnar lätt bilderna av det övergivna huset, det månghundraåriga fikonträdet, ängens alla örter med sin doftrikedom av blommor och kryddor. ”Auch ich war in Arkadien geboren.”

Olivlandskapet är tidlöst. Al-Madhoun har istället valt att förlägga romanen till stadsmiljö, framförallt kuststäderna vid Medelhavskusten med deras gamla stadskärnor från ottomansk tid och sitt förflutna tillbaka till fenicier och filistéer. Romanens förlopp placeras därmed i historien, den föränderliga, där den nutida palestinska närvaron utgör ett monument för dåtiden. Miljön kan läsas som stadsarkeologi: den gamla tiden insprängd i förfallen arkitektur, bland de moderna stadsmiljöerna. Texten förmedlar en märklig känsla av att detta fortfarande är Palestina. Staten Israel har lagts ovanpå, som ett främmande raster.

Fyra städer besöks, alla hamnstäder belägna på kuststräckan mellan dagens Libanon och Gazaremsan. De ligger i det kananeiska kustland som varken det gamla Israel eller andra invaderande stater lyckades kontrollera under forntiden. Området kristnade under romartiden och islamiserades till stor del under 600-talet. Korsfarartiden blev en tillfällig period under medeltiden.

Slutet av 1800-talet och mandatperioden betydde ett stort ekonomiskt uppsving för kustområdet, särskilt omkring Jaffa och Haifa. Fotografier och dokument vittnar om hur industrier och transportväsen växte fram, företag grundades i städerna, agrikulturen utvecklades med ny metodik. Judiska, amerikanska och tyska invandrare bidrog till uppsvinget. Denna del av den palestinska historien har ofta förbisetts. Citrusodlingar och tvålfabriker dominerade i Jaffa). Haifa växte som hamn, utöver som industri – och lärdomscentrum.

De arkeologiska och tidiga historiska perioderna berörs inte i al-Madhouns verk. Vad som däremot lyfts fram är den arabiska periodens civilisation. Alla dessa städer har centrala kvarter med typisk arabisk bebyggelse, gamla hus, moskéer, kyrkor, murrester, enstaka minnesmärken, en stark atmosfär av det förgångna i nutiden, och där fortfarande en majoritet av invånarna är palestinier, kristna eller muslimer (efter flera omflyttningar). En del ligger i ruiner, annat har restaurerats och blir föremål för guidade visningar

I Akka, den gamla korsriddarhamnen, är den gamla staden till mer än 90 % bebodd av palestinier. I Haifa finns särskilda gamla arabiska kvarter, som Wadi al-Nisnas. Också i centrala Jaffa, det gamla arabiska centrum, bor många palestinier. Den sydligaste staden, al-Majdal Askalon nära Gaza, har idag knappt några arabiska delar kvar.   

Walid och Julie – de nutida resenärerna – kan på så sätt vandra i en obruten tradition från fenicier, filistéer, hellener och bysantiner till framförallt den arabiska perioden med sin blandning av muslimskt och kristet, resa från stad till stad och hålla sig till en palestinsk topografi.

Boken är komponerad som en konsert med soloinstrument och kontrasterande instrument i fyra satser och man kan läsa texten med hjälp av det musikaliska mönstret för en symfoni.

Första satsen i sonatform inleds med expositionen där huvudtemat presenteras: Julie utanför porten till hennes mors barndomshem i Akka, med porslinsstatyetten med moderns aska i handen. Därefter utvecklas temat i genomgången: På middag hos den åldrande Ivana i London får vi höra historien om hennes föräldrar, deras möte och förälskelse i Palestina. Med anledning av Ivanas testamente beslutar Julie och Walid efter hennes död att resa till Israel. De beger sig till sina respektive släkthemorter, Akka och al-Majdal Askalon. De gamla arabiska stadsmiljöerna utforskas. Baden i Akka liksom al-Jazzarmoskén är kända monument. I al-Majdal bor en jemenitisk judinna i Walids släktings gamla hus, hon är vänlig och bjuder in dem att se sig omkring. I den avslutande återtagningen föreslår Julie som blivit djupt gripen av upplevelsen, en slags syntes med det förflutna, att de skall återvända till Palestina, köpa hus i Akka eller eventuellt i al-Majdal.

Andra satsen, ett andante, har som sig bör ett lugnare tempo. Det handlar om webbdesignern Jinin och akademikern Basim i Jaffa, deras nuvarande liv och bakgrundshistorier. De har kommit till Israel från Washington. Jinin har israeliskt medborgarskap, Basim däremot amerikanskt. Han är desperat efter åratals väntan på arbets- och uppehållstillstånd och otaliga förhandlingar med israelisk byråkrati.

Jinin skriver på en roman om ”Den som stannade kvar”, med hennes far som förebild: en envis man som vägrade fly med familjen till Gaza. Han stannade för att hävda sin rätt till land och identitet och bildade ny familj. -  Avsnittet slutar med scener från palestinskt liv i Montreal och från det tidiga flyktinglivet i Gaza.

Den korta tredje satsen kan vara ett scherzo i sin absurdistiska, bitska ton, med dråpliga episoder, alltid med skärande allvarlig underton. Vi får glimtar av det kaotiska flyktinglivet i Gaza från 1948 och till nu. Med it-utvecklingen följer nya möjligheter till kommunikation och efter femtio år kan Walid se sin mor i Gaza - på datorn.

Fjärde satsen sväller ut till en rondoliknande konstruktion när berättelsen återgår till Julies och Walids pågående resa. Vartannat kapitel är rubricerat ”Jerusalem”, vartannat ”Haifa” (tre avsnitt) eller ”Jaffa” (ett avsnitt) med utgångspunkt i huvudrubriken: ”Två möjligheter”. Jerusalemavsnitten kan stå för A-temat medan avsnitten om kuststäderna varierar en delvis kontrasterande tematik.  

Uppehållet i Jerusalem är känslosamt. En nyckelepisod beskriver den genuint arabiska karaktären i gamla staden: dofter av maträtter, bilder på näthinnan av hantverk, den arabiska musiken – allt ger ett spontant igenkännande. Överallt blir Walid och Julie välkomnade: palestinier arbetar som receptionister, kypare, städare osv., och detar emot sina landsmän med stor värme.

Rundturen i de gamla arabiska delarna av kuststäderna blir en historisk kulturresa. Från Haifa skildras till exempel kända palestinier från mandattiden, som historikern Emil Touma, och från israelisk tid, som författaren och journalisten Emile Habibi, liksom huset där den kommunistiska tidskriften al-Ittihad höll till (innan det – tillfälligtvis - bombades av Hizbollah). 

Den israeliska staten beskrivs uteslutande negativt, hela tiden skildrad genom palestiniernas personliga erfarenheter. Representanter för israeliska myndigheter presenteras i olika sammanhang. Det gäller särskilt arbets- och uppehållstillstånd och tillåtelse att äga eller bygga på fastigheter. Byråkratin är i bästa fall stel, vanligen inställd på att motarbeta, försvåra och fördröja alla palestinska ärenden.

Al-Madhoun har inte heller någonting till övers för de närliggande arabstaterna, tvärtom beskrivs hur polis och säkerhetstjänst i både Egypten och Syrien fängslar, torterar och mördar verkliga eller godtyckligt utvalda inre fiender.

Även mot palestinierna i Israel riktar al-Madhoun svidande kritik för många förfärande fall av hedersvåld som förmedlar intrycket av efterblivna grupper inom det palestinska samfundet. Och alla palestinier är inte hjältar, trots att alla är offer. Al-Madhoun beskriver flyktingar i Gaza som valde att inte återvända ens när de hade möjligheten – de ville inte leva under israelerna. Palestinierna har sina fel, enligt al-Madhoun.

På individplan ges bilder av mänsklig kontakt som går tvärs igenom kulturbarriärer.
Julies bästa väninna i London är en judisk kvinnlig poet. Den ryska judinnan Ludmilla är gift med palestiniern Jamal och de bor i harmonisk grannsämja med judarna i sitt hus i Haifa. Den amerikanske juden Mark organiserar konstnärskvarter i Jaffa (i fastigheter ägda av kyrkan)
 och inviterar palestinier att flytta dit. En israelisk säkerhetsvakt utanför Klippmoskén hjälper Walid, skyddar honom mot judiska fundamentalister. Den kommunistiske palestiniern Mahmoud Dahman hjälper sin judiska granne som är traumatiserad efter att ha undkommit Förintelsen.

Den palestinska författaren Emile Habibi åberopas flera gånger i romanen. Och stilen påminner: den drastiska galghumorn, satiren– absurditeten i systemet som drabbar alla och envar. Habibi själv är ju känd för att ha förespråkat judisk-palestinsk samexistens, trots eller i kraft av sin medvetna och genomtänkta palestinska identitet.

I denna romanen framförs just ett förslag om samexistens, att nya generationer palestinier så vitt möjligt skall försöka bosätta sig i Israel, köpa hus (från det statliga fastighetsbolaget Amidar!), utnyttja den potential som ligger i att finnas på plats och vara aktiva i samhället, allt i samförstånd med sina israeliska grannar.

En fräsch och tankeväckande bok (trots en något okänslig översättning).

1. För en initierad skildring av det palestinska kulturgodset se Mariam Shahin: Palestine. A Guide. Photography by George Azar. Chastleton Travel 2007. Adlestrop, Moreton-in-Marsh (Gloucestershire).
2. Dock har den gamla arabiska delen förslummats och all palestinsk byggnation försvåras av statliga reguleringar. Palestinska grupper, och även i viss mån  judiska, arbetar för en restaurering. Jfr också Aljafaris film om Jaffa, Port of Memory från 2010.
3. Denna typ av lösning har fått viss ny aktualitet sedan tvåstatslösningen ter sig mer avlägsen. Jfr debattartikel 2018-04-19 av författaren A. B. Yehoshua på www.haaretz.com.