Rabee Jaber

“Confessions.”
(“Iʿtirāfāt” 2008)
Trans. Kareem James Abu Zeid.
New Directions 2016. 120s.

“The Mehlis report.”
(“Taqrīr Mehlis” 2006)                  
Transl. Kareem James Abu Zeid.
New Directions 2013.

”Berytus, une ville sous terre.”
(“Bīrītus madīna taḥt al-arḍ” 2005)
Övers. S. Corthay och Ch. Woillez.
Gallimard 2009.

“Amerika.”
(“Amīrika” 2009.)
Övers. S. Corthay och Ch. Woillez.
Gallimard 2013.

“Les Druzes de Belgrade.”
(“Durūz Balghrād - ḥikāyat Ḥanā Yaʿqūb” 2011.)
Övers. S. Corthay och Ch. Woillez.
Gallimard 2015.

Rabee Jaber, f. 1972, är chefredaktör för kulturbilagan till till den stora libanesiska tidningen Al-Hayat. Han är drus, den tredje stora befolkningsgruppen i Libanon, men hans litteratur är sekulär. Han har hunnit med minst aderton romaner sedan debuten 1992. Det stora antalet kan väcka frågetecken om hur denna relativa nykomling på den libanesiska litterära scenen ska behandlas. Men genom sina senare verk har han nått allt större berömmelse och litterärt erkännande. Hans val av ämne och genre är minst sagt brett, från det stora episka perspektivet i några av romanerna till koncentrerad närskildring i  de kortare verken. Jag har tidigare skrivit om historia och identitet i de båda verken ”Amerika” och ”Berytus - en stad under jorden” i ”Libanesiska äpplen” (2012). Båda verken föreligger nu alltså i fransk översättning.

Egentligen ska den här recensionen handla om Rabee Jabers sist översatta roman ”Bekännelser”. Det är känns dock mest naturligt att vidga perspektivet och presentera verket i ett större sammanhang. Jag vill gärna återvända till de senare och mer traditionella episka romanerna på annan plats men fokus här ligger på de tidigare  korta romanerna med tema från inbördeskrigets Beirut (1975-90) och den långa efterkrigstiden.

Rabee Jaber skriver i fortsättningen av den i historien grundade litteratur som Elias Khoury frambringat och ännu är mästaren i. Och Jaber utvecklar genren på sitt eget sätt.

De senast utkomna romanerna ”Amerika” och ”Druserna i Belgrad” kännetecknas av stort omfång, en mängd personer och händelser och sceniskt åskådliga scener med realistiska detaljer.

”Amerika” skildrar den libanesiska utvandringen till USA i början av 1900-talet. Huvudpersonen Martha Haddad, en stark och självständig kvinna utvandrar  från en kristen libanesisk bergsby. Hon kommer till USA för att finna sin man Khalil vilken utvandrat tidigare. Väl framme visar det sig att mannen bor med en annan kvinna och Martha tvingas söka sitt eget öde. Hon broderar näsdukar, ett libanesiskt-syriskt hantverk, och säljer syriska broderiet och andra liknande varor, först som kringvandrande försäljare, senare i butik. Så småningom kan hon gifta sig med Ali Jaber, en drus som också utvandrat från Libanon. Skiftande omständigheter för henne och familjen till Kalifornien där de börjar driva lantbruk. Martha lär sig tidigt engelska och övergår till västerländsk klädedräkt. Hennes barn får engelska namn. Familjen behåller samtidigt delvis sin ibanesiska identitet och visar stark lojalitet och hjälpsamhet mot andra libaneser i USA och i hemlandet, liksom mot den libanesisk-amerikanska kommuniteten i allmänhet.  Romanen täcker hela första delen av 1900-talet och miljön förflyttas över stora geografiska avstånd från New York, tvärs över USA, till de sista åren i Kalifornien.

Denna tegelsten, 526 sidor i fransk översättning, blev kortlistad för det arabiska bookerpriset IPAF  år 2010. Den följdes av ett verk i samma genre, ”Druserna  i Belgrad - Berättelsen om  Hanna Yaʿqoub” (339 sidor) som belönades med IPAF-priset 2012. Huvudpersonen är en drus som av ottomanerna  (godtyckligt) deporteras från Libanon efter drusernas massaker på kristna i Mount Libanon. Berättelsen tecknar en panoramisk bild av Libanon och Balkanregionen under andra hälften av 1800-talet.

David Joseph Wrisley har skrivit en intressant artikel om “Amerika” och Jabers sätt att använda historia i litteraturen: “Metafiction meets migration: Art from the archives in Rabee Jaber´s Amerika” (2013). ”Amerika” har som intertext Kafkas oavslutade bok i amerikansk miljö ”Den försvunne” från 1927 och flera andra litterära inflytanden kan spåras. Wrisley lägger särskild vikt vid Jabers sätt att blanda historia och fiktion, ”making art from archive” som han uttrycker det. Jaber lägger in en mängd föregivet eller verkliga historiska dokument i romanen och bygger upp en fiktionaliserad värld  över dessa arkivfragment. Till exempel reflekterar huvudpersonerna Martha och Ali utan tvekan historiskt verkliga personer.

En annan sorts texter bildas av de tidigare korta romanerna från det samtida Beirut, Jabers egen generation.  Jaber har även här åtagit sig ett mandat som historieskrivare men utan att använda en episk-narrativ form; kronologisk tid är upphävd och istället bildas ett gemensamt rum för osamtidighet.

Den första av de tre verk som behandlas här är ”Berytus - stad under jorden”. Huvudpersonen Boutros, en vakt på biografen City Palace i Beirut, faller genom ett hål i byggnaden och upptäcker att han hamnat i en underjordisk värld, en parallellvärld till Beirut ovan jord. Detta underjordiska samhälle har uppkommit långt tidigare. Här lever nu skugglika varelser vilka i hög grad liknar människorna. Tillgången på råvaror är naturligt nog begränsad och det dagliga livet reducerat till fattigdom - man måste nöja sig med torftig variation i både materiella och andliga ting, som mat, kläder, politiskt och kulturellt liv. Å andra sidan besitter människorna under jorden värdighet och social kompetens. De känner till livet ovan jord och besöker enstaka gånger detta genom hål och tunnlar, men de föredrar ofta att stanna kvar i sin egen värld.

Det är en originell roman, fantasieggande och poetisk, ofta rörande, ibland med oväntade komiska detaljer i föregivet realistiska återgivningar av miljön. På baksidan av den franska utgåvan hänvisas till Jules Verne och Lewis Carroll. Och visst finns någonting av äventyrskänslan även här. Men i sitt sammanhang, som en allegorisk framställning av Beiruts tragiska historia, erhåller Jabers version ett suggestivt och mytiskt drag.

Året efter kom ”Mehlisrapporten” Denna utspelas i månaderna mellan mordet på  Said Hariri i februari 2005 och publiceringen av Mehlisrapporten i dess första version i oktober 2005. Det är naturligtvis en dramatisk tid i Libanon, där chocken över attentatet följs av spänd väntan på vad den av FN tillsatta utredningen under Detlev Mehlis ska komma fram till, med obestämda förväntningar om att rapporten ska bringa klarhet i skuldfrågan. Det är ett förlopp redan placerat i den historiska nutiden, med pressbevakning och engagerat intresse från allmänheten. Läs gärna Elisabet Risbergs recension ”The Mehlis Report, av Rabee Jaber”(2013)!

Den yttre dramatiken under en relativt kort tidsperiod håller ihop narrativen. Men vad som i detta plan ter sig som en thriller visar sig ha flera bottnar. Spänningen bygger också på huvudpersonernas vardag och inre tankar som löper i olika skikt, med ett fåtal sammanvävda och kontrasterande stämmor.

Saman Yarid är huvudberättaren, en arkitekt som lever ett vardagligt liv i Beirut i väntan på rapporten. Han arbetar en del av dagen på sitt kontor och tillbringar resten på vandring genom Beiruts gator eller simmar, och kvällar och nätter vistas han hos sin särbo, äter middag och ser på tv. Han håller kontakt per telefon med familjemedlemmar i Paris och Montreal och träffar ibland enstaka vänner. Den okomplicerade Saman tycker om mat och förmedlar namn och beskrivning på libanesiska maträtter.

Samans syster Josefin utgör huvudberättare i romanens andra del, väsentlig för verket. Hon kidnappades 1983 under kriget, som många andra, och dödades. Nu lever hon bland andra döda i en historiens parallellvärld, fortfarande lokaliserad till Beirut, men i tydlig medvetenhet om sin status som död. Hon liksom de andra invånarna i denna andliga värld har minnena kvar, läser böcker, skriver memoarer. Berättelsen präglas här av vemod, av sorgen över hennes och alla andras förlorade liv. 

Läsaren får också glimtar av det moderna Beirut med  nya byggnader på gång bland ruinerna och av de gamla husen i den kristna stadsdelen Ashrafiyye med praktfulla möbler och färgade glasfönster. Gator och byggnader namnges. Traditionella maträtter beskrivs.Texten är en kartritning över Beirut och realiserar staden som sinnebild för urgammal historia och mänsklig tragik.

I den tredje romanen,”Bekännelser”, går Jaber tillbaka till inbördeskrigets dagar. Det finns vid det här laget många skildringar av detta, flera av dem oförglömliga. Märkligt nog lyckas Jaber skapa något eget ur den många gånger beskrivna miljön.

Berättarjaget, Maroun, blev som 4-5-åring sårad i ett attentat av falangister som öveföll familjens bil och mördade familjen. Barnet överlevde, omhändertogs av en av mördarna och uppfostrades som dennes son. Här är barnet i attentatsscenen:

Han var fyra, fem år, ljushårig och ljushyad. Han grät krampaktigt (varmt blod strömmade från hans kropp), han såg ut som om han just hade vaknat: han hade den där blicken, blicken av ett barn som motvilligt väcks ur sömnen... Min far såg honom och gick närmare för att granska honom medan han tecknade åt sin kamrat att gå undan (maskingeväret var ännu varmt). Han plockade upp pojken som fallit ihop, svepte in honom i en filt och bar bort honom (s. 20).

Mördaren/fosterfadern hämnades genom ständiga mord och överfall en liknande händelse några år tidigare, när hans egen son Maroun som 10-åring kidnappades och dödades av motsidan (ej närmare definierad - kan bara vara socialistisk eller palestinsk). Den nye Maroun växer upp med vaga minnen av sina första år, i tron att han är familjens egen son (och den döde hans bror). I vuxen ålder  får han veta sin bakgrund och söker då förgäves efter sin ursprungliga familj.

Romanen skildrar den nye Maroun i hans vardagsliv under uppväxten, hemmet med systrarna och modern, fadern och brodern vilka båda slåss i kriget, modern som dör och sörjs. Ständiga scener från kriget avlöser varandra: skottlossning på omkringliggande gator, bombningar och granater, skadade, döda, mörker och osäkerhet. Det finns också goda minnen av kärlek och värme, som hur ägaren till ful-restaurangen brukade ge honom en skål med rykande heta nykokta ful-bönor:

Fortfarande i dag kan jag inte känna doften av naranjoapelsiner (bittra apelsiner) utan att tänka på det stället: de röd-och- vitrutiga bordsdukarna, väggarnas träpaneler, krukorna med rovor, knippena av persilja och mynta i plastflaskor, doften av den där sjuttioårige mannen som placerade skålen med ful dränkta i olivolja framför mig. Och doften av bittra apelsiner blandade med doften av kummin (s. 38).

Maroun älskar sin nya mor och sina systrar. Han beskriver en scen från hemmalivet i huset i Ashrafiyye med den sjuka modern och systrarna omkring henne, här i sammandrag:

Modern sitter med ett vitt lakan över benen, på vilket Julia har sytt på grenar med grön tråd. Mary kommer in med en bricka med lemonad. Julia och hennes fästman dricker den kalla lemonaden, Julia har virat en kleenex runt fästmannens kopp. Mary doppar en bit kaka i lemonaden och sätter på en tallrik på soffkanten bredvid modern (s. 69).

Efter skolan börjar Maroun studera på American University in Beirut. När han flyttar in i en studentlägenhet i Västbeirut nära universitetet möter han andra från sin generation som delar liknande upplevelser:

Jag minns till exempel att jag stod på balkongen på femte våningen en kväll och talade med mina nya grannar: de kom från alla möjliga ställen och talade olika dialekter. Några studerade handel, andra kemi och så vidare. De hade olika examina och kom från olika ställen och alla hade genomlevt kriget på ungefär samma sätt som jag. Och nu hade de, liksom jag, inträtt i en tid av fred. När vi pratade kunde någon av oss berätta sina berättelser för oss andra - men försiktigt, som om vi alla rörde oss genom svår terräng, som om vi undersökte marken under våra fötter innan vi fortsatte, innan vi tog nästa farliga steg framåt...(s. 87).

Maroun utbildar sig till ingenjör och blir en framgångsrik yrkesman i sin specialitet. Han lever med sina minnen, alltid med vemod, men kan förhålla sig till sitt liv.

Berättelsen förankras i staden genom detaljer som maträtter och gatunamn  och ögonblicksscener från vardagslivet. Det blir en rad filmiska sekvenser, närbilder utan skärpa; minnesfragmenten är  lösryckta och suddiga. Jaber skriver i neutral ton, med alla känslor behärskade. Texten skapar en stramt återhållen dynamik och spänning.

Identiteten är romanens axiala koncept som handlingen rör sig omkring. Det uppväxande barnet är både sig självt, en som överlever och uppfostras som fiendens barn, och sin mördade bror, den döde från fiendens familj.  Storebror Ilya kunde betrakta Maroun med egendomlig blick, ”det var som om han ville se någonting han inte kunde se - som om jag gömde en annan kropp inne i min egen, en kropp bortom min egen kropp” (s. 39). Senare vet Maroun inte riktigt vad han minns och vad han tror att han minns: ”Allting blandas samman efterhand som tiden går”. Drömmar rör sig genom rum och tid, den döda modern från de första barndomsåren  återkommer således utan att någonsin bli tydlig. I krigets tragedi bär barnen en överskridande identitet, ett gemensamt kollektivt ooch traumatiskt minne som blir utmärkande för deras generation.

De tre korta romanerna har samma perspekti . De dokumenterar alla Beiruts historia under kriget i samma perspektiv: De bärs upp av berättelser som flödar snabbt. Händelserna förankras i vardagslivet genom små realistiska detaljer i korta scener. Den till synes okonstlade prosan berör genom att förmedla en underliggande intensitet och förtvivlan över den historiska tragiken.

I alla tre romanerna framställs historien som ett liminalitetens rum där Beirut är platsen för integrationen av det förflutna med nuet. Minnet konstruerar broar, sorgen skapar gemenskap. De döda existerar tillsammans med de levande i en andlig tidlöshet som är lika påtaglig som förekomsten av ruiner bredvid de nya byggnaderna i det fysiska rummet.

Kerstin Eksell

Referenser
Kerstin Eksell:” Libanesiska äpplen - författarna översätter sin kultur.” I Naqd nr. 12,2012, ss. 69-86: www.naqd.dk.
Elisabet Risberg ”The Mehlis Report, av Rabee Jaber” på www.bokstigen.blogspot.se, 2013-10-19.
David Joseph Wrisley: “Metafiction meets migration: Art from the archives in Rabee Jaber´s
Amerika.” I: Mashriq & Mahjar 1, no. 2 (2013), 99-119 (online)