Raja Alem: "The Dove´s Necklace"
(Tawq al-hamām, 2010)
Transl. Katharine Halls & Adam Talib.
Roman, 474s. Duckworth Overlook, 2016.
Raja Alem, f. 1970, är en erkänd författare i sitt hemland och flera av hennes romaner finns översatta till olika västerländska språk. Hon är den hittills enda kvinna som fått det arabiska Bookerpriset (IPAF) (delad med marockanen Ashouri), år 2011. (Priset instiftades år 2008). ”Duvans halsband” kom i fransk översättning 2013, Le collier de la colombe, och i år i engelsk version.
En kort introduktion till Alems författarskap kan vara Fatma, en roman från år 2002 (2005 i poetisk översättning av amerikanen Tom McDonough). En utmärkt analys av romanen av Ghadir K. av Zannour (2015) finns online. Fatma handlar om en kvinna som lever förtryckt i ett äktenskap med en tyrannisk man, en ormhandlare. När hon blir biten av en orm får hon magiska krafter och kan skapa sin egen verklighet. Hon upplever en resa till ett mytiskt land, en resa som kan ses allegoriskt som en mystisk (sufisk) utvecklingsgång mot en högre andlig verklighet. Den instängda (saudiska) kvinnan som söker frigörelse, användningen av det fantastiska och magisk realism för att skapa en särskild feministisk litteratur och inte minst förankringen i folklig arabisk tradition och sufisk mystik: dessa är hörnstenarna i Alems författarskap. Hon har faktiskt bildat en egen narrativ genre av den ursrpungliga khurafa-traditionen, dvs folkliga berättelser med övernaturliga inslag (utdömda av islamiska intellektuella som enfaldiga i sin skenbara eller uppenbara fiktivitet). Med Alems optik blir denna marginaliserade tradition omklassificerad som litteratur.
”Duvans halsband” framskrider på modernistiskt vis i en blandning av olika textsorter. Den löpande berättelsen blandas med dokument av olika slag: brev, e-mails, dagböcker, tidningsnotiser, manuskript. Mytiska historier vävs in berättelsen; fantastiska stråk blandas med det verklighetstrogna.
Romanen utspelas huvudsakligen i den förfallna gränden ”The Lane of Many Heads”, som ligger alldeles i närheten av Meckas helgedomar. Den börjar som en dektivhistoria. En morgon upptäcks det vanställda liket av en kvinna liggande på marken. Man kan inte fastställa hennes identitet och polisen Nasser påbörjar en undersökning.
Polisundersökningen utgör en löpande tråd genom romanen men berättelsen spränger snart sina egna ramar och sprider sig i flera trådar genom olika narrativa skikt. Liksom tidigare i Naguib Mahfouz roman Midaqq-gränden från 1947 är grändmiljön central för verket. Alem har till och med gjort gränden själv till huvudberättare i bokens första del.
Här placerar Alem också ett persongalleri i ett brett spektrum av ålder, kön och samhällsposition. Man får följa ett dussintal personer i ett stort antal mindre episoder med drastiskt innehåll. Närbilderna av enstaka människor är ofta rörande och konkreta, präglade av allmänmänsklighet, lidanden, drömmar och hopp. Alem skildrar religiositet, fromhet och stränga sociala konventioner, fattigdom och bördsstolthet, mot bakgrund av Meckas gamla arkitektur och landskapets måleriska höjdsträckningar. Överallt i miljön förekommer samtidigt (förfulande) moderna inslag som snabbkaffe, neonljus och reklamskyltar.
I denna medeltida miljö, föga förändrad genom århundadena (till och med en bödel med skarpslipat svärd och yrkesstolthet dyker upp i periferin), finns nu också datorer och internet som ungdomar av båda könen använder på samma självklara sätt som i väst.
Samhällskritiken är tydlig. Grävskopor utplånar byggnader och landskap, nya skyskrapor byggs i rasande tempo: en utveckling som går hand i hand med korruption, skumma penningaffärer och ett lyxliv med perversioner, övergrepp och utsvävningar hos det saudiska samhällets finansiella makthavare.
Kärlek och sexualitet spelar en stor roll i detta samhälle där kvinnor är osynliga offentligt. Många av de manliga huvudpersonerna är hemligt förälskade i utvalda föremål för sin längtan, kvinnor de aldrig sett annat än som svarta bylten. Polisen Nasser blir hjälplöst fascinerad av den döda kvinnan och försöker leva sig in i hennes tillvaro.
Ett annat skikt i romanen utgörs av beskrivningen av de båda huvudpersonerna Azza och Aisha. Här är det just kvinnornas liv som lyfts fram, deras fysiska och sociala isolering, deras försök att bli synliga, åtminstone för sig själva, och deras försök att bryta sig ut ur gränden.
Aisha som är lärare i litteratur på ett college (för kvinnor naturligtvis) har en mailkorrespondens med sin älskade i Tyskland (verklig eller ej förblir oklart) och når på så sätt ut ur det fysiska rummet. Azza börjar teckna redan som barn, tecknandet är hennes verktyg för utveckling och utvidgad verklighetsuppfattning. De båda kvinnorna är delvis varandras dubbelgångare eller en enda person företrädd genom två identiteter.
Aisha utvecklar en extrem känslighet, en lyhördhet för sina egna tankar och känslor, och en nyfikenhet över sin egen kropp. Hon använder D. H. Lawrence ”Women in Love” som tolkningsraster. Figurerna i denna 20-talsroman ter sig kongeniala med hennes egen status. (Denna recensent blir fundersam över de tänkbara konsekvenserna härav. Redan tidigt kritiserades Lawrences grumliga syn på kvinnor och sexualitet.)
Gränden demoleras slutligen, de gamla husen rivs för att ge plats åt nybyggen.
Berättelsen fortsätter i oväntade vändningar och utspelas delvis i Spanien, med en tidsresa till det gamla sydarabiska Yemen. Den löpande berättelsen i nuet följer Nora, som är antingen Azza eller Aisha och som blivit älskarinna åt en förmögen shejk och i dennes sällskap rest till Madrid. Här klär hon sig i t-shirt och jeans och utforskar staden. Dock tycks hon inte kunna frigöra sig från den tyranniske shejken som misshandlar henne.
Ett tredje skikt i romanen, oavlösligt förenat med de övriga, är det mytiska, den andliga dimensionen. ”This whole web of tiny alleyways is built on myths” står det. Bokens andra del bygger vidare på temat om konflikten mellan det materiella och det andliga.
Parallellt med historien om Nora växer en annan historia fram, den om sökandet efter den sedan århundraden försvunna nyckeln till helgedomen i Arabien. Toledo, arabiskt och sedan spanskt kulturellt centrum under medeltid och renassans fungerar här som miljö för temat i romanens tredje skikt. Ett bildmotiv utgörs av El Grecos målning ”Greve Orgaz begravning” i tre register: nederst den jordiska sfären, därovanför förmedlingssfären mot himmelen och överst den himmelska sfären. Ett annat monument i Toledo, moskén från 900-talet, senare kyrkan Cristo de la Luz, en centralkupol uppförd över en kvadratisk grundplan, vittnar om medeltidens mystiska andlighet, uttryckt i en syntes av geometri och ljus. Ytterligare en referens är Bachs Matteuspassion, där Bachs disciplinerade religiositet jämförs med den judiska halacha.
Dessa monument över människans sökande sammanställs med det verk som lånat titel åt romanen, alltså Ibn Hazms ”Duvans halsband” fråm 1000-talets Andalusien. Ibn Hazms bok handlar om kärleken i alla dess olika former, till exempel den mellan människor, och den högsta formen av kärlek, den mellan Gud och människa. Romanens eftersökta konkreta nyckel är en metafor för den högre kärleken, dvs. kunskapen om övergången mellan det jordiska livet och det andliga. Sökandet efter nyckeln spänder vida omkring, spåren leder från Yemen till Andalusien och tillbaka. Den (verklige) rabbi Yusuf ben Nagrela från 1000-talets Granada reser till Yemen för att finna nyckeln i det gamla sydarabiska rikets ruiner. Ett (fiktivt) dokument från år 678 upptäcks i en gammal amulett i Mecka. Jakten försiggår i mångfaldigt slingrande trådar av dramatiska förvecklingar, budskapen åskådliggjorda som parabler, som i folklig epik eller i Star Wars.
Västerlandet är ”enögt”, skriver en av protagonisterna i boken, det ser bara det materiella (s. 427), och det moderna västerländska inflytandet är såtillvida skadligt för Orienten (ett mantra i den arabiska världen). Alem själv säger i en intervju att hon vill leva mellan det andliga och det fysiska, hon vill vara delaktig i båda. Och hon har försökt skildra den delaktigheten i sin roman, i Meckas nutid och i arabisk och europeisk dåtid.
Det kan hävdas att romanen är otillräckligt bearbetad som litterär produkt, och att historiesynen är naivistisk. Men det är ändå en mäktig roman. Den innehåller en fin och unik skildring av Mecka, och arabisten kan frossa i intertextualiteten och referenserna till äldre arabisk litteratur som glimtar fram i den snabbflytande prosan (mer om detta i annat sammanhang). Och det är ett verk som ägnar sig för sträckläsning. KE