“The crocodiles.”
(“Tamāsīḥ” 2013.)
Trans. Robin Moger.
New York: Seven Stories Press, 2014.
“Krokodilerna” är snävare i fokus och idéinnehåll än ”Sultanens sigill...”. Den handlar om en ung poetgeneration vid milleniumskiftet, från slutet av 90-talet och några år in på 2000-talet, i retrospektiv och mot bakgrund av arabiska våren och demonstrationerna på Tahrirtorget.
Boken är första delen av en trilogi. Andra delen, ”Paolo”, snart ute på engelska. Här vill jag därför blott nämna den i korthet, i väntan på att del två och tre kommer ut.
”Krokodilerna” är namnet på i huvudsak tre poeter, knappt 20 år gamla, som bildar en grupp. Idealet är Alan Ginsberg och den amerikanska beatnikgenerationen. Ginsburgs dikt om lejonet utgör ett återkommande motiv tillsammans med diskussioner om vad detta lejon - hemma i vardagsrummet eller bredvid poeten i sängen - egentligen symboliserar. Kanske revolutionen som anlände oförmärkt för dessa poeter och avlöpte utan att de egentligen förstod vad den handlade om, alternativt ansåg oväsentlig.
Dessa poeter ville bryta med de tidigare litteraturgenerationerna i Egypten från 60-talet och framåt, med dessas starka socialrealistiska engagemang. I stället sysslar de med poesi, ord, text, existentiella frågor (även om poetens roll i samhället, som många andra poetgenerationer i andra länder). Verket skriver därmed in sin lokala identitet i en global modernistisk tradition. Deras kultur är egyptisk men samtidigt (positivt) hybridiserad. Den fruktbara interaktiviteten mellan östlig och västlig kultur betraktas som självklar.
”Krokodilerna” är uppbyggd som en diktsvit och består av 404 kortare, numrerade avsnitt (likt Ezra Pounds cantos), en form som håller ihop avsnitten och samtidigt säkrar deras respektive självständighet. Verket är strukurerat som en löpande berättelse med många tillbakablickar och ett fåtal aktörer. Texten har en reflekterande och poetisk grundton.
Den dokumenterande prägeln och förstapersonsberättaren till trots rör det sig inte om autofiktion. Tvärtom, enligt Rakha själv är verket att betrakta som fiktion.
Youssef Rakha diskuterar sitt författarskap och sin syn på estetik och modern samhällsproblematik i två stora intervjuer på nätet.
När ”Sultanens sigill...” skrevs var våren 2011 inte förutsedd, händelserna kom som en överraskning. Likväl fungerar boken som ”pre-Arab Spring document” eftersom den reflekterar de spänningar som härskade i samhället åren innan och bidrar till förståelsen av vad som hände.För Rakha är litteratur ett estetiskt och intellektuellt fenomen. Han tror inte på romanen med primärt politisk funktion men litteratur är ändå en metod vi kan använda för att förstå oss själva och vår värld bättre.
I intervjun av Hilary Plum säger Rakha att han vill vara delaktig i världslitteraturen, i det globala arbetet med den samtida romanen. Han hänvisar till samtida författare som Pamuk (dialog om ottomanerna), Eco (om thrillern och konspirationsteori), Murakama om galenskap och Houellebecq om arabiskhet och fantastisk imagination. Litteraturen kan vara ett sätt att överskrida stereotypa kulturgränser, att skapa ”kulturella troper” mellan folk och kulturer. Rakha ser sig själv agera som en kulturell brobyggare. Som sådan översätter han (i bred betydelse) Ibn Arabi till nutiden, Alan Ginsburg till egyptisk publik och tillbaka till USA.
Kerstin Eksell
Intervjuer
Hilary Plum: “A conversation with Youssef Rakha.” www.musicandliterature.org
Valentina Viene: “Interview with Youssef Rakha.” www.valeviene.wixsite.com/kashafa