Så kan en ny studie, publicerad i The Law Teacher, enklast sammanfattas. Resultaten bygger på enkätsvar och djupintervjuer av universitetslärare i juridik vid Stockholms universitet som främst undervisar inom en professionsutbildning. Som framhålls av artikelförfattarna finns det inte så många studier inom högskolepedagogisk forskning som undersökt samarbete i lärarlag (eng: collective practices). Studien bidrar därför med några insikter; exempelvis blottar den några praktiska svårigheter som finns med samarbete i lärarlag. Dessa insikter är betydelsefulla för den som exempelvis är intresserad av att pedagogiskt vidareutveckla och reformera såväl enstaka kurser som program. Så vad är det då studien kommer fram till?

Som redan antytts visar studien att det finns en bristande överensstämmelse mellan hur universitetslärare teoretiskt – i det närmaste idealiskt – värderar samarbete i pedagogiska frågor och hur de faktiskt agerar. Enkätstudien visar att den bristande överensstämmelsen är markant. Och det gällde alla de fyra områden som enkäten tog sikte på, det vill säga:

1. Mänsklig aktivitet: i vilken utsträckning som universitetslärare deltar i kollektivt samarbete och huruvida sådant samarbete är eftersträvansvärt.
2. Mellanmänskliga relationer: i vilken utsträckning som universitetslärare är involverade i beslut om det egna arbetet och i vilken utsträckning som man litar på sina kollegor samt huruvida arbete sker i lärarlag eller i konkurrens.
3. Likriktighet eller egensinnighet: i vilken utsträckning som universitetslärare delar samma målsättningar och vilka värden som ligger bakom de strategier som används för att nå dessa samt om olika tankesätt om dessa frågor uppmuntras eller inte.
4. Värdet av tid: om det anses värdefullt för universitetslärare att lägga ned tid på pedagogiskt samarbete och om det finns tillräckligt med tid allokerad för detta.

Medan universitetslärarna unisont framhöll dessa aspekter som viktiga i teorin, visar studien att kollegialt samarbete uppenbarligen inte – på något av dessa fyra områden – i praktiken genomfördes i särskilt hög grad. Men varför såg det ut så? För att ta reda på just det intervjuades tolv universitetslärare med kursansvar.

En i intervjuerna återkommande förklaring är kulturen på institutionen. I studien indentifierades att det i institutionsmiljön fanns ett slags motstånd mot att samarbeta, där exempelvis forskningen i huvudsak genomförs individuellt, vilket också får konsekvenser för undervisningen. Kort sagt: avsaknaden av samarbete i forskningsfrågor gör att det finns en viss avsaknad av samarbete i undervisningsfrågor och pedagogiska frågor. I anslutning till det lyftes också tidsaspekten fram. Samarbete kräver tid, något som de intervjuade universitetslärarna inte tyckte allokerades tillräckligt.

En annan aspekt som visar att kulturen på institutionen påverkar viljan och förmågan att samarbeta, är att universitetslärarna betraktade enstaka kurser på juristprogrammet som ”isolerade öar” eller en viss persons ”kungadöme” eller att en viss kurs sköts av ”min familj” (här åsyftas främst personer som delat före detta eller nuvarande handledare). Sådana beskrivningar illustrerar enligt studien ett slags personligt berättigande till vissa kurser, med en generell obenägenhet att exempelvis förändra kurser. I studien dras därför slutsatsen att dylika sätt att se på undervisning och kursutveckling är hämmande för samarbete i pedagogiska frågor, särskilt mellan olika kurser. Det bidrar också till att försvåra synliggörandet av progression inom ett program, vilket flera av de intervjuade universitetslärare betonade. I linje med detta, framhöll de att det saknas en gemensam pedagogisk vision på institutionen.

Ytterligare en sak som framkom i intervjuerna var att det generellt sett inte uppfattas som gynnande för den akademiska karriären att satsa på pedagogik, kursutveckling och pedagogiska förändringsarbete. Det som gynnar karriären anses vara forskning. Några universitetslärare framhöll att pedagogiska frågor därför nedprioriteras av många kollegor och att det finns ett visst ointresse för pedagogik, vilket i sin tur har en hämmande effekt för viljan och möjligheten att samarbeta i den typen av frågor.

Givetvis gav universitetslärarna också uttryck för positiva erfarenheter av samarbete i lärarlag. En huvudsaklig slutsats som dras i studien är att de kursansvariga som var djupt engagerade i kursutveckling och drev förändringsprojekt, där de tog ett aktivt pedagogiskt ledarskap, genomgående lyfte fram vikten av ett nära kollegialt samarbete som en framgångsfaktor i det pedagogiska arbetet. Kanske är just pedagogiskt ledarskap något att satsa vidare på?

Kommentar: Studien bidrar till den högskolepedagogiska forskningen genom att den undersökt hur universitetslärare värderar kollektivt och kollegialt samarbete och hur detta fungerar i praktiken. I egenskap av en av de som intervjuades inom ramen för studien, är igenkänningsfaktorn förhållandevis hög.

En fråga som kan väckas i ljuset av studien är: Hur pass allmängiltiga är resultaten? Frågan är relevant eftersom underlaget består av universitetslärare som verkar inom en miljö och (nationell) ämneskultur där det är vanligt att insatserna som akademiker görs på ett indiviuellt plan. I den miljön premieras exempelvis i forskningen ensamförfattade monografier framför (flera) samförfattade artiklar som genomgått peer-review och externa forskningsmedel söks i förhållandevis hög grad av enskilda forskare. Undantag finns förstås. Det hade därför varit intressant att se om resultaten hade blivit desamma eller något annorlunda om studien hade genomförts i en akademisk miljö med en delvis annan ämneskultur. En sådan jämförelse hade varit intressant inte bara utifrån den generella miljön. Även det faktum att universitetslärarna i studien i princip enbart undervisar inom en professionsutbildning och mer precist inom ett visst avgränsat område, där man som forskare och lärare är specialist snarare än generalist, kan också spela in för frågan om resultatens allmängiltighet.

Som nämnts visar studien att de lärare som så att säga tog kommandot och uppvisade ett aktivt pedagogiskt ledarskap också var de som i praktiken prioriterade ett nära kollegialt och kollektivt samarbete i diverse pedagogiska frågor. Därför visar studien på vikten av att rusta mer seniora universitetslärare för att axla rollen som pedagogisk ledare. Det gynnar både kvaliteten på den undervisning som faktiskt bedrivs, eftersom en kursansvarig som bedriver det pedagogiska utvecklings- och kursarbetet som pedagogisk ledare resulterar i en studentcentrerad undervisning. Det finns alltså en koppling mellan att i praktiken agera i linje med högskolepedagogiska rön om pedagogiskt ledarskap och kvaliteten på den undervisning som bedrivs. Men minst lika viktigt är att universitetslärare som vågar ta ett pedagogiskt ledarskap också, enligt studien, tenderar att slussa in mer juniora universitetslärare (doktorander eller nya universitetslärare) i olika pedagogiska frågor. Vi i AHF-redaktionen har tidigare uppmärksammat just frågan om att slussa in doktorander i undervisning och pedagogiska frågor Doktoranden — studentens bästa vän?, Att undervisa eller inte undervisa?.

Avslutningsvis vill jag göra en personlig reflektion. Efter att framgångsrikt ha lett pedagogiskt förändrings- och utvecklingsarbete på kursnivå kan jag konstatera att nära kollegialt samarbete lönar sig. Inte bara lyftes kvaliteten på undervisningen, vilken avsevärt stärkte det akademiska förhållningssättet hos studenterna efter genomgången kurs, utan det kollegiala samarbetet utvecklades i nära samarbete i alltifrån kursupplägg, innehåll och genomförandet. Det krävde förstås tid och (tåla)mod – och en noga genomtänkt pedagogisk vision med en tydlig strategi hur den skulle förverkligas. Men det är så värt att lägga ned tid på detta, särskilt att utarbeta vision, strategi och praktiskt genomförande samt kontinuerlig utvärdering av implementeringen av den pedagogiska visionen. Emellertid, för att ett sådant pedagogiskt förändrings- och utvecklingsarbete ska ros i hamn, krävs att man som universitetslärare har modet att våga ta ledartröjan i det pedagogiska arbetet. Varför inte stärka ditt pedagogiska mod genom att gå en kurs i just Pedagogiskt ledarskap som ges vid CeUL? Våga och vinn!

Text: Dennis Martinsson, Institutionen för rättsvetenskap, Linnéuniversitetet

Studien
Bolander Laksov, K., Ismayilova, K., & Lainpelto, K. (2024). Tensions affecting law teachers’ collaborative practice around teaching: a study of beliefs and practices. The Law Teacher, 1-19.

Nyckelord: Högre utbildning, lärarkultur, institutionskultur, samarbete i lärarlag, pedagogiskt ledarskap