Du står med din avhandling i hand, stolt och lycklig och ser en hägrande ljus framtid vid horisonten. Har du tänkt dig en karriär utanför akademin eller har du rent av redan blivit rekryterad till ditt drömjobb. Bara att gratulera. Men drömmer du om en akademisk karriär är vägen dit betydligt krokigare och mer oviss. Ett första steg i karriären är oftast en postdoktortjänst, vilken inte alltför sällan görs i ett annat land. Under denna tjänstgöring ska du meritera dig och arbeta med något projekt du tycker är intressant och relevant. Låter ju toppen. Eller hur? Men hur ser verkligheten ut?

Postdoktorer är en något bortglömd kategori som befinner sig i en limbovärld mellan studier och yrkesliv. Kategorin definieras faktiskt av vissa lärosäten som studier enligt en undersökning som fackförbundet Sveriges universitetslärare och forskare (SULF) gjort, det gällde framförallt de stipendiefinansierade postdoktorerna.

Som doktorand är du omhuldad av dina handledare och du är en naturlig del av institutionens gemenskap med andra doktorander och kollegor. Det finns doktorandråd, uppföljningsgrupper med mera som ser till att din utbildning flyter på och att målen uppnås. Som postdoktor, däremot, är du oftast lämnad åt dig själv och du är betydligt mindre involverad i institutionens gemenskap. Medan forskning kring doktoranders psykiska hälsa är väldigt utbredd och det finns en uppsjö av publikationer i ämnet, är liknade studier på postdoktorers hälsa minimal.

Syftet med den aktuella studien var att undersöka den psykiska hälsan hos postdoktorer, något som inte tidigare gjorts i någon större omfattning. Sammanfattningsvis visar artikeln att postdoktorer lever ett stressigt liv med stor risk att utveckla psykisk ohälsa. De mest bidragande faktorerna är bristen på en tydlig karriärvägledning samt dåligt stöd från handledare och kollegor.

Studien som nyligen publicerades i Studies in Higher Education baserades på frågeformulär som besvarades av närmare 700 postdoktorer vid nederländska universitet. Studien bestod av en kvantitativ och en kvalitativ del. I den kvantitativa delen fick postdoktorernas ange hur nöjda de var med faktorer som tex sin arbetssituation, kontakt med kollegor, stöd av handledare och karriärvägledning. Även familjeförhållande och demografi angavs. De fick sen ange om de upplevt symptom som till exempel konstant press, sömnproblem, depression, känsla av värdelöshet och koncentrationssvårigheter. Resultaten visade att cirka 70 procent av de tillfrågade angav att de upplevde ett eller flera symptom på psykisk ohälsa. Cirka 40 procent av de tillfrågade upplevde minst 4 symptom och bedömdes därför ha stor risk att utveckla allvarliga psykiska hälsoproblem.

Sedan analyserades vilka faktorer som speciellt påverkade postdoktorerna och riskerade att utveckla psykisk ohälsa. Dessa var främst dåligt stöd från handledare och kontakt med kollegor samt brist på karriärutsikter. Även nationalitet (utländska postdoktorer hade större riskbenägenhet) och familjeförhållanden spelade roll (dock var barn en positiv faktor).

I den kvalitativa delen av studien delades de som svarat upp i tre kategorier, de som var positiva och inte upplevde några symptom på psykisk ohälsa (20 procent), de som hade en blandad erfarenhet (symptom men ändå positiva till delar av arbetet 37 procent) och de som var enbart negativa (43 procent). De fick då fritt beskriva varför de svarat som de gjorde. 

Den femtedel av postdoktorerna som hade positiv erfarenhet svarade att de kände sig priviligierade att få arbeta med något de brann för, att de hade givande interaktioner med kollegor samt att de fick bra stöd från handledare. Bland de som var negativa utrycktes brist på karriärutsikter inom akademin som den i särklass mest omnämnda faktorn. Pressen att publicera mycket och i högrankade tidskrifter samt att söka anslag angavs även som orsaker. Både de som var positiva och de som hade blandade erfarenheter angav stöd från sina kollegor eller handledare som kompenserande faktorer, medans de som hade en negativ erfarenhet inte angav detta.

Studien pekar även på en mängd åtgärder som universiteten kan införa för att befrämja postdoktorernas välbefinnande. Några åtgärder som nämns är utbildning av handledare för att tidigt kunna känna av indikationer på psykisk ohälsa, uppstart av nätverk för postdoktorer, mentorskap samt utbildningar med karriärvägledning. Dessutom förespråkar artikelförfattarna att mindre vikt borde läggas på antal publikationer som postdoktorn lyckas skriva ihop och mer fokus på andra akademiska uppgifter som till exempel undervisning.

Kommentar: Denna alarmerande studie om postdoktorernas situation och psykiska ohälsa borde tas på allvar. Även om studien utfördes i Nederländerna tror jag inte att situationen är bättre på våra svenska lärosäten. Att så stor andel av postdoktorerna upplevde psykiska symptom säger en hel del om vilken stressfylld tillvaro de lever. Antagligen drar sig nog många postdoktorer för att söka professionell hjälp för sin psykiska ohälsa pga stigmatisering och rädsla att det kan påverka deras karriär. Intressant att notera är att många av de postdoktorer som trots allt angav att de hade positiva erfarenheter hade nyligen startat sin tjänst, så situationen kan faktiskt vara ännu värre än vad studien utvisar.

Det finns givetvis många handledare som tar väl hand om sina postdoktorer, ger det stöd de behöver  och ser till att de får en språngbräda till nya utmaningar i karriären. Men som studien visar är det i många fall inte så utan postdoktorn förväntas lösa sina uppgifter själva med lite stöd från institutionen. Postdoktorer som gör sin tjänst i annat land är av förklarliga skäl ännu mer sårbara då de oftast saknar ett socialt nätverk, något som också studien visade.

För doktorander är det viktigt att noga tänka igenom och planera sin eventuella postdoktorala tjänstgöring, vara beredd på att det kan innebära en stressfylld tillvaro som kan få konsekvenser. De bör också noga ta reda på villkor som gäller och vilket stöd de kan få men också själva ta initiativ för att få hjälp med karriärplanering.

Förutom bristen på involvering i institutionens verksamhet, kollegialt stöd och vägledning för  karriären ligger en stor del i problemet, som jag ser det, jakten på och konkurrensen om meriter i form av publikationer i högrankade tidskrifter. Som systemet fungerar är det i princip omöjligt att ta ytterligare kliv på karriärstegen, åtminstone inom akademin om postdoktorperioden inte generar publikationer av hög klass. Det främjar ju knappast god forskning om resultat måste hastas fram och långtidsprojekt förkastas men det är tyvärr så det fungerar. Anslagsgivare så väl som universiteten vid rekrytering lägger alltför stor vikt vid antal publikationer och rankning av tidskrifter och inte andra egenskaper som skulle kunna vara minst lika värdefulla. Ett alternativt sätt att bedöma hur kompetent en postdoktor är och vilken potential forskaren har att få en framgångsrik karriär skulle troligen minska risken för psykiska hälsoproblem. Inom ramen för postdoktortjänsten finns oftast inga andra uppgifter än att producera vetenskapliga resultat. Det är inte otänkbart att en stor del av kompetenta forskare/lärare försvinner under denna period och söker sig till andra sysselsättningar. Exempelvis fångas inte personer som skulle kunna bli skickliga pedagoger upp. Borde inte också pedagogiska uppgifter inkluderas i postdoktortjänsten med tanke på hur viktigt det är i den fortsatta akademiska karriären? Och borde inte postdoktorns pedagogiska kompetens kunna bedömas likvärdigt med kvaliteten på vetenskapliga publikationer?

Text: Mikael A Carlsson, Zoologiska institutionen

Studien

Inge van der Weijden & Christine Teelken (2023) Precarious careers: postdoctoral researchers and wellbeing at work, Studies in Higher Education, 48:10, 1595-1607

Nyckelord: postdoktorala forskare, psykisk hälsa och välbefinnande, karriärmöjligheter