Det blir allt vanligare att doktorander skriver sammanläggningsavhandlingar. Inom naturvetenskapen har denna genre länge varit etablerad och den klart dominerande. Bara ett par procent av alla avhandlingar som skrivs här är monografier. Men även inom samhällsvetenskap och humaniora, där länge monografin var det självklara valet, är nu omkring hälften av avhandlingarna sammanläggningar.

Sammanläggningsavhandlingen är en genre som har importerats från naturvetenskapen till humaniora och samhällsvetenskap, något som skapar vissa återkommande problem i avhandlingsskrivandet, skriver Ann-Sofie Jägerskog och Kristian Niemi i en artikel i Högre utbildning. De menar att det saknas forskning och en kvalificerad pedagogisk diskussion om de utmaningar som denna relativt nya avhandlingsgenre innebär. Artikeln tar sikte på att fylla denna lucka, och författarna föreslår också ett sätt som doktorander och handledare kan arbeta på för att underlätta processen. Framför allt handlar detta om att redan från början systematiskt arbeta med hur olika artiklar relaterar till helheten.

Vad är det då som gör att sammanläggningsavhandlingen förefaller svårare att ro i land inom humaniora och samhällsvetenskap än i naturvetenskap? Eftersom genren är ny här, är de vetenskapliga kraven ofta otydliga, menar författarna. Doktoranden arbetar också mer sällan inom ramen för ett större forskningsprojekt, vilket innebär att övergripande ramar saknas, och att doktoranden lämnas mer ensam med uppgiften.

I naturvetenskap finns det också en större enighet gällande metodologi och angreppssätt, något som underlättar sammanläggningsprojektet, hävdas det i artikeln. I humaniora och samhällsvetenskap finns inte en lika stor samsyn om hur kunskap (bör) produceras, och doktorandernas syn på såväl metod som teori utvecklas ofta under avhandlingsskrivandets gång. Samtidigt finns högre krav på utvecklad argumentation för sådant som val av teori, empiri och metod. Detta gör att det kan vara svårt att få ihop texter som skrivits i olika faser. Ett ytterligare problem handlar om de anpassningar som ofta behöver göras för att få en artikel publicerad i en viss tidskrift. När kappan sedan ska skrivas, kan det hända att doktoranden sitter med artiklar som teoretiskt spretar åt olika håll och som till och med är baserade på skilda kunskapsteoretiska antaganden.

För att undvika att denna situation uppstår är det viktigt att inte avhandlingens enskilda artiklar får allt fokus, menar författarna. De föreslår i stället något de kallar för ett holistiskt perspektiv som innebär att doktorand och handledare arbetar medvetet och systematiskt utifrån tre begrepp: helhetsbild, koherens och förankring.

Helhetsbild handlar om att kontinuerligt arbeta med avhandlingens övergripande problemformulering, och att inte släppa frågan om hur den enskilda artikeln bidrar till att belysa detta överordnade problem. Eftersom doktorandens fokus tenderar att hamna på att få till artiklarna, har handledarna här en viktig roll i att föra tillbaka diskussionen till helheten.

Koherens tar sikte på att återkommande reflektera kring hur avhandlingens olika delar är sammanlänkade - det som beskrivs som avhandlingens form eller röda tråd. På vilket sätt är artiklarna relaterade till varandra, och hur fungerar de både som enskilda texter och tillsammans, som en helhet? Om en text far iväg åt ett oväntat håll bör handledaren bistå med reflektioner kring sådant som om den övergripande problemformuleringen eller teoretiska ramen då behöver justeras, eller om vissa texter i stället behöver tas bort för att bibehålla den röda tråden. Koherens handlar också om att kontinuerligt fundera över vad som ska behandlas i de enskilda artiklarna och vilka resonemang som ska förekomma i kappan.

Till sist lyfter artikeln fram behovet av att arbeta med förankring. Detta innebär att löpande i handledningssamtalen diskutera vilket forskningsfält avhandlingen som helhet bidrar till, och hur den förankras teoretiskt och metodologiskt. Sammanläggningsavhandlingar riskerar att laborera med många olika fält och teorier, något som kan skapa otydlighet gällande avhandlingens huvudsakliga forskningsproblem och bidrag och som dessutom kan medföra teoretiska motstridigheter. Det kan också göra det svårare för doktoranden att nå en djupare förståelse inom ett fält, något som i sin tur minskar möjligheten att göra ett kvalificerat bidrag. Författarna understryker att det inte är handledarens sak att avgöra vilka teorier och forskningsfält som avhandlingen förankras i, men menar samtidigt att det är en viktig uppgift att visa på vilka konsekvenser som olika val medför.

Handledarna har alltså en central roll i att systematiskt adressera frågan om avhandlingen som helhet. Artikelförfattarna menar också att det är viktigt att redan i ett tidigt skede synliggöra de utmaningar som en sammanläggningsavhandling innebär, och föreslår att institutioner arbetar fram riktlinjer där förväntningar och krav på denna publikationsform görs explicita. 

Kommentar: Det finns verkligen anledning att reflektera över vad sammanläggningsavhandlingen snabba insteg i humaniora och samhällsvetenskap innebär. Det är tydligt att genren ger vissa karriärmässiga vinster. Publikationer i vetenskapliga tidskrifter är närmast ett måste för avancemang i akademin, och det är onekligen en fördel att lära sig att bemästra denna form redan som doktorand. Det kan också kännas tryggare att arbeta med det mer begränsade artikelformatet och därmed kunna ”beta av” avhandlingsdelarna lite allt eftersom. Den här artikeln lyfter emellertid på ett förtjänstfullt sätt fram några av de fallgropar som doktorander som skriver sammanläggningar riskerar att ramla ner i, och bistår med genomtänkta råd till handledare om hur de kan bidra till att slutprodukten blir gedigen och väl sammanhållen.

En viktig aspekt, som inte diskuteras lika mycket i texten, är avhandlingsformens betydelse för både doktorandens handlingsutrymme och för vilken typ av kunskap som blir möjlig – och som inte blir möjlig. Även dessa dimensioner är viktiga att lyfta fram och diskutera tidigt i avhandlingsarbetet. När konkurrensen om att bli publicerad i högt rankade tidskrifter tätnar, finns det en risk att arbetet utformas på ett sätt som maximerar chanserna till publicering, snarare än på ett sätt som fördjupar förståelsen för det forskningsproblem som doktoranden valt.

Artikelformen tenderar ju också att vara hårt mallad, inriktad mot snäva och spetsiga kunskapsbidrag där det finns förhållandevis liten plats att utveckla empiriska analyser, inte minst när det handlar om kvalitativa material.

En av artikelns stora förtjänster är att den kan utgöra ett bra underlag för att föra kollegiala samtal om de vetenskapliga och pedagogiska utmaningar som den här relativt nya textgenren har medfört. Forskarna uppmanar doktorander och handledare att läsa artikeln ihop — kanske något att diskutera på nästa handledarmöte?

Text: Maria Wendt, Institutionen för ekonomisk historia och internationella relationer

Studien

Jägerskog, A. S., & Niemi, K. (2023). Utmaningar och angreppssätt i processen att skriva sammanläggningsavhandling inom samhällsvetenskap och humaniora:[Challenges and approaches in the process of writing an article-based thesis in social sciences and humanities]. Högre Utbildning, 13(3), 46-62.

Nyckelord: Sammanläggningsavhandling, handledning, doktorandutbildning, högre utbildning, akademiskt skrivande