Med utgångspunkt i tidigare forskning från olika länder och artikelförfattarnas eget perspektiv baserad på lived experience (det vill säga forskning i en kontext som man själv befinner sig i och har förstahandskunskap om) vid ett amerikanskt universitet, diskuteras det faktum att kvinnor är i tydlig majoritet när det gäller deltagande i pedagogisk utveckling inom högre utbildning. Författarna påpekar att detta dessutom är tydligast för kurser med inriktning mot diversitet, rättvisa och inkludering. Artikeln "The gendered nature of educational development in the United States" i International Journal for Academic Development presenterar inte några kvantitativa resultat utan diskuterar en problematik utifrån olika synvinklar. Inledningsvis tas möjliga förklaringar upp till denna snedfördelning där faktorer nämns som att kvinnor är överrepresenterade i utbildningsväsendet överlag och traditionellt associeras med undervisning. Kvinnor tenderar att söka sig till gemenskaper och relationsskapande verksamheter vilket högskolepedagogiska centra på universiteten ofta erbjuder. I USA är deltagande i kurser i högskolepedagogik sällan obligatoriskt för universitetslärarna vilket innebär att den som väljer att deltaga i workshoppar och kurser gör det på sin egen tid och för sin egen utvecklings skull. Artikelförfattarna menar att kvinnor tenderar att intressera sig mer för personlig utveckling. Vidare frågar sig forskarna om kvinnor tar på sig "att göra allt", det vill säga forska, administrera och konstant utveckla sin undervisning — så kallat akademiskt hushållsarbete, precis som kvinnor även i privatlivet utför mer hemarbete, vårdar, sköter familjerelationer och så vidare. Av den anledning är kvinnor möjligen mer involverade i pedagogiskt utvecklingsarbete.

Vilka blir då effekterna av denna obalans? Först och främst går man miste om en stor grupp lärares perspektiv. Dessutom riskerar högskolepedagogiska centra att bli en plats för de redan frälsta, de som redan är öppna för utveckling och nya insikter. Med det sagt, skriver författarna, är det inte bara de "dåliga" lärarna som borde gå pedagogiska kurser utan tanken är att alla lärare i högre utbildning borde engagera sig och utvecklas genom hela karriären. Men om en grupp lärare inte deltar i den högskolepedagogiska verksamheten kan det verka som om det faktiskt bara är ”dåliga” lärare som närvarar och således främst kvinnor, vilket givetvis inte gynnar bilden av kvinnliga lärare och forskare.

I längden drabbas även studenterna om en grupp av lärare på universitetet stagnerar och inte utvecklar sin undervisning. Den diversitet som därmed saknas sipprar också ned till studenterna som inte får ta del av fler perspektiv. Om män i akademin befinner sig på andra ledande positioner i akademin finns det också risk för att högskolepedagogiska centra inte gynnas, att beslutsfattare inte till fullo värderar det arbete som äger rum där eller ser det som mindre viktigt för akademin (eftersom inte männen befinner sig där). Författarna menar att kollegor som arbetar vid pedagogiska enheter i USA ses som mindre viktiga inom akademin, trots att de har samma akademiska titlar.

Vad kan man göra åt den här situationen då, enligt artikelförfattarna? Bara att uppmärksamma problemet är det första vilket också är målet med artikeln. Ledningen vid universitet och institutioner bör stimuleras att stödja mer jämlikt deltagande i pedagogisk utveckling och skaffa fram ett statistiskt underlag för hur obalansen möjligen ser ut vid ett specifikt universitet. Ytterligare en möjlighet, som författarna nämner, är att belöna pedagogiskt utvecklingsarbete som en tydlig del av den akademiska meriteringen. Till sist skulle professionella pedagogiska utvecklare eller erfarna kollegor kunna fungera som mentorer i ett sådant meriteringssystem men då krävs ekonomiska muskler för att skapa mentorsprogram och bygga ut ett större nätverk.

Kommentar: Stockholms universitet med Centrum för universitetslärarutbildning (CeUL) erbjuder föredömligt kurser, workshoppar, temadagar och konferenser med mera för alla universitetslärare i syfte att stärka pedagogisk utveckling. Att vissa kurser är obligatoriska för anställda universitetslärare visar på vikten av personlig pedagogisk utveckling och på så vis upptäcker kollegiet både CeUL och hur stimulerande pedagogisk utveckling är.

Det skulle dock vara av vikt att statistiskt undersöka hur balansen mellan könen de facto ser ut vid Stockholms universitet när det gäller deltagande i högskolepedagogiska kurser och andra aktiviteter som CeUL erbjuder. Vid SU:s senaste högskolepedagogiska ”Lärarkonferens2024 – meningsfullt lärande i tiden” (arrangerad av CeUL) för universitetets lärare deltog 63 procent kvinnor av de 277 anmälda. Frågan är dessutom om inte själva innehållet i de högskolepedagogiska kurserna påverkas av kvinnlig dominans? Som författarna av artikeln beskriver riskerar vi med denna obalans att gå miste om vissa perspektiv.

Strukturella problem vad gäller pedagogisk meritering inom akademin är ytterligare ett dilemma, till exempel hur en docentansökan bedöms. Vid Stockholms universitet finns inget krav på att en granskare med pedagogisk kompetens systematiskt ska gå igenom sökandes pedagogiska portfolio. Det skulle vara en väg framåt för att visa hur viktig pedagogisk meritering är eller att som vid vissa universitet erbjuda en separat pedagogisk meriteringsväg för universitetslärare vilket inte bara främjar pedagogisk utveckling överlag på universitetet utan även premierar kvinnors så kallade akademiska hushållsarbete!

Läs gärna Sara Kalms studie "Om akademiskt hushållsarbete och dess fördelning"

Text: Annika Johansson, Institutionen för slaviska och baltiska språk, finska, nederländska och tyska

Artikeln
Gravett, E. O., McCarty, L. L., & Bernhagen, L. (2023). The gendered nature of educational development in the United States. International Journal for Academic Development, 1-14.

Nyckelord: Pedagogisk meritering, högskolepedagogik, högskolepedagogiska centra, obalans mellan könen, lived experience