Först en tillbakablick: för fem år sedan publicerade två svenska forskare i statskunskap en artikel med tolv handfasta råd av teknisk-logisk karaktär till doktorander som kämpade med att formulera relevanta forskningsproblem (Gustafsson & Hagström 2018). Artikeln fick mycket uppskattning och stort genomslag (den har i skrivande stund lästs 87 000 gånger) – men i sitt dagliga arbete mötte forskarna fortfarande doktorander och handledare som kämpade med att formulera forskningsproblem som var välmotiverade och kunde besvara ’varför då-frågan’ (the ’so what question’) på ett intressant och genomtänkt sätt.
Till en början valde forskarna att förlägga problemet hos dessa doktorander och deras handledare – för deras artikel med de handfasta råden var ju fantastiskt bra, det sade alla som läste den. Men tvivlet gnagde allt mer ihärdigt inom dem: hade de missat något? Vad i så fall? Var det något fundamentalt? Hade de inte lyckats formulera sig tydligt på engelska, som inte var deras modersmål? Eller hade de gjort ett stort och klantigt tankefel som skulle devalvera deras värde som forskare för all framtid? Oroade återvände forskarna till sin artikel, läste om den, funderade, gjorde en ny inventering av tidigare forskning, funderade ännu mera, pratade med varandra om sin oro som börjat anta ångestliknande konturer… Och under ett av dessa samtal fick de en förlösande insikt: det var förstås precis det här – självtvivel, oro och ångest – som doktoranderna kämpade med!
Trots att forskarna var mycket väl medvetna om att alla forskningsprocesser inrymmer moment av ångest hade detta inte fått någon plats alls i deras artikel med handfasta råd. När de nu själva så tydligt erfarit hur ångest kunde bidra till att utveckla forskningen kunde de inte längre avfärda sina känslor som hjärnspöken eller neuroticism. Vilka teorier skulle de kunna luta sig mot för att argumentera för oro och ångest som konstruktiva vetenskapliga drivkrafter, och inkludera den emotionella dimensionen i forskningsprocessen? Nya funderingar följde, och nya litteratursökningar, tills en dag: eureka! Existentialismen! Och psykoanalysen! Med Kierkegaard och Lacan i ryggen skrev forskarna nu en ny artikel, publicerad i tidskriften European Political Science i början av oktober 2023. Det är den som ska refereras här.
Detta fritt konstruerade narrativ om hur forskarna stegvis reviderade sina utgångspunkter och omprövade sitt forskningsproblem speglar det tillvägagångssätt som Gustafsson och Hagström själva förespråkar i sin artikel. Slutsatsen de drar av sina emotionella och intellektuella våndor är att ångest och oro behöver erkännas och hanteras som drivkrafter i forskningsprocessen, därför att de bidrar till att skapa intressantare forskningsproblem. En viktig utgångspunkt för deras resonemang är existentialisten Kierkegaards syn på sambanden mellan valmöjligheter och ångest: många val ger mycket ångest, få val ger mindre ångest. När en doktorand arbetar med att motivera sitt forskningsproblem kan valmöjligheterna, och därmed även riskerna för att välja fel, förefalla obegränsade. Självklart är detta ångestskapande, menar forskarna. I värsta fall leder det till att doktoranden inte kommer framåt i sitt arbete. I bästa fall kan doktoranden lära sig att utnyttja ångesten för att ställa frågor om sitt forskningsproblem, och sedan steg för steg arbeta sig fram till nya kunskaper och personlig utveckling. Det kräver dock modet att göra utmanande val längs vägen.
För att förklara hur det kommer sig att ’varför då-frågan’ skapar sådan ångest drar Gustafsson och Hagström en parallell till psykoanalytikern Lacans teori om bristen: en grundläggande upplevelse av att tillvaron inte är fullkomlig, att något saknas, men vi vet inte vad. Detta leder till ångest, som vi försöker lindra genom att fylla tomheten med olika objekt. På motsvarande sätt, menar forskarna, måste genuina och relevanta forskningsproblem konstrueras utifrån förutsättningen att befintlig kunskap är bristfällig. Något saknas, men vi vet inte vad, och som forskare måste vi ständigt söka efter detta.
För att doktoranden i sin avhandling ska kunna övertyga läsaren om att forskningsproblemet är relevant och dessutom blir löst på bästa sätt väljer doktoranden ett vedertaget sätt att skriva om problemet – en diskurs, med lacansk terminologi. Mästardiskursen förnekar eller döljer bristen på fullkomlig kunskap genom att skriva fram en tvärsäkerhet kring teoriers eller metoders förträffliga styrka. Universitetsdiskursen formulerar en brist på kunskap, men föreslår snabbt en lösning baserad på sammanfattningar av befintlig litteratur och tidigare forskning. Genom att kombinera dessa diskurser i olika delar av sin text kan doktoranden skapa en akademisk tillhörighet och en känsla av epistemologisk säkerhet, vilket lindrar ångesten men inte åtgärdar grundproblemet: den bristfälliga kunskapen.
Ett ärligare sätt att tackla grundproblemet erbjuder den analytiska diskursen, som erkänner och beskriver en viss kunskapsbrist genom att identifiera en forskningslucka som ska fyllas. Svagheten med gap-filling som angreppssätt är, enligt forskarna, att det begränsar kunskapens ofullkomlighet till ett litet område, och därmed ger en bedräglig ångestlindring som inte driver fram ytterligare problematiseringar och frågor. Det gör däremot den så kallade hysteriska diskursen, där ångest och oro ges fritt spelrum i sökandet efter såväl stabila kunskapsfundament som ett tydligt avgränsat forskningsproblem. Den hysteriska diskursen protesterar, ifrågasätter, är kritisk och problematiserande, och erbjuder inget enkelt sätt att komma fram till ny kunskap. Just därför är det med hjälp av den som ångest kan omvandlas till kreativitet och meningsfulla forskningsproblem stegvis kan formuleras, menar Gustafsson och Hagström.
Handledarens uppgift är således att styra doktoranden in i ångesten snarare än bort ifrån den, och kommunicera att emotionellt obehag ingår i forskningsprocessen och leder den framåt. Därutöver bör handledaren uppmuntra doktoranden till handling och reflektion. Handling för att bryta dödlägen och skrivkramp, och med små steg närma sig ångesten, förstå vad den vill, och vända den till kreativitet. Reflektion för att ge utrymme åt den hysteriska diskursens ifrågasättanden och problematiseringar, som ytterst bidrar till att utvidga kunskapens gränser.
Kommentar: Det var svårt att hitta formen för att presentera den här artikeln (jadå, jag kände både självtvivel och ångest), och jag har funderat mycket över varför. Artiklar som redovisar en tydlig empirisk studie med stabila data är lätta att passa in i en beprövad textform. Det finns uttalade och outtalade frågor som sådana artiklar besvarar på ett framställningsvänligt sätt. Lite som gap-filling, om man så vill. En text som är mångbottnad, bångstyrig och fundamentalt ifrågasättande, som den här artikeln, utmanar formatet i mycket högre grad. Det väcker frågor om vilken sorts kunskap vi väljer att presentera i nyhetsbrevet. Viktigare är dock att denna artikel riktar ljuset mot akademins backstage, det ingen vill tala om eller visa upp i offentligheten: ångesten som vi ständigt måste kontrollera, utan att riktigt veta hur. Gustafsson och Hagström sätter ord på ett gemensamt problem och erbjuder några konstruktiva vetenskapsteoretiska verktyg för att hantera det. Låt oss använda dem, och visa nya doktorander en väg att ta sig igenom ångesten!
Text: Kristina Widestedt, Institutionen för mediestudier
Keywords: ångest, känslor, identitet, osäkerhet, narrativ, forskningsproblem
