Hur bra är studenter egentligen på att självutvärdera och självuppskatta sina insatser? Hur ser resultaten ut om man låter självvärderingen ske i form av kamratbedömningar som sedan jämförs med självutvärderingar? Blir resultatet mer träffande då och mer i närheten av vad examinator bedömde en viss examinationsuppgift? Dessa frågor stod i fokus i denna studie, som visar att kamratbedömningar i genomsnitt är mer träffsäkra i förhållande till studenternas faktiska resultat. Men samtidigt varierade resultaten så pass mycket i kamratbedömningarna att det inte går att säkert säga att de generellt sett är en bättre temperaturmätare på studenternas förmåga att kunna utvärdera akademiska insatser.
Utgångspunkten för studien var att ta ett delvis annat grepp för att undersöka de här frågorna. Traditionellt brukar de analyseras genom att studenterna får uppskatta och värdera sig själva i förhållande till förväntade studieresultat, betygskriterier och examinators bedömning. Men artikelförfattarna ville i stället undersöka om kamratbedömningar kunde säga något om studenters förmåga att utvärdera (andras) akademiska insatser: Kunde resultaten bli annorlunda när studenterna skulle värdera någon annans examinationsuppgift? Påverkade ”avståndet” till att det inte var den egna uppgiften som skulle självuppskattas resultatet i studien?
För att besvara dessa frågor, genomfördes studien rent praktiskt vid ett engelskt universitet, där 110 andraårsstudenter på ett kandidatprogram i ekonomi utgjorde underlaget. Mer konkret ingick det i en kurs i mikroekonomi att författa en skrivuppgift om 1 500 ord. Som en del av denna uppgift skulle studenterna både göra en självvärdering av sin egen skrivuppgift och göra en anonym värdering av en annan students skrivuppgift. Som stöd för att genomföra värderingarna fick studenterna gedigna muntliga och skriftliga instruktioner i förhållande till de aktuella bedömningskriterierna.
Här bör inflikas att studenterna, utifrån hur det beskrivs i artikeln, att ingen information ges om studenterna tidigare under utbildningen tränats i att bedöma varandras texter. Det förefaller så att studenterna inte fick någon mer träning i detta än de skriftliga och muntliga instruktionerna som de fick i förhållande till de bedömningskriterier som gällde för kursen.
Utan att gå in på detaljer, kunde studenterna som mest få sex ”extrapoäng” för de två utvärderande momenten – beroende på hur pass ”nära” deras självuppskattning och kamratbedömningen var i förhållande till examinators. Detta utgjorde en ytterst liten del av den totala maxpoängen om 100 poäng för hela examinationen på kursen.
Så till resultaten mer i detalj. Som redan nämnts visade även den här studien att studenterna kraftigt överskattade sin egen insats. Däremot visar studien att kamratbedömningarna var mer träffande än självvärderingarna. Men riktigt så enkel är det inte. Som artikelförfattarna riktigt påpekar, om man bara tittar på utfallet av själv- respektive kamratbedömningarna så framstår den sistnämnda kategorin som klart mer träffande i förhållande till examinators bedömning. Samtidigt måste detta resultat ses med andra ögon. Artikelförfattarna framhåller att även om kamratbedömningarna i genomsnitt var mer träffande för att utvärdera akademiska insatser, så spretade kamratbedömningarna så pass mycket att några säkra generella slutsatser egentligen inte kan dras. Kamratbedömningarna spretade till exempel betydligt mindre än studenternas självvärderingar.
Andra intressanta resultat från studien är bland annat att bedömningarna var förhållandevis följdriktiga. Exempelvis överskattade cirka 42 % av studenterna både sin egen och andra studenters akademiska insatser och cirka 15 % av studenterna underskattade både sin egen och andra studenters akademiska insatser. Föga förvånande visade det sig att studenter vars skrivuppgifter bedömdes som högkvalitativa av examinator, också var de studenter som lyckades allra bäst med att utvärdera de akademiska kvaliteterna i sina medstudenters texter.
Kommentar: En central del i en akademikers liv är att utvärdera texter, särskilt andras texter. För att kunna göra det på ett gott vis behöver man förstå vad som i grunden utgör en god akademisk text – och vilka brister som typiskt sätt kan finnas i en sådan text. Det är därför av stor vikt att studenter tränas i att värdera både sina egna och andras texter under en universitetsutbildning. Det delvis nya greppet i den aktuella studien visar att det inte är givet att kamratbedömningar gör att utvärderingarna blir mer träffsäkra – särskilt eftersom de bedömningarna spretade mer än självutvärderingar. För egen del väcker studien vissa frågor kring akademisk litteracitet. Jag uppfattar studien så att den pekar på att studenter generellt har svår att ”avkoda” det akademiska, vilket tematiskt kan sägas ligga nära frågor om akademisk litteracitet. Därför tycker jag det är intressant att reflektera lite kort om hur vi kan göra för att stödja studenterna när det gäller just akademisk litteracitet.
Visst är det möjligt att det som universitetslärare exempelvis går att förbättra kommunikationen när det gäller att förmedla vad som exempelvis kännetecknar en skrivuppgift med hög akademisk kvalitet. Det går förstås att förklara öppet och transparent vilka delfaktorer som beaktas inom respektive bedömningskriterium och på det viset synliggöra för studenterna vad en examinator tittar närmare på. Men den akademiska litteraciteten kan kanske också förbättras genom att exempelvis fortlöpande och medvetet inom exempelvis en programutbildning att arbeta med kamratbedömningar. Genom att ”tvinga” studenterna att vid återupprepade tillfällen tränas i att läsa och kommentera medstudenters texter (om återkommande kamratbedömningar inom ett program, se till exempel AHF 2021, nr 8, Framgångsrecept för kamratbedömningar?), bör det åtminstone kunna ha potentialen att förbättra studenternas förmåga att leta efter akademiska kvaliteter i sina medstudenters texter. Något annat man kan göra för att stödja studenternas akademiska literacitet är att satsa på gruppdiskussioner som ett sätt att underlätta för studenterna att ”knäcka” den akademiska koden (se AHF 2022, nr 5, Gruppdiskussioner knäcker den akademiska läskoden). Ytterligare ett annat sätt att stödja studenternas akademiska litteracitet är exempelvis att använda det så kallade bokklubbsseminariet, som lite förenklat går ut på att olika studenter har läst olika texter – och vid själva seminariet får studenter som läst olika texter berätta för varandra vad de läst. På det sättet tränas studenterna att verbalisera mer svårlästa akademiska texter och tränas därför, indirekt, i akademisk litteracitet.
Text: Dennis Martinsson, Juridiska institutionen
Nyckelord: kamratbedömning, självvärdering, utformningen av utvärderingar, utvärderingars korrekthet, utvärderingars följdriktighet
