Så gick studien till
Studien gick till så att juriststudenter på grundnivå vid ett engelskt universitet tillfrågades genom en enkätundersökning hur de upplevde doktorander som lärare. Enkäten besvarades av totalt 84 studenter. Mer specifikt efterfrågades hur studenterna upplevde doktorander som lärare för så kallade ”tutorials”, vilket generellt innebär undervisning i mindre grupper om cirka 10-15 studenter. Dessa undervisningstillfällen innebär att studenterna ska läsa visst angivet material, besvara olika problemorienterade frågor som ska väcka debatt och diskussioner samt stimulera kritiskt tänkande.
Konkret bestod enkäten dels av tre frågor med angivna svarsalternativ, dels av tre frågor med fritextsvar. Svaren analyserades i sin helhet. Som verktyg för att analysera enkäten använde artikelförfattarna sig av etablerad högskolepedagogisk forskning om effektiv undervisning och doktorander som lärare.
Vad visade studien?
Studien visar bland annat att studenterna generellt är mycket nöjda med doktorander som lärare: 53 procent menade att doktorander var lika bra som mer erfarna universitetslärare och nästan 40 procent ansåg att doktorander var bättre än mer erfarna universitetslärare. Men av fritextsvaren framgick samtidigt att det fanns en viss nyansering: det fanns skillnader doktorander sinsemellan, mellan doktorander och mer erfarna universitetslärare samt universitetslärare emellan.
Nästa intressanta fråga blir då: Vad är det som gör att studenterna betraktar doktorander som så goda pedagoger? Det tittar artikelförfattarna också närmare på.
Flera faktorer gör att studenterna uppskattar doktorander i undervisningssammanhang. En viktig faktor är att de har en förmåga att kommunicera effektivt med studenter och klarar av att förklara ämnet på ett begripligt vis. Det lyfts också fram att doktorander är benägna att använda nya undervisningstekniker som hjälper studenterna i sitt lärande. Överlag förefaller också doktorander ha mer välstrukturerade undervisningspass.
Något annat som studenterna uppskattar är att doktorander verkar vara bättre på att under undervisningen förbereda studenterna inför examinationen genom att exempelvis ställa tankeväckande frågor. Vidare är doktorander måna om att studenterna förstår ämnet och att de på olika vis säkerställer att studenterna har förstått. En annan styrka är att doktorander sätter tydliga förväntningar och att de var mer benägna att exempelvis hantera studenter som inte kom förberedda till undervisningen.
Men resultaten visade också på områden där doktorander kan förbättra sina insatser. Det noterades exempelvis att doktorander ibland inte var så välstrukturerade, vilket upplevdes som negativt av studenter. Artikelförfattarna noterar att en förklaring till det kan bero på att doktorander inte involverades tillräckligt i undervisningsupplägget — framför allt gällande kursinnehållet. Artikelförfattarna understryker därför att det är viktigt att doktorander integreras som en del i lärarlaget. Av studenternas fritextsvar framgick även att doktorander inte alltid hade koll på vad som exempelvis hade sagts på föreläsningarna (som regelmässigt hölls av mer erfarna universitetslärare). Det upplevdes så att det blev otydligt vad som exempelvis förväntades i relation till examinationen. Artikelförfattarna betonar därför att det är viktigt att fullt ut inkludera doktorander i lärarlaget.
Slutligen uppmärksammar studien några mer mellanmänskliga förklaringar till varför doktorander är uppskattade som lärare. Här lyfts exempelvis fram att doktorander (generellt) är mer entusiastiska i sin undervisning och i sitt ämne, att de upplevs som mer lättillgängliga samt att studenter tycker att det är lättare att relatera till doktorander.
Kommentar: Man får komma ihåg att studien genomfördes vid ett brittiskt universitet, vilket gör att det kan finnas vissa skillnader (gällande hur doktorander finansieras, i vilken utsträckning doktorander undervisar och vilket slags undervisning som doktorander genomför) när detta ska uppmärksammas i en svensk kontext.
Något som man som mer erfaren universitetslärare — exempelvis i egenskap av kursföreståndare — kan ta fasta på av studien är att verkligen integrera doktorander som en naturlig del i lärarlaget. Även om doktorander exempelvis ibland gör punktinsatser på en kurs genom att hålla samma seminarium i flera seminariegrupper, är det centralt att doktoranden ändå är på det klara med vad målet är med seminariet och var det kommer in på kursen. För att göra det måste man som mer erfaren universitetslärare så att säga slussa in doktorander i arbetet som universitetslärare. Doktorander bör exempelvis vara med på återkommande lärarmöten om den aktuella kursen, vara med i diskussioner om underlaget inför seminariet och vilka diskussionsfrågor (och liknande) som ska uppmärksammas.
Andra sätt att slussa in doktorander är att de medverkar genom att ta fram (gedigna) lärarhandledningar till olika seminarier utformas — om de själva får vara med och utforma lärarhandledningar bör risken minska för att studenter uppfattar dem som mindre förberedda. Andra strategier som man som äldre — i termer av akademiska år! — bör använda är förstås att se till att olika lärare som har samma seminarium (som går parallellt) har möten inför dem. Vid dessa tillfällen bör den mer seniora universitetsläraren bland annat dela med sig om vilka tänkbara frågor eller funderingar av mer apart karaktär som ofta brukar komma från studenterna vid ett visst seminarium och dela med sig av hur han eller hon brukar svara på sådana frågor. På så vis kan doktoranden känna sig trygg med att stå där själv inför studenterna. I den bästa av världar bör man kanske också ha ett kort möte efter själva seminariet, för att höra med doktoranden om allt fortlöpte väl eller om det var något som hände och hur man tillsammans kan hantera det framöver.
Text: Dennis Martinsson, Juridiska institutionen
Nyckelord: doktorander som lärare, undervisning i mindre grupper, studenterfarenheter
