I en rigorös genomgång av styrdokument, antagningsmotiveringar och olika bedömningsmodeller, belyser Martin Jönsson i artikeln ”Allt sammantaget den bästa kandidaten”: Om möjligheten till en reglerad sammanvägning av meriter som ett sätt att undvika osaklig meritvärdering vid antagning till forskarutbildningen nyligen publicerad i tidskriften Högre utbildning, hur ett aldrig så gediget antagningsförfarande, av erfarna antagningsgrupper, fortfarande löper risken att falla i fördomsfällan. Hans material är hämtat från ämnen inom de Humanistiska och teologiska fakulteterna vid Lunds universitet, men kunde med all säkerhet ha kommit från nästan vilken fakultet och vilket lärosäte i Sverige som helst. Riskerna för att implicita fördomar ska färga rankningen av de sökande är slående: medan styrdokumenten från fakulteten pekar ut vilka meriter som ska tas i beaktande vid rekryteringen av doktorander (dvs ”kvalitet, kvantitet, progression och relevans”) finns ingen vägledning i hur dessa olika meriter ska vägas mot varandra. Ska meriterna viktas enligt den utskrivna ordningen? I så fall kan en sökande som bara skrivit en masteruppsats rankas högre än en som skrivit en hel bok, påpekar Jönsson. Eller bör projektidén som doktoranden söker med vara ett tungt argument för en hög ranking, även om personens tidigare vetenskapliga produktion varit både liten och – i konkurrensen – svag? Enligt fakultetens riktlinjer ska antagningsgruppen också ta hänsyn till ”personlig lämplighet och progression inom ämnesstudierna”, men hur denna hänsyn ska påverka bedömningen av ”kvalitet, kvantitet, progression och relevans” när de sökande rangordnas beskrivs inte.
Bristen på direktiv och inarbetad, central praxis blir tydlig när institutionerna motiverar sina rankningar och anställningsbeslut. Vissa tolkar ordningen ”kvalitet, kvantitet, progression och relevans” lexikografiskt, dvs att själva ordningen motsvarar kriteriernas inbördes betydelse. Det innebär att kvalitet uppfattas som det viktigaste kriteriet i sammanvägningen av meriter, därefter följt av kvantitet osv i fallande skala. Andra har däremot valt att inte hierarkisera de fyra bedömningskriterierna, utan rankar den sökande högst som är starkast inom flest – en s.k. dominansbaserad rangordning. Det säger sig själv att utfallet kan skifta enormt beroende på vilken sammanvägningsmodell som används, och därmed också risken för att antagningskommittén, omedvetet, hemfaller åt implicita fördomar. Den kandidat som är starkast enligt den lexikografiska modellen, kan rankas lågt om en annan modell för meritsammanvägning används, vilket författaren ger flera exempel på i belysande grafer.
Genomgången av beslutsmotiveringarna visar fram en hel katalog av olika sammanvägningsmodeller, från de redan nämnda lexikografiska och dominansbaserade rangordningarna, till det vanligare bruket av olika former av viktning av de parametrar som antagningskommittén har att ta hänsyn till. Men det är uppenbart att ingen modell säkerställer en rankning som står helt fri från implicita fördomar. Centralt formulerade direktiv kring vilken sammanvägningsmodell som ska användas skulle alltså inte självklart lösa problemet.
Hur ska då detta hanteras? Går det ens att komma runt risken att rankningen av presumtiva doktorander färgas av antagningskommitténs olika intressen och förutfattade meningar, i synnerhet om dessa inte ens är uppenbara för medlemmarna själva? Ja, menar Jönsson, visst är det möjligt, förutsatt att man ställer sig frågan: ”Vilken av kandidaterna skulle ha fått tjänsten vid flest av alla möjliga viktningar?” Det vid första anblicken trassliga förfarandet att ranka samtliga kandidaters meriter enligt flera olika viktningsmodeller skulle enligt författaren underlättas med hjälp av enkla tekniska redskap. Resultatet skulle bli en sammanvägning som inte ger utrymme för ad hoc-viktning och därmed också friskriver besluten från att färgas av implicita fördomar, vilket ju är vad vi alla borde eftersträva när vi antar nya doktorander till våra forskarutbildningar.
Kommentar: Artikeln utgår från processerna kring doktorandantagning, men utmaningen att vikta olika slags meriter mot varandra, och ranka ansökningar utan att vara färgad av implicita fördomar, sätts i spel i en mängd sammanhang. De gäller vid t.ex. tjänstetillsättningar och medelsansökningar, dvs situationer där konkurrensen är skarp och meritnivåerna höga. Författarens gedigna undersökning, belysande exempel och välargumenterade förslag på lösning innebär en viktig tankeställare för alla oss som hanterar ansökningar, där rankningen inte kan ske på ett neutralt och förutbestämt sätt.
Text: Magdalena Holdar, Institutionen för kultur och estetik
