Markant skillnad i beteende
Användning av digital teknik inom högre utbildning och undervisning har växt fram de senaste tjugo åren och ökar allt mer i omfattning. Teknisk utveckling och stora investeringar vid lärosätena har gjort att många lärare idag tillhandahåller olika digitala material som inspelade föreläsningar och PowerPoint-presentationer, vid sidan av traditionella föreläsningar. Samtidigt rekryterar högskolorna fler studenter, och variationen bland studenterna har ökat. Det innebär att en kombination av traditionella föreläsningar och olika digitala resurser gör att studenter har bättre förutsättningar att hitta den form som passar bäst när det gäller det individuella lärandet. Bland lärarna finns i många fall en skepsis mot att utveckla inspelade föreläsningar, då man befarar att det tar tid som annars kan användas till fysiska möten med studenter eller att det leder till att studenter inte är närvarande vid fysiska undervisningstillfällen och därmed inte heller interagerar ”face-to-face” med lärare och andra studenter. En artikel i tidskriften Higher Education undersöker studenters beteende när det gäller användning av olika resurser kopplade till undervisning, och hur dessa beteenden är påverkade av olika variabler som betyg på tidigare kurser, avstånd till campus, kön etcetera. Ett viktigt resultat är att det går att urskilja fyra olika typer av beteendemönster bland studenterna. Dessa olika beteendemönster hänger delvis samman med undersökta variabler. Till exempel var högpresterande studenter i högre grad närvarande på fysisk undervisning och/eller använde digitala resurser, medan lågpresterande studenter var frånvarande från fysisk undervisning och/eller avstod från att använda digitala resurser.
Helhetsgrepp kring förståelse hur resurser används
Tidigare forskning har undersökt hur undervisningsnärvaro påverkar studenters betyg och resultat. I takt med utvecklingen av digitala resurser inom undervisningen kom forskning om hur den digitala tekniken påverkar studenters prestationer och betyg. Det finns också forskning kring lärares uppfattningar om den digitala tekniken och hur den påverkar studenters fysiska närvaro vid undervisning, och forskningen har lyft fram lärares oro över att digitala resurser blir ett substitut för, i stället för ett komplement till, traditionell undervisning. I stället för att studera enkla samband mellan närvaro, användning av digitala resurser och studieresultat vill författarna till artikeln komma förbi dikotomin mellan digitala resurser som substitut eller komplement och ta mer av ett helhetsgrepp på studenters användning av olika resurser kopplade till undervisning. De resurser som undersöks är traditionella föreläsningar, nedladdningsbara videoinspelade föreläsningar och nedladdningsbara föreläsningspresentationer (vanligen PowerPoint). Användning av de olika resurserna kopplas sedan till några olika variabler, för att på det sättet undersöka om beteendemönster kan förutsägas.
Undersökningen är baserad på en totalpopulation förstaårstudenter inom fyra utbildningar vid ett australiskt universitet. Totalt ingick 1169 studenter i studien. Data utgörs av närvaro vid föreläsningar, som samlades in av i lokalen närvarande assistenter med tillgång till namnlistor. Loggar över studenternas användning av digitala resurser samlades in. Utifrån dessa data gjordes en klusteranalys utifrån beteendemönstren. Enskilda studenters tillhörighet till beteendekluster kom sedan att utgöra en beroende variabel vid undersökning av de förklarande variablerna. Data kring de förklarande variablerna hämtades från universitetets centrala administration. Data kring studenters boendeavstånd från campus samlades in med hjälp av postnummer.
Fyra olika beteendemönster
Klusteranalysen kommer fram till fyra olika beteendemönster. Det första klustret kallas ”traditionellt”, med hög föreläsningsnärvaro, lågt användande av videoinspelningar men hög användning av digitala presentationer. Det andra kallas ”digitalt”, med låg föreläsningsnärvaro och hög användning av video respektive presentationer. Det tredje kallas ”minimal”, med låg föreläsningsnärvaro, låg användning av video men hög användning av digitala presentationer. Det fjärde kallas ”fantom”, med låg föreläsningsnärvaro, låg videoanvändning och låg användning av presentationer. I två av de fyra undersökta utbildningarna var ”minimalisterna” vanligast, utgörande omkring 50 procent av studenterna. I de två andra utbildningarna var ”traditionalisterna” vanligast med 54 respektive 34 procent av studenterna. De ”digitala” var förhållandevis ovanliga, utgörande mellan 9 och 24 procent av studenterna på de fyra utbildningarna. ”Fantomerna” var också ett förhållandevis ovanligt beteendekluster, utgörandes mellan 8 och 19 procent av studenterna. När det gäller variationerna mellan utbildningarna resonenerar författarna, med stöd i tidigare forskning, att utbildningar som av studenter uppfattas som svåra och komplexa, som i detta fall kurser i statistik, har hög andel av ”traditionellt” beteendemönster.
Analysen av förklarande variabler visade några tydliga mönster. Studenter med höga betyg i tidigare studier var antingen ”traditionella” eller ”digitala”, men mycket sällan ”minimala” eller ”fantomer”. Kvinnliga studenter var mer benägna att vara ”digitala” jämfört med manliga, samtidigt som de var mindre benägna att vara ”minimala” och ”fantomer”. Äldre studenter var mer sannolikt ”digitala” jämfört med ”traditionella”, möjligen orsakat av att de i högre utsträckning hade arbete vid sidan av studierna och/eller familjeåtaganden hemma. När det gäller boendeavstånd från campus visar studien att studenter som bodde på längre avstånd i högre utsträckning var ”digitala”.
Digitala studenter har bäst studieresultat
Författarna menar att resultaten har konsekvenser för lärare. För det första är det tydligt i studien att studenter som inte närvarar på fysiska föreläsningar inte nödvändigtvis är oengagerade och lågpresterande. I själva verket var det de digitala studenterna som hade de bästa studieresultaten. För det andra bör lärarna vara medvetna om att en stor andel av studenterna är ”minimalister”, och endast förlitar sig på nedladdningsbara presentationer. Det som sägs under föreläsningar når inte fram till dessa studenter. Digitala presentationer är därmed inte ett komplement till föreläsningarna för dessa studenter, utan deras enda resurs kring det som behandlas på föreläsningen.
Kommentar: Artikeln väcker flera frågor. En fråga är att om endast en fjärdedel av studenterna använder inspelade videoföreläsningar, är det då vettig tidsanvändning att spela in och publicera föreläsningar digitalt? En annan fråga är hur mycket ska lärare anpassa sig till studenters beteendemönster? I artikeln ger man några råd kring hur lärare kan underlätta för den stora gruppen ”minimalister”. Å ena sidan kan jag tycka att den tid som investeras i att förbereda och hålla föreläsningar är en ”service” som tillhandahålls till studenter, utöver att de ger tillfälle till interaktion mellan studenter och studenter och lärare. Att utöka PowerPoint-presentationerna med innehåll, anpassat för de studenter som har valt att inte närvara eller titta på video, känns inte meningsfullt i ljuset av detta. Många lärare har också valt att inte använda digitala presentationer eller använder whiteboard mer eller mindre spontant som enda medium eller som komplement. Kanske är det till och med så, att när vi publicerar digitala PowerPointpresentationer gör vi i själva verket en stor grupp studenter en ”björntjänst”, då det erbjuder en möjlighet att inte gå på fysiska föreläsningar. Å andra sidan visar studien i artikeln på en verklighet som lärare på något sätt behöver förhålla sig till. Om artikelns resultat är giltigt även för svenska förhållanden, betyder det att en stor andel studenter, kanske till och med en majoritet i många fall, använder nedladdade presentationer som enda resurs. Ska vi försöka nå dessa studenter, så att de också får del av föreläsningar, och hur gör vi i så fall?
Text: Johan Berg, Kulturgeografiska institutionen
Studien
