Både i Sverige och andra länder har universitet och högskolor i uppgift att utvärdera och utveckla sitt jämlikhetsarbete. Det kan gälla studenters rätt till likvärdig utbildning och att studieval och karriärvägar ska vara tillgängliga för alla, oavsett kön, etnicitet, klass och så vidare. Ett resultat av strävandena efter större mångfald har varit en alltmer heterogen studentpopulation – en viktig markör för att demokratiseringsarbetet har haft avsett resultat. Men är studenterna medvetna om sina egna kulturellt formade positioner? Vilken förmåga har de att förstå och reflektera kring andras kulturella erfarenheter? Vilken metod är effektivast för att träna dem i detta – campusundervisningens direktkontakt eller den webbaserade undervisningens textbaserade interaktioner?
Undersökningens resultat
En studie som genomförts vid Purdue University i USA signalerar att flertalet studenter har sämre insikter i både den egna och andras kulturella identiteter än man kanske skulle kunna tro. Studien, vars resultat redovisas i senaste numret av tidskriften Teaching and Learning Inquiry, utgick från en kurs i interkulturellt lärande, som gas både på campus och som webbaserad kurs. Forskarna kunde konstatera att studenterna initialt hade en mycket låg interkulturell kompetens. Däremot var de snabba att lära: efter att ha gått en terminslång kurs i ämnet, kunde de se sin egen bristande medvetenhet och även förstå hur de själva var sammansatta av olika kulturella aspekter. Forskarna såg också – något förvånade –att studenterna som gått den webbaserade varianten, efter kursens slut visade större öppenhet, nyfikenhet, kunskap och kulturell självmedvetenhet än de som läst kursen på campus, trots att lärandemomentet var i stort sett identiska. Och skillnaderna, skulle det visa sig, var förvånansvärt påtagliga: webbkursens studenter visade större medvetenhet inom alla de områden som berörde attityder och kunskap om kulturell mångfald än campusstudenterna. Forskarna drog slutsatsen att de få olikheter i lärandemomenten som ändå fanns i de två kurserna, i form av några ytterligare reflekterande skrivuppgifter för den webbaserade kursens studenter krävde större individuellt engagemang än seminarierna på campus, där studenterna lättare kunde flyga under radarn och inte delta med samma engagemang.
Studiens material och metod
Undersökningens material hämtades från ”Communicating across Cultures”, en obligatorisk kurs vid jordbrukshögskolan vid Purdue. Kursen ingick i skolans utbildningsprogram för interkulturell kompetensutveckling, som avser att göra studenter medvetna om sina och andras förutsättningar i ett land vars invånare representerar en rad olika kulturer, etniciteter och nationaliteter. Forskarnas dubbla syfte med studien var dels att undersöka i vilken mån kursen hade uppnått önskat resultat, det vill säga ökad interkulturell kompetens hos studenterna, dels att se om det gick att spåra skillnader i resultaten mellan de två kursalternativen, med campus- respektive webbaserad undervisning. Utöver undervisningsmediet var i campuskursen och den webbaserade kursen närmast identiska. Undersökningen baserades på fritextsvar om studenterna skrivit, om hur kursen hjälpt dem att utveckla en bättre förståelse för sina och andras mångkulturella jag. I uppgiften ombads de också beskriva stegen i den egna utvecklingen under kursens gång.
Tio slumpvis utvalda studentsvar från den campusbaserade kursen och lika många från distanskursen utgjorde underlaget för studien. Ingen av kurserna hade några internationella studenter, utan kulturell diversifiering utgick från aspekter som ras, etnicitet, ålder, genusidentitet och social klass – klassificeringar som innebar att varje student kunde identifiera sig som en person med många olika kulturella identiteter. De sammanlagt tjugo texterna analyserades utifrån specifika kriterier, som sedan poängsattes och kvantifierades gentemot en modell för mätning av interkulturell kunskap och kompetens som utvecklats av Association of American Colleges and Universities. Modellen har fyra nivåer: den lägsta (”benchmark”) innebär en referenspunkt och motsvarar minimalt intresse och medvetenhet, medan den högsta (”capstone”) markerar komplex förståelse rörande kulturella skillnader. Alla kategorierna omfattar aspekter såsom attityder, färdigheter och kunskap och matrisen gör det möjligt att värdera exempelvis öppenhet, nyfikenhet, kommunikationsförmåga och kulturell självmedvetenhet. Studenternas svar från campuskursen respektive den som var webbaserad analyserades var för sig för att synliggöra eventuella skillnader. Forskarna noterade att majoriteten av studenterna hade befunnit sig på, eller nära, den lägsta nivån när kursen påbörjades. Ingen nådde upp till den högsta vid kursens slut, men de påpekar att den högsta nivån först brukar uppnås efter långvariga och kontinuerliga reflektioner kring interkulturella frågor.
Forskarnas reflektioner kring resultaten
Forskarna bakom studien konstaterar att interkulturell medvetenhet inte är en färdighet som låter sig ringas in så lätt och ännu mindre kan rivas av med hjälp av en avgränsad kurs. Studenternas texter signalerade att en del av dem, vid kursens start, visade tecken på så kallad meta-ignorans, det vill säga de var inte bara omedvetna om vad de inte visste, utan var därutöver övertygade om att de hade stora sakkunskaper inom det ämne som de alltså inte visste något om. Inga studenter nådde upp till de högsta nivåerna i mätmatrisen efter kursens slut, men forskarna påpekar att interkulturell kompetens kräver ett långsiktigt, kontinuerligt arbete. För att den ska kunna bli en del i studenternas livslånga lärande, behöver den bli en integrerad komponent i hela utbildningsprogrammet.
Kommentar: Man kan ha synpunkter på studiens mycket begränsade empiriska underlag – bara 20 texter, från en och samma kursomgång – och att forskarnas resultat av den anledning möjligen inte blir så väl underbyggda som man kunde önska. En problematisering av skillnaderna mellan campuskursen och den webbaserade varianten saknas och det hade varit värdefullt med kommentarer kring eventuella olikheter mellan de bägge kursernas studentpopulationer, till exempel varför de valt att gå den ena eller andra varianten. Men även om studien har en del metodologiska tillkortakommanden så lyfter artikeln flera intressanta frågor, inte minst genom hur den diskuterar interkulturell kompetens på ett mer mångfacetterat vis än att enbart handla om nationalitet - det fanns exempelvis inga internationella studenter i någon av grupperna. Så även om möjligen alla studenterna i undersökningen växt upp i samma nationella kontext, såg de på sig själva som mångkulturella individer vid kursens slut. Att vi förhållandevis sällan förefaller diskutera hur interkulturella aspekter påverkar till exempel hur studenter lär och vad som driver deras olika val, om det inte handlar om internationella utbildningar, är intressant. Att forskarna också lyfter begreppet ”meta-ignorans” i förhållande till studenternas initiala interkulturella medvetenhet är en tankeställare. De konstaterar att många studenter föreföll tro att de var interkulturellt medvetna när kursen startade, och därutöver något av experter inom området, när de i själva verket hade mycket rudimentära kunskaper. Jag misstänker att många av oss som undervisar har motsvarande blinda fläckar när det kommer till vår förståelse för de styrkor och utmaningar som studenternas mångkulturella jag innebär för deras universitetsstudier.
Text: Magdalena Holdar, Institutionen för kultur och estetik
Nyckelord: Interkulturell kompetens, webbaserad utbildning, undervisning och, social rättvisa, mångfald
