Två forskare från Canada respektive Storbritannien har i en nyligen publicerad studie i tidskriften Assessment and Evaluation in Higher Education undersökt hur denna efterfrågan ser ut. De fann att köplusten är störst för tjänster rörande ämnena matematik och statistik, följt av engelska och historia, och att det är en lång rad olika typer av tjänster som studenterna efterfrågar, såväl skriftliga som muntliga. Med hänvisning till tidigare forskning skriver författarna att upp till 15 procent av tillfrågade studenter vid universitet och högskola medger att de betalat någon annan för att göra en examinationsuppgift åt dem. De som erbjuder tjänsterna är allt från frilansande enskilda till registrerade företag med global arbetsstyrka. Tjänsterna saluförs både via internet och genom flygblad på campus. Det finns lite tidigare forskning när det gäller erbjudandet av dessa tjänster medan det är än mer tunnsått med studier rörande efterfrågan, och det är detta område som den aktuella studien riktar in sig på. Studien ingår dessutom i ett större forskningsprojekt kring fusk inom universitet och högskola. Forskarna ställer upp två frågor; vilka ämnen är det som studenter främst önskar lämna ut mot betalning och vad är de beredda att betala för olika sorters tjänster.
De vanligaste ämnena var som sagt matematik och statistik, följt av ämnena engelska och historia. Det högsta beloppet en student erbjöd sig att betala var $ 3000 för en uppsats men medianbeloppet för olika tjänster var $ 30 och de tre vanligaste erbjudandena var $ 20, följt av $ 50 och sedan $ 100. Medianpris räknat per sida, där detta angavs, var $ 33,3 dollar per sida eller per 1000 ord. Artikelförfattarna konstaterar utifrån detta att det inte är en särskilt lukrativ bransch, men tillräckligt för att locka till sig aktörer inom en så kallad gig-ekonomi med anställda i låglöneländer. Kostnadsbegränsningen påverkar med all säkerhet produktskvaliteten och med hänvisning till tidigare undersökningar konstaterar artikelförfattarna att så också är fallet. Det finns inga garantier och det innebär förstås ett risktagande från studentens sida. Istället för rent monetär betalning föreslogs inte sällan olika typer av byteshandel vilket artikelförfattarna tolkar som att en hel del av denna typ av fusk också sker studenter emellan. En annan observation som gjordes var att studenters familjemedlemmar ibland var engagerade på ett eller annat sätt, antingen som uppdragstagare eller som finansiär eller sponsor. Här för kanhända, för att citera artikelförfattarna, universitetslärare en ojämn kamp mot mammas och pappas moraliska kompasser när det gäller vad som är ett korrekt akademiskt förfaringssätt.
Som källmaterial använder artikelförfattarna sökningar på Twitter då detta är en erkänd kanal inom fuskbranschen för att nå potentiella kunder bland studenter. Data samlades in under 2018 som ett led i det större forskningsprojektet. En Twitter-sökning med sökorden "pay essay" användes för att identifiera leverantörer av fusktjänster på Twitter. För att säkerställa att endast aktiva leverantörer kom med så måste var och en av dem ha gilla-markerat minst 1000 meddelanden från andra användare och de måste ha varit aktiva under den senaste månaden. Meddelanden om betalning drog till sig meddelanden från andra leverantörer, vilka också följdes upp i undersökningen. Detta resulterade i identifieringen av 28 unika leverantörer av fusktjänster, och alla meddelanden som dessa leverantörer hade gilla-markerat fick vara med i grundmaterialet för studien – inte mindre än 67 978 meddelanden (tweets). Detta dataset rensades på dubbletter och filtrerades ytterligare för att endast inkludera meddelanden som angav amerikanska dollar som betalningsmedel för arbetet. Inlägg inkluderades om meddelandet direkt visade att en användare ställde en förfråga, eller om de diskuterade att någon annan antingen sökte eller erbjöd olika typer av fusktjänster, till exempel när en vän erbjöd sig att betala för en uppsats. Det slutgiltiga materialet bestod av 1579 meddelanden. Artikelförfattarna sätter upp en serie kriterier för olika kategorier varför urvalet i mångt och mycket är problembaserat och även om samplet är relativt stort så är det lite osäkert vilken bakomliggande population det representerar. Detta problem adresseras också i texten. När det gäller den ekonomiska aspekten har författarna som sagt begränsat det till ”tweets” som anger priser i amerikanska dollar varför budgetdatasetet omfattade 488 medelanden och av dessa angav 93 priser per sida.
Författarna menar att återanvändandet av kursmaterial år efter år är en av grogrunderna för denna typ av verksamhet. Kursinnehåll och examinationsuppgifter som återanvänds utan att ändras nämnvärt gör det möjligt för de som erbjuder dessa tjänster att skriva generiska svar på generiska uppgifter. Detta har särskilts utnyttjats av leverantörer av fusktjänster som specialiserar sig på så kallade Massive Open Online Courses (MOOC). Ett motmedel mot detta är enligt författarna att skapa unika bedömningsformer inför varje kurs. Undersökningens resultat tyder på att studenterna antingen saknar självförtroende och förmåga att själva fullborda det arbete som förväntas av dem, eller att de känner att det är ett slöseri med deras tid. Som lärare bör man då kanske fundera på om man lyckats ge studenterna de redskap och den motivation som de bör kunna få.
Kommentar: Problemet är för en akademiker kanske förbluffande; vem är det de försöker lura? Att köpa sig till betyg i något man inte kan, tänker man att det inte kommer att avslöjas? Det kan onekligen vara kontraintuitivt för en sanningssökande akademiker. Denna typ av oegentlighet är svår att upptäcka och att leda i bevis; att exempelvis stilen i en text förändras gentemot vad man som lärare tidigare sett en student prestera är inte bevis nog. Hur utbrett detta är på svenska lärosäten vet jag inte; kanske inte så farligt, men kanske på tilltagande. Den aktuella härvan kring organiserat fusk i samband med högskoleprovet är kanske en varningsklocka – i artikeln hänvisar de till en liknande skandal 2019 inom amerikanskt utbildningsväsen där rika föräldrar avslöjats med att otillbörligt köpa plats åt sina barn på välrenommerade lärosäten. Det kan kanske också vara svårt för en student att veta hur mycket hjälp som är okej att få. På Stockholms universitet har vi Språkverkstaden som ger stöd åt studenter, de kan lämna in en sida text och få goda råd om vad de kan förbättra språk- och stilmässigt. Det är okej. Men är det okej att låta en förälder eller kurskompis läsa igenom en uppsats och korrigera språk och stil? Och mot ersättning? Var gränsen går är nog inte helt glasklart för alla studenter. Det är inget lätt problem att komma åt, vilket också framgår av artikeln, men flexibilitet i examinationen verkar vara försvårande i vilket fall, att alltid undvika alla former av generiska examinationsuppgifter. Då studier visat att det i synnerhet är i samband med MOOC som denna typ av tjänster används internationellet så är detta kanske extra viktigt att tänka på i samband med den nu högaktuella och snabba övergången till distansundervisning och onlineexamination. Det bästa är förstås om jag som universitetslärare ser till att studenterna jag har på mina kurser får så bra möjligheter att skaffa sig de kunskaper och färdigheter, självförtroende och motivation, som de behöver för att klara av utbildningen utan att fuska. Finns det ingen efterfrågan så finns det ingen marknad. Och till sist; vad kostar det egentligen att fuska på etiktentan? Jo; $ 25.
Text: Sven Isaksson, Institutionen för arkeologi och antikens kultur
Nyckelord: Uppdragsfusk, akademisk integritet, sociala medier, utkontraktering, examinationsfusk
