Fyra universitetslärare från vitt skilda ämnen — från retorik till data- och systemvetenskap — slog sig samman för att gemensamt utveckla och driva kursen Design Thinking Studio in Social Innovation. I linje med Design Thinking-modellens betonande av olika kompetenser för lösning av komplexa problem, vände sig kursen till studenter från olika discipliner. Kursen löpte över en hel termin, med undervisning fem dagar i veckan. Upphovspersonernas avsikt var att arbeta som ett tätt sammansvetsat lärarteam. Kursen skulle med andra ord inte bara planeras och byggas av dem allihop tillsammans: de avsåg också dela klassrumstid, examinationsansvar och studentkontakt lika mellan sig.
Avsikten med att bygga en gemensam kurs, trots teamets olika disciplinhemvist, var att dra nytta av varandras olika kompetenser i både upplägg och undervisning. Att ha mycket gemensam närvaro i klassrummet var centralt för att gestalta vikten av olika erfarenheter och kunskaper i innovationsdrivna projekt. Men i takt med att den administrativa verkligheten förändrade förutsättningarna för initiativtagarnas arbetsfördelning, uppstod oförutsedda problem. Vad som inletts som ett gemensamt initiativ, framdrivet av ömsesidig entusiasm och delat ansvar, landade under terminens gång i en situation där makt- och ansvarsfördelning blev mindre jämlik. Författarna konstaterar att detta inte hängde samman med deras interna gruppdynamik, utan snarare var en konsekvens av yttre faktorer såsom universitetets övergripande struktur kring bemanning, institutionellt grundade hierarkier mellan seniora och juniora lektorer, och studenternas förväntningar på undervisning och lärarens roll. En av de fyra initiativtagarna blev på grund av personalbrist på hemmainstitutionen anvisad undervisning på en annan kurs och kunde bara delta vissa tider, medan en annan hade en timanställning och därmed mindre förhandlingsutrymme kring sina arbetsuppgifter. Detta resulterade i att den enda kvinnan i teamet blev kursens mest synliga lärare och således den som fick ta emot mest kritik från studenterna när saker inte fungerade. De tre manliga lärarna däremot, som av administrativt grundade bemanningsskäl kunde bidra mindre i det dagliga arbetet i klassrummet, uppfattades av studentgruppen som pigga, entusiasmerande och problemlösande. Deras undervisning föll också inom kursens kreativa moment, såsom prototypbyggande och design.
Artikelförfattarna beskriver hur de gemensamt navigerade problem som uppstod, men konstaterar samtidigt att den högstressmiljö som den nya kursen innebar för dem som individer enbart var hanterbar tack vare deras goda och tillitsbaserade teamarbete, samt förmågan att tillsammans diskutera och lösa problem efterhand.
I artikeln vill författarna lägga fokus på lärarnas upplevelse snarare än studenternas lärande och resultatet blir en text med hög igenkänningsfaktor. Genom att de lyfter fram hur avgörande de universitetsadministrativa förutsättningarna är för hur vi kan bedriva vårt arbete tillsammans med kolleger från andra ämnen, belyser de utmaningen att utveckla och genomföra den här typen av innovativa högskolepedagogiska projekt. I vissa fall kan dessa hinder vara grundade i avsikten att säkerställa god utbildningskvalitet, men artikeln visar hur irrelevanta administrativa mönster och hierarkier kan få långtgående, negativa konsekvenser för både den enskilde läraren och teamet i stort.
Kommentar: Det är en stor skillnad mellan att arbete i ett lärarlag, där föreläsningar och seminarier fördelats mellan lärarna, ofta baserat på bemanningstekniska premisser, och i ett lärarteam. Som artikeln i Teaching & Learning Inquiry visar innebär teamarbetet ett gemensamt ansvar för kursens alla delar – från planering till undervisning, studentkontakt och examination.
Författarna avslutar artikeln med att lista tips och råd kring hur ett fungerande lärarteam kan byggas och vilka parametrar som är fundamentala för ett lyckat slutresultat. Samtidigt framgår att aspekter som tillit och kollegial öppenhet (vilket kan vara nog så utmanande) var avgörande i deras eget teamarbete. Därutöver var det slående hur teamets genusbalans påverkade utfallet. I någon mån lyfter författarna genusaspekten i sina resultat, men kopplar inte ihop den med forskning kring skillnader i hur kvinnliga respektive manliga universitetslärare bemöts av sina studenter, vilket hade kunnat generera en spännande vidgning av deras resultat.
Det finns stora likheter mellan den beskrivna kursen och den terminslånga kursen ”Utmaningar för den växande staden”, en masterkurs i Design Thinking som Stockholms universitet ger i samarbete med Kungliga Tekniska högskolan, Karolinska Institutet och Södertörns högskola vid innovationsnoden Openlab. Kursens fyra lärare representerar de fyra lärosätena. Eftersom varje lärosäte har olikartade administrativa strategier (olika betygsskalor, olika kursstrukturer i sina masterprogram, skillnader i sina antagningssystem, med mera) omgärdas det pedagogiska arbetet av administrativa utmaningar. I egenskap av lärare på kursen mellan 2016 och 2019 blir igenkänningen i den refererade artikeln hög.
Text: Magdalena Holdar, Institutionen för kultur och estetik
Studien
