Det är vanligt med grupparbeten i universitetskurser. Att lösa uppgifter i grupp har många positiva sidor. Bland annat kan förhållandevis svåra uppgifter bli hanterbara, då studenter kan diskutera och lösa uppgiften tillsammans med andra. En annan positiv aspekt rör mer generiska färdigheter som samarbetsförmåga och ”teamwork”. Studier har visat att förmåga att arbeta i grupp är en färdighet som rankas högt på arbetsmarknaden. En nackdel med grupparbeten är att det svårt för lärare att bedöma och betygssätta individuella insatser i grupperna, och att bedöma och betygssätta studenternas förmåga att arbeta i grupp. Ett sätt att komma runt dessa problem är att studenter i samband med inlämning av uppgiften också lämnar en skriftlig redogörelse för ”vem som bidragit med vad”, eller att be studenterna avge ett omdöme av sin egen och gruppmedlemmarnas insats i grupparbetet. Frågan är hur tillförlitliga sådana redogörelser eller omdömen är?
I artikeln "Does the use of summative peer assessment in collaborative group work inhibit good judgement" av Bhavani Sridharan, Joanna Tai och David Boud i senaste numret av tidsskriften Higher Education undersöks precision och tillförlitlighet i studenters omdömen om sina egna och andras insatser i grupparbeten. Huvudresultatet är att omdömena överlag är ganska tillförlitliga, särskilt när omdömena är formativa och inte påverkar betyget på kursen. När omdömena är summativa och påverkar betygen finns en tendens att man överskattar svagare studenters bidrag i grupparbetet samtidigt som starkare studenters bidrag underskattas.
Egen och andras insatser i grupparbetet
Undersökningen genomfördes på en kurs i systemvetenskap under två år. Sammanlagt ingick 98 studenter i studien. Studien genomfördes på en projektkurs, där huvuddelen utgjordes av ett grupparbete med 4—5 studenter i varje grupp. Slutresultatet av grupparbetet var design av ett informationssystem. Betyget på kursen bestämdes till 80 procent av grupparbetet, där både gruppens slutprodukt och grupparbetsprocessen vägdes in. Resterande 20 procent av betyget utgjordes av individuella reflektionsuppgifter. Grupparbetsprocessen bedömdes både formativt och summativt. Den formativa bedömningen gjordes under grupparbetet, där studenternas omdömen om sin egen och andras insatser gav återkoppling på prestationer under arbetets gång. Den summativa bedömningen av den egna och andras insatser gjordes i samband med att slutprodukten av grupparbetet lämnades in. Bedömningen av de egna och andras insatser gjordes i en femgradig skala utifrån tre kriterier: bidrag till idéer, bidrag till att lösa uppgiften och förmåga att samarbeta. Den summativa bedömningen av gruppmedlemmarnas insatser vägdes in i betyget på kursen.
Studenternas bedömningar data för studien
Data för studien utgjordes av studenternas bedömningar av egna och andras insatser enligt de tre kriterierna. Det faktiska bidraget till grupparbetet fick man fram genom att räkna fram de enskilda studenternas relativa bidrag utifrån de andra studenternas omdömen. På så sätt fick man fram tre grupper av studenter: de som bidrar mindre, bidrar lika mycket och bidrar mer än andra i samma grupp. Studenternas självvärderingar ställdes sedan mot deras, enligt de andra gruppmedlemmarnas, faktiska bidrag, och man fick då fram tre grupper: övervärderad, riktig och modest uppfattning om det egna bidraget.
Formativa bedömningar mer tillförlitliga
Ett resultat med studien är att de formativa bedömningarna var tillförlitliga. Det fanns en enhällig bild inom grupperna när det gäller individernas insatser och förmåga att samarbeta. De summativa bedömningarna var mindre tillförlitliga. Skillnaderna mellan studenternas syn på varandra var mindre och hade jämnats ut. Författarna tolkar detta som att när omdömen om andra studenter påverkar betygen blir man mer försiktig, kanske för att man misstror sin förmåga att göra riktiga bedömningar i skarpt läge. När det gäller studenternas uppfattning om sina egna insatser så fanns en tendens att svagare studenter hade en övervärderad uppfattning, medan bättre presterande studenter hade en modest uppfattning. Ett annat resultat är att det förekom att högpresterande studenter blev straffade i den summativa bedömningen av sina gruppmedlemmar, till exempel genom att de tog på sig för mycket arbete i relation till de andra i gruppen eller om de var allt för entusiastiska eller styrde och ställde för mycket. Ett tredje resultat är att lågpresterande studenters insatser tenderade att övervärderas i de summativa bedömningarna, vilket kan förklaras av att studenter är obenägna att straffa andra studenter på grund av att de presterar sämre.
Kommentar: Trots att artikeln innehåller en del svagheter, bland annat hur de faktiska bidragen i grupparbetet har räknats fram, lyfter den fram viktiga aspekter på bedömning av grupparbeten. Om förmåga att samarbeta och lösa uppgifter i grupp är en viktig generisk färdighet, hur examinerar och betygsätter vi denna förmåga? Genom att visa på diskrepans mellan uppfattningar om den egna och andra gruppmedlemmars insatser, och att lågpresterande riskerar att övervärderas och högpresterande att undervärderas, visar artikeln på en problematik som finns när det gäller att väga in redovisning av ”vem har bidragit med vad” när grupparbeten är underlag till individuella betyg.
Text: Johan Berg, Kulturgeografiska institutionen
Studien
