Universitetslärares informella lärande, genom konversationer med de närmaste arbetskamraterna, är lätt att förbise när vi tänker på hur vi utvecklas som pedagoger. Studier visar inte desto mindre att de här samtalen är avgörande för hur lärare bedriver sin undervisning, inte minst eftersom de ofta uppstår i nära anslutning till en praktisk situation: ett problem som måste lösas, eller gemensamma kursmoment som ska genomföras – bägge exempel på situationer som innebär i stort sett omedelbar implementering. Med de kolleger som vi väljer ut för diskutera pedagogiska frågor med, eller söker upp för att ventilera problem som uppstått, kan vi få bekräftelse att vi är på rätt spår.
Hur tillfredsställande det än må vara med sådan bekräftelse, argumenterar en artikel i International Journal of Academic Development att de mest fruktbara konversationerna snarare uppstår med dem som står längst bort från den position vi själva har. Artikelförfattarna bestämde sig därför för att undersöka hur universitetslärares närmaste nätverk ser ut. Vilka är de personer som bidrar till vårt informella pedagogiska utvecklingsarbete? Och i vilken mån kan de utmana våra invanda metoder?
Materialet som legat till grund för artikeln bestod av kartläggningar av lärarnas professionella nätverk, i synnerhet de kolleger i dessa som de oftast diskuterar sin undervisning med. Datainsamlingen gjordes på en internationell konferens för akademiskt lärarskap, med en grupp personer som deltog i författarnas workshop ”Tales of Teaching and Learning: Whose Stories Matters to You and Why?”. De 19 deltagarna i workshoppen kom från sex olika länder. De uppmanades att rita upp kartor över aktörerna i sina professionella nätverk, markerade hur de inbördes relationerna mellan aktörerna såg ut, och slutligen vilken typ av värde som de upplevde att konversationerna med respektive aktör hade (från minimalt värde till mycket högt). Därutöver skulle deltagarna också skatta hur överensstämmande deras åsikter var med respektive aktör i det uppritade nätverket.
Modellen genererade en förståelse för hur deltagarnas professionella nätverk såg ut och i vilken mån de kunde innebära en bekräftelse eller ett utmanande av den egna pedagogiska hållningen. Den insamlade datan visade alltså dels den upplevda likheten hos personerna i nätverket, och dels hur högt deras åsikter och rekommendationer värderades. Informationen analyserades därefter genom ett chi-två-test (en matematisk modell för hypotesprövning), och forskarna kunde på så sätt få information om kopplingarna mellan tre centrala faktorer: upplevd likhet (med en specifik aktör i nätverket), upplevt värde (av de pedagogiska konversationerna), samt sannolikhet (att informanten skulle vända sig till en specifik aktör). Modellen visade med andra ord hur sannolikt - eller osannolikt - det var att workshopdeltagarna skulle välja att diskutera pedagogiska frågor med personer som är lika dem själva, och i vilken mån de gav dessa samtal lågt eller högt värde. Inte oväntat visade sig aktörerna i nätverken vara både få och lika och högst skattades värdet hos dem som bekräftade, snarare än utmanade, de som deltog i undersökningen. Av de sammanlagt 57 relationerna som deltagarna beskrev var enbart 32% med personer som upplevdes ha låg likhet med dem själva. Bara 3% beskrevs som, å ena sidan olika dem själva, men samtidigt som personer vars åsikter de skattade högt. Men, menar författarna, denna tendens att följa minsta motståndets lag, kanske på grund av ett slags önskan om bekräftelse, försvårar möjligheten att pröva och utveckla mer olikartade pedagogiska strategier. Och varierade strategier har visat sig centralt för studenters inlärning.
Materialet som låg till grund var undersökningen var som synes begränsat, vilket också kommenteras av författarna. Trots denna brist, signalerar datan ändå att grundantagandet att vi ofta har våra pedagogiska samtal med dem i vår omedelbara närhet stämmer. De är kolleger inom den egna disciplinen och bland dessa dessutom sådana vi känner tillit och trygghet med, kanske för att de bekräftar snarare än utmanar oss. Lika eller olika, så är vikten av tillit till dem vi har våra betydelsefulla samtal med central. Det kan krävas både visst arbete och utarbetade strategier för att få in personer som har annorlunda pedagogiska idéer i det egna nätverket. Som författarna konstaterar: olikheterna blir bara produktiva om de kan ges och tas emot med öppenhet och i ömsesidigt förtroende.
Kommentar: Även om viljan finns kan det vara svårt att hitta personer som på ett konstruktivt och inkännande sätt, och på kontinuerlig basis, utmanar oss i vårt pedagogiska arbete. Vi samarbetar vanligen med kolleger inom den egna disciplinen, i ett slags monokulturella miljöer där år av kollegiala samarbeten ofta slipat av de olikheter som kanske trots allt fanns en gång i tiden. I en sådan situation blir sammanhang där vi bryts loss från vår ämnestillhörighet och kan diskutera pedagogiska frågor med åtminstone disciplinmässigt olika kolleger viktiga. Här fyller en plats som Centrum för universitetslärarutbildning en viktig funktion, genom att det skapar möjligheter till andra typer av möten och initierar andra samtal än dem vi har vid den egna institutionen. Artikeln diskuterar inte hur workshopdeltagarna definierade och avgränsade sina beskrivna nätverk, vad samtalen handlar om, eller när de äger rum. Är det frågan om systematiska samtal inom kollegiet, eller framför allt de informella mötena med några utvalda kolleger? Handlar de om pedagogiska frågor, administration, eller både och? Oklarheterna till trots så är artikeln en verklig ögonöppnare: även vi som predikar hur viktigt det är med mångfald i studentgrupper, och med varierade pedagogiska modeller, kan behöva rannsaka i vilken mån vi också lever som vi lär.
Text: Magdalena Holdar, Institutionen för kultur och estetik
Nyckelord: informella diskussioner, handledare, professionell utveckling, sociala nätverk
