Artikeln ”Music, social learning and senses in university pedagogy: An intersection between art and academe” beskriver ett par projekt där musik användes som pedagogisk nyckel för att skapa gemensamma referensramar hos en mycket heterogen grupp studenter. Konstarternas värde inom förskole- och skolundervisning är väl belagt, men författaren konstaterar att de därefter haft en tendens att tona bort som pedagogiskt verktyg. Är en förändring måhända i antågande? De beskrivna projekten fyllde till viss del avsedd funktion, men blottlade också mer komplexa utmaningar för den undervisande läraren.
Författaren, Julie B. Jensen, har själv en musikerbakgrund men undervisar nu på ett masterprogram i lärande och pedagogik vid Aalborgs universitet. Ställd inför en stor och diversifierad studentgrupp, ville hon undersöka om och hur musik kunde ha en pedagogisk potential i denna undervisningssituation. Hon prövade detta i två situationer på programmet. Det första tillfället, som inföll när studenterna just påbörjat sina masterstudier, syftade till att använda musik för att stärka studenternas gruppsammanhållning. Övningen konstruerades kring rytmer som skapades genom stampande och handklappningar. Uppgiften förutsatte att deltagarna initialt koncentrerade sig på att lösa sin egen del i den, men därefter måste lyssna in och justera sitt rytmskapande så att det synkroniserades med övriga deltagare. Det andra tillfället inföll senare under utbildningen. Denna gång avsåg författaren att låta musiken skapa ett slags brygga mellan innebörden av en akademisk term (”fältarbete”) som studenterna hade svårt att förstå, och deras individuella lärprocess. Utgångspunkten var nu uppspelningen av ett klassiskt musikstycke och övningen gick ut på att medvetandegöra studenterna om sina sinnesintryck: att förstärka observation framför tolkning.
Trots goda föresatser förefaller resultaten av dessa bägge övningar inte ha fallit enkom väl ut. Framför allt pekar de på ett brett spann i studentresponsen, mellan relativ entusiasm (”Vi fick något att samla oss kring, som en grupp”) till tydligt avståndstagande (”Alltför pedagogiskt och fånigt för att vara på universitetet”), vilket kanske kan ses som ett exempel på gruppens olika förväntningar och tidigare erfarenheter. Huruvida lärsituationerna mötte Jensens egna förväntningar och hade avsedd pedagogisk effekt framgår inte i artikeln, men de två musikexperimenten resulterade trots allt i några relevanta iakttagelser. Musikskapande och -lyssnande har en förmåga att ge uttryck åt underförstådd, kroppsligt förankrad kunskap konstaterar författaren. Hennes två lärmoment erbjöd därför dels en möjlighet att förstå vilken typ av akademisk kunskap och erfarenhet som kan hitta stöd i musikaliska moment och dels vilken pedagogisk potential musik kan ha på en mer generell nivå. Men exakt hur denna underförstådda och kroppsligt förankrade kunskap ter sig kan se mycket olika konstaterar Jensen. Om olika konstformer ska användas som pedagogiska verktyg i sammanhang som ligger bortom det egna området (musik, bildkonst, dans, osv) måste lärmomenten inte bara skräddarsys utifrån ändamålet, utan även med hänsyn till konstformens specifika karaktär.
Utifrån de kursutvärderingar och studentreflektioner som samlades in, kan författaren konstatera att det krävs en hel del ytterligare experimenterande och förfining av de pedagogiska verktygen. Huruvida försöken resulterade i att studenterna erfor en känsla av fördjupad kunskap genom att engagera sina sinnen genom musik var mindre uppenbart, menar författaren. Med tanke på att hon lutar sig mot en liten empiri (ett oklart antal kursutvärderingar samt hennes egen pedagogiska loggbok) och har en likaledes snäv vetenskaplig förankring är de vaga resultatformuleringarna inte förvånande.
Kommentar: Utgångspunkten för artikeln hakar i en mer generell tendens där konstarter som bildkonst, kreativt skrivande, performativa utryck (teater, dans och improvisation) och – som i fallet med dessa exempel – musik vävs in i akademiska kurser som ibland ligger långt ifrån konstformens akademiska hemvist. På samma vis som forskningsresultat allt oftare översätts till andra medier (du kan till exempel dansa din avhandling, eller se din forskning gestaltas i en teaterföreställning), visar ett växande antal artiklar inom detta område att det förekommer en mängd stora och små projekt också inom högskolepedagogikens område. Författarens oklara resultat signalerar möjligen att vassare verktyg behövs för att undersöka detta dynamiska men komplexa område. Artikeln beskriver utförligt hur de två kursmomenten var konstruerade, men diskuterar inte utfallet med samma noggrannhet. Reflektionerna kring resultaten har en generell och lite förutsägbar karaktär, vilket är synd med tanke på grundidéns aktualitet.
Text: Magdalena Holdar, Institutionen för kultur och estetik
Studien
