Marknaden för fusktjänster riktade till studenter i högre utbildning är ofattbart stor. En Google-sökning på ”essay writing service” resulterar i över 12 miljoner träffar. Författarna till studien, som publicerats i The Internet and Higher Education, gick in på de 100 första träffarna i sin sökning och studerade deras webbinnehåll, både texter och bilder, för att ta reda på hur uppsatsfabrikerna konkret framställer den högre utbildningens praktiker och studenters upplevelser av dessa praktiker. De var också intresserade av vilken syn på undervisning och lärande detta innehåll kan tänkas förmedla till studenter. Under arbetet med studien togs fem av sidorna ner, och analysen är således baserad på 95 webbsidor.
Crook & Nixon strukturerade innehållet i sex övergripande teman: studenter frikopplade från pedagogiska insatser (bildmaterialet innehöll inte en enda bild på en lärare); lärandet som ett störande moment i balansen mellan arbete och liv; likgiltiga lärare; marginalisering av akademiska färdigheter; examination som ett hinder för lärande; delegering hellre än samarbete. Sammantaget skapar dessa teman en motsägelsefull bild av studenterna som å ena sidan plågade offer för ett rutinstyrt och icke-relevant utbildningssystem, å andra sidan handlingskraftiga kunder som själva vet bäst vad de behöver och hur de ska skaffa sig det. Den bild webbsidorna skapar av högre utbildning, som en själlös och självgående verksamhet vid sidan av verkligheten och av liten betydelse för studenternas framtida yrkesliv och framgång, är fördomsfull, oinformerad och ibland rent kunskapsfientlig, menar Crook & Nixon.
Innehållet på uppsatsfabrikernas webbsidor har ett marknadsföringssyfte, som gör det logiskt att framställa studenttillvaron som stressande, kravfylld och jobbig. Det gör det också logiskt att framställa fusktjänsterna som en empatisk och förstående motpol till det känslokalla högre utbildningssystemet och dess meningslösa examinationer, anordnade för att plåga studenterna. Crook & Nixon hänvisar till tidigare forskning om fusktjänster som lyft fram den lugnande övertalningen som dessa webbsidors främsta försäljningsstrategi. Studenter vet ju att det egentligen är otillåtet att lämna in ett arbete som någon annan har gjort, men med lugnande övertalning verkar det mindre suspekt – ja, rentav rationellt och smart.
Så hur kan då den högre utbildningssektorn motarbeta denna giftiga retorik? Författarna argumenterar för att uppsatsfabrikerna bör konfronteras och granskas, och för en satsning på informationsinsatser till alla studenter om tre huvudområden: examinationsuppgifter, hjälpresurser och kursinnehåll. När det gäller examinationsuppgifter menar författarna att det är viktigt att kommunicera att en uppsats eller ett kurspaper inte är en produkt, en vara som kan köpas, utan att det verkliga värdet för studenten ligger i den läroprocess som sker under färdigställandet av det skriftliga arbetet. De formaliserade hjälpresurser som finns på institutionen eller lärosätet bör marknadsföras brett och ofta, och nya former för mer lättillgänglig och konkret skrivhjälp kan prövas, så att det upplevda behovet av fusktjänster minskar. Beträffande kursinnehållet menar författarna att den ökade marknadiseringen av högre utbildning, där lärosäten konkurrerar sinsemellan om studenter, utbildningsanslag, positiva studentutvärderingar och goda studieresultat, har medfört att centrala aspekter i kunskapsprocessen – nämligen att den tar tid och att den är intellektuellt utmanande – inte artikuleras särskilt tydligt inom den högre utbildningssektorn. Detta spelar fusktjänsterna i händerna, enligt Crook & Nixon. Studenter kan inte förväntas förstå att högre utbildning är svårt och kräver mycket arbete, om inte den högre utbildningssektorn själv kommunicerar detta.
Kommentar: AHF har tidigare skrivit om fusktjänster, (se Sven Isakssons "Fusktjänster till salu — vad betalar studenten för fuskhjälp på etiktentan?" AHF 5:2020), då med fokus på hur pass lite det faktiskt kostar att använda dem. Webbsidorna som Crook & Nixon undersökt är ett material som ger en fördjupad inblick i den storskaliga industri där skriftliga examinationsuppgifter köps och säljs, frikopplade från alla regler om akademisk hederlighet och integritet. Vi vet inte hur många studenter vid Stockholms universitet som använt en uppsatsfabrik och betalat någon annan för att skriva deras kurspapers och uppsatser. Kanske är de bara några stycken, kanske är de många. Det är egentligen oviktigt. Det viktiga och upprörande är att fusktjänster överhuvudtaget efterfrågas inom högre utbildning. Förvisso är utbudet av fusktjänster på svenska troligen litet, men internationaliseringen av den högre utbildningen är en stark trend, som vid sidan av alla positiva effekter även öppnar dörrarna till miljontals engelskspråkiga uppsatsfabriker. I ljuset av detta blir det än mer betydelsefullt att vi som arbetar inom den högre utbildningssektorn förmedlar till våra studenter att kurspapers och uppsatser inte är produkter eller varor, och att det är vägen till kunskap som utgör det bestående värdet av en akademisk utbildning. Återigen: det tar tid att få kunskap, det är svårt, det är arbetskrävande – och den personliga och intellektuella utveckling detta medför kan inte köpas för pengar.
Text: Kristina Widestedt, Institutionen för mediestudier
Nyckelord: empati, uppsatsfabrik, marknadsföring, retorik, studentupplevelse
