Universitetens kortsiktiga mål att utnyttja kontorsytorna så effektivt som möjligt kan resultera i kontorsytor med öppen planlösning, trots att forskning visar att sådana inte är uppskattade bland anställda. Arbetsplatser med öppen planlösning uppfattas som bullriga och distraherande, och har visat sig inverka negativt på trivseln med arbetsplatsen. Samtidigt är forskningspublikationer ett högt prioriterat mål för universiteten. I en studie publicerad i Higher Education har 30 universitetsanställda i Australien och Nya Zeeland själva fotograferat den plats där deras forskningsrelaterade skrivande blir som bäst. De har också fått besvara frågor om deras forskningsrelaterade skrivande, bland annat om hur platsen för skrivande fungerar som stöd och vad de skulle vilja ändra på vad gäller platsen om de kunde.
I analysen av fotografierna urskiljer författarna två centrala teman. Det första är utsträckningen i tid (temporality). Vissa platser på fotografierna bedöms vara mer bestående över tid än andra. En särskilt tilldelad kontorsplats är mer varaktig än en temporär plats på ett café, ett hotellrum eller en flygplatslounge. Det andra temat är det rumsliga utrymmet (taskspaces), och inbegriper aspekter av huruvida utrymmet är rent och prydligt eller rörigt, och om utrymmet inte är isolerat, hur långt avståndet till andra är samt graden av bekvämlighet.
Artikelförfattarna identifierar tre huvudsakliga typer bland informanterna. Den första gruppen utgörs av dem som väljer tillfälliga skrivplatser som egentligen har en annan funktion (co-opters). Denna grupp föredrar tillfälliga platser i det offentliga rummet, till exempel caféer, men också tillfälliga privata platser i hemmet, till exempel matbordet eller soffan. Deras platser är överlag mindre röriga och saknar personliga saker. Kanske använder de just den tidsbegränsade tillgången till platsen som ett sätt att skapa lite press i sitt skrivande och illusionen av en deadline.
Den andra gruppen (worker bees) föredrar att skriva på arbetsplatsen, och eftersom skrivplatsen därmed är mer bestående över tid tenderar dessa att vara mer röriga och innehålla fler personliga saker. Valet av skrivplats kanske hänger samman med ett behov av varaktighet och bekvämlighet, samt tillgång till material och litteratur som används i skrivandet. Gränser kring skrivandet, såsom en stängd kontorsdörr, används för att signalera ett behov av att få skriva ostört.
Den tredje och sista gruppen (homebodies) föredrar att skriva på en särskilt avsedd plats i det egna hemmet. En sådan plats, till exempel ett arbetsrum, är mer beständig än den första gruppens tillfälliga skrivplatser i hemmet, men kan också anpassas och utformas mer individuellt och personligt än den andra gruppens skrivplatser. Möjligheten att skriva oavbrutet utan att bli störd av kolleger och att slippa behöva anpassa sig till den vanliga kontorstiden ses som fördelen med en särskild skrivplats i hemmet.
Dobele & Veer lyfter själva flera brister med sin studie. Men de menar att forskning om skrivplatser är viktig för dem som fattar beslut på universiteten om planeringen och utformningen av kontorsytorna. Genom en bättre förståelse för vilka typer av platser som de anställda föredrar kan universiteten väga in det övergripande målet med hög produktivitet av forskningspublikationer.
Text: Jeanna Wennerberg, Centrum för universitetslärarutbildning
Studien
