I en färsk artikel, publicerad i tidskriften Teaching in Higher Education, problematiserar de båda brittiska författarna excellensbegreppet, med särskilt fokus på risken för att den excellenta läraren kan komma att likställas med den – ämnesmässigt och pedagogiskt – fulländade läraren, som aldrig anser sig behöva ifrågasätta sin praktik eller tvivla på sin förmåga. Om vi aldrig provar någonting nytt eller utmanar oss själva går vi emellertid också miste om möjligheten att utvecklas. Artikelförfattarna föreslår därför att excellens-begreppet omstöps, så att det blir tydligt att det även innefattar begreppet ”pedagogisk sårbarhet”.
Med pedagogisksårbarhet avser författarna en praktik, som innehåller inslag av medvetet risktagande från lärarens sida: risken att blotta sina kunskapsluckor eller sin pedagogiska osäkerhet (antingen inför studenter eller kollegor), risken att prova någonting nytt och den därtill kopplade risken att misslyckas. Artikelförfattarna kopplar också samman begreppen pedagogisk sårbarhet och autenticitet, genom att betona vikten av att vi som lärare framställer oss själva på ett ärligt och realistiskt sätt inför studenterna. I detta ingår att dela pedagogiska dilemman och kunskapsluckor med studenterna, för att samtidigt bjuda in dem att delta i ett gemensamt utvecklingsarbete inför fortsättningen av kursen. Att ikläda sig en autentisk lärarroll kan också fungera som modellering i förhållande till studenterna, genom att erbjuda dem en nyanserad och genuin bild av vad det innebär att verka i en akademisk miljö.
I tidigare forskning inom området har pedagogisk sårbarhet ibland identifierats med svaghet. Det är ett synsätt, som artikelförfattarna tydligt tar avstånd ifrån. Utifrån deras perspektiv gör den lärare, som blottlägger sin pedagogiska sårbarhet, i själva verket ett modigt val, som i bästa fall kan leda till ett fördjupat lärande, såväl för studenterna som för läraren själv. Det finns emellertid också potentiella nackdelar med att öppet redovisa sina tvivel och sin osäkerhet. Risken man som lärare löper, när man blottar sin pedagogiska sårbarhet, är förstås att studenterna kan komma att tappa förtroendet för lärarens expertkunskaper.
Förmågan att bedöma i vilka situationer ett sådant avslöjande har potential att fördjupa studenternas lärande och när man i stället bör hålla inne med sin osäkerhet och ikläda sig expertrollen blir därför avgörande för uppnå en gynnsam pedagogisk effekt.
Studien, som presenteras i artikeln, utgår ifrån en inventering av befintlig forskning inom ämnet ”pedagogisk sårbarhet”. Den kombineras med en reflekterande analys av två autoetnografiska berättelser, i vilka artikelförfattarna själva redogör för autentiska situationer, där de valt att visa sin pedagogiska sårbarhet – och situationer där de i stället valt att inte göra det. Slutsatserna presenteras i form av fem principer, som är tänkta att understödja och stärka pedagogisk sårbarhet inom högre utbildning:
- Att visa mod när det gäller att prova nya undervisningsformer;
- Att lära sig att lita på studenter och kollegor och själv visa sig pålitlig i relation till andra;
- Att lära sig vara autentisk i sin undervisning;
- Att lära sig att bli mer medveten såväl om sig själv som om andra, samt
- Att lära sig bli reflektiv snarare än reaktiv.
Genom att inkorporera de föreslagna principerna i excellens-begreppet hoppas författarna att vi ska nå en fördjupad förståelse av vad det idag innebär att undervisa inom högre utbildning, bortom det enkelt mätbara i form av söktryck, genomströmningstal och studentnöjdhet.
Kommentar: Det senaste halvåret har de flesta av oss tvingats ut i en digital undervisningspraktik, som före mars månad var oss helt främmande. Därtill ska läggas att de kurser, som vi nu efter bästa förmåga försöker genomföra på distans, ursprungligen inte alls var upplagda eller anpassade för en digital lärmiljö. Samtidigt framstår det som alltmer sannolikt att vi kommer att behöva fortsätta undervisa digitalt, inte bara innevarande termin, utan även under nästa år. Kanske skulle vi nu ta tillfället i akt att bjuda in studenterna till ett samtal om hur vi framgent skulle kunna anpassa och vidareutveckla våra respektive kurser, så att de bättre möter studenternas behov och förutsättningar.
Begreppet pedagogisk sårbarhet sträcker sig emellertid mycket längre än så. Ytterst handlar det om att som lärare, vid lämplig tidpunkt och i vissa väl valda situationer, abdikera från expertrollen, trots att det kan kännas skrämmande. Genom att aktivt involvera studenterna i att bli medskapare av undervisningssituationen, ge dem ansvar för att utveckla undervisningsmaterial och genom att tillsammans med dem planera den fortsätta undervisningen, kan vi gemensamt tillskapa de mest gynnsamma förutsättningarna för att studenterna ska nå måluppfyllelse i slutet av kursen. Det gäller oberoende av huruvida undervisningen bedrivs digitalt, eller på campus.
Antagligen finns det ett antal ganska enkla åtgärder, som vi skulle kunna vidta för att förbättra studenternas upplevelse, underlätta för dem att aktivt ta del av undervisningen och samtidigt at ett ökat ansvar för den egna lärprocessen. Men för att få veta vad studenterna behöver måste vi våga fråga dem – och därmed ge upp illusionen av att vi, på förhand, sitter inne med alla svar. För den enskilda läraren kan det kännas utmanande och svårförenligt med den traditionella synen på lärarrollen. Därför kan en stöttande och likasinnad kollegial miljö visa sig avgörande för att man ska våga riskera att ta steget. Samtidigt är det just det som kännetecknar den goda läraren: självreflektion, insikten om den egna kunskapens begränsningar, liksom viljan att utvecklas, pröva nytt och att hela tiden förändra undervisningen till det bättre. Excellens blir därmed ett förhållningssätt, snarare än en egenskap hos läraren.
Text: Annelie Gunnerstad, Juridiska institutionen
Nyckelord: sårbarhet, högskolepedagogik, autoetnografi, excellens i undervisningen, autentisk undervisning
