När en student börjar en masterutbildning förväntas det att hen redan har lärt sig att tänka kritiskt och självständigt och att uttrycka sina argument och analyser i vetenskaplig text. Därför erbjuds sällan särskild undervisning i vetenskapligt skrivande. Samtidigt har många studenter problem med att tillgodogöra sig masterutbildningen. Tidigare forskning tyder på att studenters akademiska litteracitet inte förbättras under grundutbildningen: många studenter är kvar på gymnasial nivå och har varken anammat ett vetenskapligt förhållningssätt eller ett akademiskt skrivideal. Därtill har studier visat att studenter ofta har felaktiga föreställningar om skrivprocessen. De ser skrivande som en slags intuitiv förmåga, och inser inte behovet av att revidera sitt arbete och att skriva om flera gånger. Många har därtill dåligt självförtroende och undviker att dela sitt arbete med andra snarare än att söka stöd och hjälp.
Det här problemet analyseras i artikeln ”Writing for Social Sciences and Humanities: Bridge programs and Improving Graduate Student Outcomes” (Born & Brock 2022) i Journal of Political Science Education, där forskarna argumenterar för en särskild kursmodell, utvecklad för att förbereda studenterna bättre för masterstudier. Tanken är att erbjuda masterstudenter i samhällsvetenskap och humaniora en en-veckas intensiv förberedande kurs, förlagd strax före terminsstart. Sådana förberedelsekurser, som är relativt vanliga inom naturvetenskapen, fokuserar ofta ett specifikt akademiskt kunskapsinnehåll. Denna modell är bredare inriktad på akademiska färdigheter, som att formulera forskningsfrågor, planera ett forskningsarbete och att läsa och skriva akademisk text. Även om det tar lång tid att utveckla akademisk kompetens, så menar forskarna att stora framsteg kan göras på kort tid bara genom att synliggöra taget-för-givna kompetenser.
En övergripande idé med kursen är att avmystifiera vetenskaplig textproduktion, bland annat genom att låta studenterna arbeta med att identifiera olika textgenrer och normer för akademiskt skrivande. De 14 studenter som deltog när kursens gavs första gången fick även träna på att läsa vetenskapliga artiklar för att undersöka hur ett forskningsproblem kan formuleras, och själva öva på att formulera forskningsfrågor. Mer hands-on tekniker berördes också, som att skriva forskningsöversikter och att få till en referensteknik.
Ett annat viktigt mål med modellen är att lägga grunden för att betrakta skrivande som en kollektiv angelägenhet och att ge redskap för att delta i en akademisk diskussion. Detta mål formulerades eftersom tidigare forskning visat att studenter ofta uppfattar skrivande som en individuell aktivitet. De ser inte hur skrivande kan vara en kollektiv process, där arbete utvecklas genom diskussion med andra. För att ge studenter möjlighet att träna på att ge och ta kritik, fick studenterna diskutera hur bra återkoppling kan utövas och fundera kring konstruktiva sätt att hantera de negativa känslor som kan väckas när man får kritik. De fick också öva på att läsa och kommentera varandras texter. För att understryka att skrivande är en process, schemalades tid varje dag då studenterna skulle skriva och skriva om sina egna utkast.
Forskarna inskärper betydelsen av att formulera förberedelsekursen som ett erbjudande om kompetensutveckling snarare än som ett sätt för studenter med bristande kunskaper att komma ikapp. På så sätt kan kursen framstå som mer lockande för studenterna, och inte redan från början placera dem i en position som bristfälliga eller rent av ”dåliga” studenter.
Ett viktigt inslag var också att förbättra studenternas självförtroende och att stärka känslan av samhörighet mellan studenterna. Kursens olika mål kan här sammanfalla, menar forskarna, då studenter som känner sig bättre förberedda också känner större tilltro till den egna förmågan. Genom att möta andra studenter och diskutera gemensamma problem och utmaningar, kan även känslan av isolering minska. Betoningen på skrivande som ett gemensamt projekt kan leda till att studenterna socialiseras in i praktiken att föra ett akademiskt samtal, något som i sig underlättar för att skapa en gemenskap.
I utvärderingarna underströk studenterna att kursen givit dem bättre självförtroende och minskad isolering. De pekade också på att de fått hjälp att utveckla mer praktiska färdigheter, som att bättre förstå akademiska texter och att planera sitt arbete. Flera lyfte fram insikten om behovet av att revidera sina texter och av att aktivt se till att få återkoppling från andra. Som en student uttryckte erfarenheten: ”Before this workshop, the thing I dreaded the most was receiving feedback. I felt that feedback was an attack on my writing, and thus an attack on me. I now feel that this mindset hindered me growing as an academic, and I am more willing to send out my writing to review.” (s 10)
Kommentar: Artikelns utgångspunkt är att masterstudier är något kvalitativt ”nytt” i förhållande till grundutbildningen, vilket också ses som ett argument för att förberedelsekurser behövs. Framför allt är det övergången från att inhämta och sammanfatta information och forskning till att själv producera forskning som betonas. Hur stor den här skillnaden är varierar emellertid mellan olika kontexter. I det svenska systemet har ofta kandidatuppsatsen liknande typ av krav som en masteruppsats på att producera en egen vetenskaplig undersökning, och det förväntas finnas sådant som teorianknytning och explicita metodologiska diskussioner. På så sätt är kanske problemen något mindre här än i en amerikansk kontext. En annan invändning mot att införa förberedelsekurser är att studenter borde få träna på förmågor som att skriva och tänka vetenskapligt långt tidigare, och sådan undervisning bör integreras betydligt bättre och mer systematiskt i grundutbildningens kursutbud. Många universitet har också redan utarbetat ambitiösa stödfunktioner som syftar just till att stötta studenters akademiska skrivande, som Stockholms universitets Studie- och språkverkstad. Samtidigt antar vi ju studenter till masterprogrammen från olika universitet, och det finns givetvis skillnader mellan lärosäten som påverkar hur väl förberedda studenterna är för att skriva vetenskapligt när de kommer till den avancerade nivån. Ett stort antal studenter kommer också från andra länder, där det inte alltid finns en stark tradition av vetenskapligt uppsatsskrivande, där motsvarigheten till kandidatuppsats kanske saknas, eller där examensarbetet har en mer essäistisk och/eller sammanställande karaktär. För att utjämna de stora skillnader i förkunskaper som finns bland nya masterstudenter, och för att förbättra studenternas möjligheter att ta till sig och slutföra en masterutbildning, förefaller denna typ av kort intensivkurs före terminsstart vara en god idé.
Något som också talar för modellen är studenternas upplevelse av ökat självförtroende och minskad isolering. Som vi tidigare har skrivit om i AHF (läs gärna: "Hur kan vi hindra att studenter hoppar av" och "Studenters negativa känslor förklarar plagiering".), har gott har gott akademiskt självförtroende ett tydligt samband med goda studieresultat och med minskad risk för såväl avhopp som för fusk. Sannolikt skulle förberedande kurser dessutom bidra till att öka kvalitén på masterkurserna: väl förberedda, kollektivt orienterade och trygga studenter borgar för kvalificerade och spännande seminariediskussioner.
Text: Maria Wendt, Institutionen för ekonomisk historia och internationella relationer
Nyckelord: Skrivande på högskolenivå, dold läroplan, studentresultat, akademisk socialisering, skrivprogram, skrivutveckling
