Med kurser i vetenskapsteori och forskningsmetodologi inom yrkesutbildningar som huvudexempel, argumenterar Sverker Lundin, lektor i pedagogik vid Göteborgs universitet, för en mer nyanserad bild av korrespondensen mellan kursernas lärsituation och forskningens hantverk. I artikeln ”Mycket, men på låtsas”, publicerad i tidskriften Högre Utbildning, hämtar författaren sin empiri från styrdokument (kursplaner och kursguider) från sagda kurser, samt från den egna erfarenheten av att arbeta som lärare på dem. Det empiriska underlaget är med andra ord begränsat, även om författaren väljer att dra generella slutsatser utifrån det. Kurserna han koncentrera sig på har likartade upplägg och deras fokus ligger på att träna studenterna i vetenskapsteori och forskningsmetodologi genom så kallade ”miniprojekt”. Miniprojekten innebär att studenterna, indelade i grupper, under sammanlagt fyra veckor genomför vetenskapliga undersökningar med hjälp av (i tur och ordning) observation, intervju, enkät och dokumentanalys. Varje vecka följer samma upplägg: studentgrupperna formulerar varsin fråga, empiri samlas in med hjälp av den på förhand givna metoden, varefter svaret på frågan redovisas i slutet av veckan. Dessa snabba övningar avser att uppfylla förväntade studieresultat såsom att ”visa förtrogenhet med den vetenskapliga rapportens uppbyggnad och form” och ”ur ett metodperspektiv göra självständiga och kritiska bedömningar av vetenskapliga studiers genomförbarhet”. De som avslutar kursen med godkänt resultat har således ett kvitto på sin förmåga att genomföra ett forskningsprojekt som är vetenskapsteoretiskt och forskningsmetodologiskt stabilt.
Men är det över huvud taget möjligt att säkerställa dessa storvulna förväntade studieresultat med det givna upplägget, frågar sig Lundin? Förutsätter inte de förväntade studieresultaten åtminstone tillgång ett material bortom det som studenterna själva förmår samla in under en vecka – ett slags ”exemplarisk” forskning, som kan agera referensram? I stället för att träna studenterna i det vetenskapliga hantverket innebär kurserna i allmänhet och miniprojekten i synnerhet ett slags ritual eller skådespel, menar författaren, där både studenter och lärare är införstådda med de orealistiska premisserna för arbetet. Eftersom kurserna är obligatoriska inom dessa yrkesutbildningar tvingas både studenter och lärare acceptera villkoren för dem, inklusive den möjliga insikten att man har försetts med (eller delat ut) ett så att säga ihåligt kunskapskvitto, trots att studenterna avslutat kursen med godkänt resultat.
Lundin ser fenomenet som en effekt av Bolognareformen 2007 och senare års expansion av svenska högskoleexamina, där förväntan är att universitet och högskolor ska ”leverera allt mer kunskaper, på ett allt mer effektivt sätt, med högre precision […], till en allt bredare grupp studenter – men med den betydande nackdelen att detta åtminstone i vissa fall sker på låtsas snarare än på riktigt”. För läsaren är det dock oklart i vilken mån resultaten har en bredare, generell aktualitet eller om författaren huvudsakligen målar upp en bild av de kursexempel som står i centrum i artikeln. Författaren konstaterar att kursernas format genererar förutsägbara resultat och belägger detta med det faktum att ”ungefär samma förlopp utspelar sig varje gång samma kurs ges, i stor utsträckning oberoende av vilka personer som deltar”. Kommentaren hade med fördel kunnat beläggas med data (antalet studenter per kurs; gruppmedlemmarnas utbildningsområde; antalet genomförda kursomgångar; exempel från studenternas arbeten; etc).
Kommentar: Det teoretiska ramverket och den refererade litteraturen signalerar att författaren ser stora, generella problem inom högre utbildning och högskolepedagogik, men empirin som artikeln vilar på är alltför begränsad för att läsaren ska se generaliserbarheten i artikelns tentativa resultat. De förväntade studieresultat som Lundin redovisar för kurserna i vetenskapsteori och forskningsmetodik är dock odiskutabelt problematiska. För en utomstående blir det svårt att förstå varför inte kursernas styrdokument och pedagogiska upplägg helt enkelt justeras, så att de uppfyller avsikten att introducera studenterna i forskningens elementa, fast genom skarpa projekt. Det finns många tankeväckande konstateranden i artikeln, men med tanke på att det också finns många goda exempel på kurser i vetenskapsteori och forskningsmetodik inom yrkesutbildningar, återstår frågan om exemplen syftar till att peka ut generella eller specifika problem. Tonen är genomgående polemisk och utifrån det faktum att empirin är synnerligen begränsad och vagt beskriven, kan artikeln lätt uppfattas som ett debattinlägg snarare än en vetenskapligt förankrad undersökning.
Text: Magdalena Holdar, Institutionen för kultur och estetik
Studien
Lundin, Sverker. 2019. ”Mycket, men på låtsas”. Högre Utbildning 9 (2), 1—14
