Många lärare använder humor för att skapa ett avspänt samtalsklimat och för att engagera studenterna, men i själva verket finns det flera risker med att använda humor i undervisningen. I värsta fall kan resultatet bli det motsatta, visar en brittisk, kvalitativ intervjuundersökning som nyligen publicerats i Journal of Political Science Education. Studenter fick resonera om hur de uppfattade olika typer av humor i undervisningen, allt från öppningsskämt, satir, självironi, memes till retsamhet (det vill säga lärare som skämtsamt retas med studenter).
Studenterna som intervjuades lyfte fram flera problematiska aspekter. Flera menade att de hade känt sig exkluderade av lärarnas skämtande. Inte minst internationella studenter pekade på hur de hade svårt att relatera till humorn, och att skämten fick dem att känna sig dumma och utestängda. Att skämta om politik uppfattades ofta som olämpligt. Studenter som inte delade de grundläggande värderingar som politikskämtandet utgick ifrån beskrev hur de blev illa berörda, och menade att humorn här snarare skapade klyftor än bidrog till gemenskap. Studenterna påtalade också att skämtande och “roliga” referenser, till exempelvis populärkulturella fenomen, riskerar att ta tid från undervisningen, och dra uppmärksamheten från det viktiga – det som de faktiskt har kommit till universitetet för att lära sig.
Det ska dock påpekas att intervjupersonerna inte var kategoriskt negativa till att lärare använde humor. Det går lättare om läraren har skapat en trygg och tillitsfull relation till studenterna, och i vissa sammanhang menade studenterna att humor kan få dem att känna sig närmare lärarna och göra relationen mer avspänd. Men flera lyfte fram att det var obehagligt när lärarna retades med studenterna, och menade att det skapade osäkerhet och ledde till att de inte vågade ställa frågor och ta plats i rummet. Lärare som skämtar väldigt ofta uppgavs också skapa olustkänslor; och upplevdes som att de försökte ”för mycket”. Inte minst när skämten blev väldigt personliga reagerade studenterna, som när en lärare jämförde en regims fall med sin egen skilsmässa, eller när en annan oupphörligen skämtade om sin egen vikt. Som en student uttryckte det: ”Yeah, sometimes they say sad things and you just end up a bit concerned for them rather than finding it funny” ( s 10).
Ett problem med lärare som driver för mycket med sig själva, eller med ämnet de undervisar om, är att studenter kan tappa respekten både för ämnet och för läraren. Studenterna påpekade att ett slags nervöst skämtande verkade omgärda vissa ämnen. Dessa så kallade ”dread courses” förutsatte lärare att studenterna skulle finna tråkiga: ”I don’t know what ’s wrong with statistics, but they often try to make jokes that statistics is somehow boring or uninteresting. And it is really weird, because you try to engage with the subject and a lecturer is trying to make jokes. It’s making it worse.” (s 11).
Tidigare forskning om humor i undervisning tenderar att lyfta fram denna pedagogiska strategis positiva värden, så som förmåga att skapa relation, engagera och träna studenters analytiska och kritiska tänkande. Men dessa studier bygger ofta på lärarnas erfarenheter och inte på studenternas. De studier som fokuserat studenter har utformats med kvantitativa och positivistiska metoder som inte bidragit med en fördjupad förståelse av hur studenter upplever humor, menar artikelförfattaren. Den här undersökningen baseras i stället på ett antal fokusgruppintervjuer med statsvetenskapsstudenter på fyra olika universitet i Storbritannien. Studenterna fick reagera på ett antal humorscenarier där lärare använde sig av skilda former av humor, och även diskutera både positiva och negativa exempel på humorsituationer som de upplevt under sin tid på universitetet. Den här forskningsdesignen gav alltså en betydligt mer negativ bild och lyfte fram fler risker med humor i undervisningssituationer än tidigare studier.
Så varför fungerar humor ofta så illa i undervisningssammanhang? Det är framför allt två aspekter som lyfts fram i artikeln. Den första handlar om att själva kontexten inte förbereder deltagarna för humorinslag. Det finns helt enkelt inga förväntningar på att det som förmedlas ska locka till skratt. Därför fungerar inte ett skämt på samma sätt på universitetet som i en situation där deltagarna är mentalt inställda på att få skratta (till exempel på en stå-upp föreställning). Den andra aspekten handlar om de maktrelationer som finns mellan lärare och studenter. När en överordnad ”skojar” med en underordnad, blir effekten snarare obehaglig än rolig, eftersom den som står lägre i hierarkin hamnar i en sårbar situation. Detta drabbar ofta inte bara den person som blir utpekad, utan obehagskänslor och rädsla kan påverka hela gruppens lärande och känsla av delaktighet.
Kommentar: De flesta lärare har nog varit med om det, känslan av skam och omedelbar ånger när den där skämtsamma kommentaren genererar en kompakt tystnad i rummet. Eller när det där exemplet, som skulle vara så fyndigt, faller helt platt eftersom studenterna inte förstår grejen, kanske inte ens känner till referensen man tagit helt för given. Men – och som framkommer tydligt i artikeln – lärare upptäcker uppenbarligen inte alltid att humorn slagit fel, utan lever i förvissning om att relationen till studenterna medger skämtande och att studenterna gillar det. Särskilt illa är det med den ”retsamma” humorn, den som sker på studenternas bekostnad. Risken är att den ojämlika relationen mellan lärare och student underskattas när läraren vill vara ”kompis” eller ”cool lärare”, eller bara i allmänhet fastnar i försöken att få uppskattning. Det är naturligtvis förståeligt att lärare hamnar i den fällan. Men nu är ju inte poängen med undervisning att lärarna ska bli bekräftade, utan att studenterna faktiskt lär sig något. Och för oss som inte är så där naturligt och avspänt skojiga, kan det kanske kännas bra att veta att det finns många alternativ till skämtande både för att skapa goda relationer till och engagemang hos studenterna. I studien understryker studenterna att en lärare som är professionell, entusiastisk och verkligt passionerad för sitt ämne, är bra mycket mer effektiv än en skämtare.
Text: Maria Wendt, Institutionen för ekonomisk historia och internationella relationer
Nyckelord: Humor, politik, fokusgruppsforskning
