Frågan om stress och psykisk ohälsa bland doktorander är ett ämne, som fått ökad uppmärksamhet under 2000-talet. Många doktorander rapporterar om en känsla av social isolering, svårigheter i relationen till handledare och en splittrad arbetssituation. Dessa upplevelser påverkar i sin tur avhandlingsarbetet negativt och ökar risken för att avhandlingen inte blir klar i tid — eller inte alls. I en artikel, publicerad i Higher Education Research & Development, redovisas resultaten av ett försök med att tillskapa ämnesövergripande skrivargrupper för doktorander. Studien visar att deltagarna upplevde en positiv effekt på det egna välbefinnandet.
Studien genomfördes vid ett australiensiskt universitet och artikelförfattarna, som representerar flera olika ämnesområden, deltog själva i försöket. Deltagarna rekryterades genom ett massutskick till alla universitetets doktorander. Under en period om sex månader samlades man varannan lördag mellan kl. 9 och kl. 17 i universitetets styrelserum, där var och en satt vid det stora konferensbordet och arbetade med sitt eget avhandlingsprojekt. I nära anslutning fanns mer sociala utrymmen, där det även fanns fikamöjligheter. Lunch intogs gemensamt på en närbelägen restaurant. Kostnaderna för detta täcktes av ett stipendium. Träffarna leddes av deltagarna själva, med mycket begränsad kringorganisation. En kärngrupp av doktorander deltog vid så gott som varje träff, medan andra deltagare kom mer sporadiskt. I snitt deltog tio doktorander per träff.
Deltagarnas upplevelser dokumenterades dels i form av semi-strukturerade intervjuer i direkt anslutning till en skrivarträff, dels genom att intervjufrågorna även besvarades skriftligt. Materialet analyserades sedan av av fyra forskare, som med utgångspunkt i teorin om Spaces of wellbeing placerade in deltagarnas upplevelser i någon av kategorierna spaces of capability, integrative spaces, space of security och therapeutic space. Gränserna mellan dessa kategorier är inte alltid knivskarpa, men i slutländen var det ändå den sammantagna effekten av dem, som deltagarna lyfte fram som det element, som tydligast hade främjat deras känsla av välbefinnande.
Artikelförfattarna belyser ett antal faktorer, som av materialet att döma tycks ha varit särskilt ägnade att öka deltagarnas välbefinnande. Något, som så gott som alla lyfte fram, var att skrivar-retreaterna gjorde det möjligt för dem att, koncentrerat och ostört, producera avhandlingstext. Den möjligheten är långt ifrån självklar inom den moderna forskarutbildningen, där avhandlingsarbetet ofta splittras av undervisning, kurser och andra, såväl arbetsrelaterade som privata, åligganden. Upplevelsen av att, när förutsättningar gives, kunna producera förhållandevis stora mängder avhandlingsrelaterad text bidrog till att minska den stress och oro, som inte sällan är doktorandens ständiga följeslagare under forskarutbildningen. Att få arbeta i en stöttande och prestigelös miljö bidrog också till att avdramatisera skrivprocessen och därigenom till att minska oron. Upplevelsen av att, tillsammans med andra personer i samma situation, arbeta med det individuella avhandlingsprojektet uppfattades vara inspirerande och det bidrog också till att bryta känslan av social isolering.
Kommentar: Studien, som presenteras i artikeln, är ovanlig, så till vida att artikelförfattarna är samma personer, som deltagit i den presenterade studien. Även om studien har sina svagheter är artikeln intressant, genom att den belyser ett högst aktuellt problem inom den moderna forskarutbildningen. I den senaste Doktorandspegeln, som UKÄ genomförde år 2016, rapporterade hela 54 procent av de svarande att de upplevt negativ stress. Ingenting tyder på att situationen har förändrats till det bättre sedan dess. Upplägget i den aktuella studien, att avsätta gemensam — och fredad — tid för doktorandernas skrivande, som ett sätt att öka välbefinnandet, är i det ljuset särsilt intressant. Sammanhängande skrivtid utgör ofta en bristvara. En annan viktig faktor synes vara att låta doktoranderna lämna den vanliga arbetsmiljön, med alla dess konkurrerande och splittrande arbetsuppgifter, liksom att de får dela upplevelsen med andra doktorander. Sedan kan man bara instämma i författarnas synpunkt, att det givetvis ska vila på universiteten att sätta in åtgärder mot stress och psykisk ohälsa, som åtminstone delvis har sin grund i strukturella faktorer. En sådan effektiv åtgärd skulle kunna vara att erbjuda doktorander att delta i regelbundna skrivar-retreater.
Text: Annelie Gunnerstad, Juridiska institutionen
