Aktivt lärande i olika former lyfts ofta fram som goda exempel på ändamålsenlig utbildning: den nya tidens undervisning. Men är det en fluga, en trend, en religion — eller kalla fakta? Hur ser egentligen det sammantagna forskningsläget ut, när det kommer till traditionella föreläsningar kontra studentaktiverande undervisningsmetoder? Kan man verkligen dra någon generell slutsats angående vad som är mest effektivt ur inlärningssynpunkt? Ja, enligt en stor metastudie som jämför de två kategorierna undervisningsupplägg inom STEM (Science, Technology, Engineering, and Mathematics) är detta fullt möjligt.
Metastudien i fråga publicerades i PNAS (Proceedings of the National Academy of Sciences, USA) år 2014, och jämför traditionella föreläsningsupplägg med ett brett spektrum av studentaktiverande undervisningsmetoder — allt från genomgående problemlösning i smågrupper till enstaka inslag av klickarfrågor. I undersökningen ingår 225 studier och resultaten utvärderas avseende (i) studenternas resultat på tentamina eller andra prov, samt (ii) genomströmningen, baserad på andelen underkända och andelen avhopp.
I analysen framkommer att provresultaten bland studenter som undervisats med studentaktiverande metoder i snitt ligger 0,47 standardavvikelser över resultaten hos dem som undervisats med föreläsningar. Likaså framgår att risken att en student blir underkänd eller hoppar av en kurs i snitt är 55% högre med föreläsningsupplägget, jämfört med studentaktiverande upplägg. Signifikanta skillnader mellan de två grupperna kunde identifieras inom alla STEM-discipliner (inberäknat samtliga områden för vilka mer än tio studier ingått i analysen). Analysen tycks utesluta att resultatet skulle bero på att studier som inte uppvisar någon väsentlig effektskillnad ofta inte publiceras. Resultaten synes också robusta mot svårigheten att genomföra välkontrollerade studier, exempelvis genom att försöks- och kontrollgrupper undervisats av olika lärare.
När det kommer till styrkan hos effekten av aktivt lärande, kan i studien konstateras att den är större för standardiserade prov som testar konceptuell förståelse (ex. FCI – Force Concept Inventory) än för lärarkonstruerade tentamina, även om effekten finns även där. Författarna relaterar detta till tidigare forskning som tyder på att aktivt lärande har en större positiv inverkan på djupare konceptuell förståelse, medan vanliga tentamina typiskt sett snarare testar faktakunskaper och/eller förmåga att lösa kvantitativa problem. Effekten av studentaktiverande undervisning kunde också konstateras vara störst för små studentgrupper (upp till 50 studenter), men statistiskt signifikant även för större grupper (såväl inom intervallet 51-110, som för >110 studenter). Effektens storlek varierade inte märkbart mellan kurser på grundläggande respektive avancerad nivå.
Kommentar: Vid det här laget är den empiriska forskningen om aktivt lärande så stark, att man med fog kan hävda att det är ovetenskapligt att hålla fast vid traditionella föreläsningar (ja, oavsett hur skicklig man är som föreläsare). Därmed återstår att undersöka vilka studentaktiverande metoder som är att föredra. Artikelförfattarna rekommenderar också att man överger traditionella föreläsningar som måttstock i utvärderandet av specifika undervisningsmetoder, för att i stället jämföra studentaktiverande metoder sinsemellan, med målet att förfina kunskaperna om vilka upplägg som är mest effektiva.
Text: Emma Wikberg, Fysikum
