Problemlösningsförmåga utgör en av de generiska färdigheter, som är mest efterfrågade på dagens arbetsplatser. Den är därför av väsentlig betydelse för studenternas anställningsbarhet efter avslutade studier. Samtidigt kommer det rapporter om att arbetsgivare identifierat brister i just problemlösningsförmågan hos nyutexaminerade. Det finns i dagsläget relativt få undersökningar av hur studenters problemlösningsförmåga utvecklas under utbildningen. I en artikel, publicerad i Higher Education Research & Development, presenterar en grupp kanadensiska forskare nu en longitudinell studie av hur studenter utvecklar sin problemlösningsförmåga under studietiden. Resultaten visar att förbättringarna sker icke-linjärt och att utvecklingskurvan tycks plana ut det tredje året, under vilket ingen signifikant förbättring längre noteras.
Den aktuella studien genomfördes, under en period om tre år, vid ett kanadensiskt universitet. Deltagarna rekryterades bland grundkursstudenter på fyraåriga utbildningar inom konstvetenskap, naturvetenskap, teknik och hälsovetenskap. Två gånger under den första terminen, i september respektive december, genomförde deltagarna en förkortad variant av PISA-undersökningens problemlösningstest. Provet fanns i två versioner, som deltagarna lottades mellan. De, som genomförde version 2 i september, skrev version 1 i december och vice versa. Vid första testtillfället deltog 535 studenter; 305 av dessa genomförde även decembertestet. Mellan de båda testtillfällena under den första terminen noterades en signifikant förbättring av deltagarnas problemlösningsförmåga.
När den undersökta studentkullen kommit till sitt tredje studieår upprepades undersökningen. Nu deltog 647 studenter, av vilka endast 144 också deltagit i undersökningen år 1. Av samtliga deltagare i studien genomförde endast 75 studenter alla fyra tester. De nya resultaten visade en signifikant förbättring av problemlösningsförmågan mellan testerna år 1 och september-testet år 3. Mellan september- och decembertesterna år 3 kunde någon signifikant förbättring emellertid inte noteras. Här verkar studenterna ha nått fram till en utvecklingsplatå. Eftersom testerna genomfördes under år 1 respektive 3 av en fyraårig utbildning är det oklart om en liknande utvecklingsplatå, som noterades under år 3, även inträdde under år 2. Det är likaså oklart hur utvecklingen mellan åren 3 och 4 såg ut.
Artikelförfattarna noterar att det, trots att generisk problemlösningsförmåga utgör en av de högst skattade färdigheterna hos nyutexaminerade, fortfarande finns förhållandevis lite forskning om hur denna förmåga utvecklas under studietiden. En av orsakerna tros vara bristen på effektiva verktyg, anpassade för studenter inom högre studier, för att mäta problemlösningsförmåga. En annan orsak, som nämns, är den begränsade kunskap som finns om vilken undervisningsdesign, som bäst främjar utvecklingen av denna förmåga. Tidigare studier tyder på att studentaktiverande undervisning i mindre grupper, där studenterna får arbeta med öppet formulerade uppgifter, är gynnsam för den generiska problemlösningsförmågan, men ytterligare studier skulle behövas.
Det finns en del brister i utformningen av den genomförda studien, men den sätter ändå fingret på ett antal intressanta frågor. Man vet exempelvis inte vad i universitetsstudierna, som ligger bakom den tydliga förbättringen av generisk problemlösningsförmåga, som iakttagits under termin 1. Detsamma gäller orsakerna bakom den fortsatta förbättringen under mellanliggande terminer, som noterades vid septembertestet år 3. Här finns idag en uppenbar kunskapslucka. Man skulle dessutom behöva utveckla ett bättre och mer tillförlitligt testverktyg, än det som använts i den aktuella studien. Trots att det handlar om en så central kompetens, både för fortsatta studier och för arbetslivet, återstår alltså en hel del forskning, innan vi förstår hur den generiska problemlösningsförmågan uppkommer och utvecklas hos våra studenter.
Kommentar: Det icke-linjära förloppet i utvecklingen av studenternas problemlösningsförmåga, som studien påvisar, är en faktor som behöver uppmärksammas mer när vi planerar våra utbildningar. Det är lätt att tro att studenterna automatiskt förbättrar även sina generiska kompetenser, samtidigt som de når fördjupade ämneskunskaper. Resultatet av den aktuella studien visar emellertid att vi inte kan utgå ifrån att förbättringen ska ske av sig självt. Mycket talar i stället för att vi behöver vidta aktiva åtgärder för att hjälpa studenterna att vidareutveckla sin problemlösningsförmåga genom hela utbildningen.
Text: Annelie Gunnerstad, Juridiska institutionen
Studien
