Användning av digitala verktyg inom undervisningen har ökat under senare år. Många lärare upplever en oro för negativa konsekvenser som till exempel ökad arbetsbelastning och förlorad rätt till sitt material, medan andra är positiva till förändringen och ser nya möjligheter. Tonläget i policydokument och offentliga samtal om digitalisering av undervisningen har beskrivits som okritiskt, överdrivet optimistiskt och som ”frälsande”. Forskning inom fältet karaktäriseras av normativa utsagor om positiva aspekter av e-lärande. I en artikel i tidskriften Högre utbildning undersöks universitetslärares syn på digitala verktyg i undervisningen och hur den skiljer sig från universitetens centrala styrdokument kring e-lärande.
Resultaten visar att det finns skillnader, framför allt vad gäller synen om digitala verktyg är tidsbesparande och effektiva. Lärarnas förhållningssätt var vidare mer kritiskt och problematiserande kring införande av digitala verktyg, medan styrdokumenten beskrev det som positivt och en oundviklig utveckling.
Studien genomfördes i form av en kritisk diskursanalys av olika texter. Den kritiska diskursanalysen tar en utgångspunkt i uppfattningen att kunskap, och hur den förmedlas, utgör en social konstruktion och är kopplad till och interagerar med en social praktik. Syftet med kritiska diskursanalyser är bland annat att blottlägga underliggande ideologier och förgivettaganden, som kommer till explicit eller implicit uttryck. Materialet till studien utgörs dels av reflekterande texter skrivna av lärare i samband med att de gick en högskolepedagogisk kurs i e-lärande vid Lunds universitet, dels av centrala styrdokument kring e-lärande från sju olika svenska universitet. Lärarnas reflektioner gjordes vid tre olika tillfällen under kursen.
I analysen av materialet kunde fem olika övergripande diskurser identifieras. Fyra av dem återfanns i båda texttyperna (lärarnas reflektioner och styrdokument) och den femte endast i styrdokumenten. Den första diskursen benämns Effektivitetesdiskursen. I lärartexterna kretsade den till exempel kring att lyfta ut viktiga eller svåra moment som inte var effektiva att återupprepa i lektionssammanhang. Man kunde också se en kostnadsbesparing, åtminstone på lång sikt, genom att man frigör tid som annars läggs på ”traditionell” undervisning. Andra lärare gav uttryck för att digitalisering tar tid, och snarare framställs som tidskrävande i stället tidsbesparande. I styrdokumenten är effektivitetsdiskursen central, genom att till exempel lyfta fram att digitalisering ger ökad kvalitativ och kreativ samverkan mellan studenter och lärare när lärartid frigörs.
Den andra diskursen benämns Lärandediskursen. I lärartexterna kommer den till uttryck genom att digitalisering ger ökade möjligheter till att studenterna lär sig saker. Å andra sidan finns farhågor gällande hur nya inslag i undervisningen skall tas emot av studenterna, till exempel att de kan komma att upplevas som märkliga inslag i kurserna. I styrdokumenten framkommer ett flertal möjligheter med digitaliseringen, som till exempel förbättrade studieresultat, ökad genomströmning och underlättande av breddad rekrytering.
Den tredje diskursen benämns Kompetensdiskursen. Lärarnas syn är att det är kompetenskrävande att införa digitala verktyg, och det finns till exempel en oro att den egna digitala kompetensen inte räcker till, eller att situationen att filmas är obekväm. I styrdokumenten anges också att det är kompetenskrävande, men i dokumenten fokuseras lösningar på detta.
Den fjärde diskursen benämns Problematiseringsdiskursen. I lärartexterna kommer denna diskurs till uttryck genom försiktighet, noggrannhet, prövande och ifrågasättande förhållningssätt till att utveckla digitala verktyg. Ibland fanns oenighet mellan lärarna. I styrdokumenten finns också exempel på att processen bör tillåtas ske med eftertänksamhet, dock i lägre grad än i lärartexterna.
Den femte diskursen benämns Oundviklighetsdiskursen. Denna förekommer indirekt i en av lärartexterna, i övrigt finns inget tydligt sådant förhållningssätt i lärartexterna. I styrdokumenten däremot skildras digitaliseringen, och allt vad den innebär, som självklar och nödvändig i dagens samhälle.
Analysen visar alltså att det finns likheter och skillnader mellan lärarnas och styrdokumentens diskurser. Likheterna rör synen att kompetensen är en viktig förutsättning. I flera fall står diskurserna i motsättning till varandra. Ett sådant exempel är synen på tidsbesparingen som en digitalisering skulle medföra, där lärarna var tveksamma till en sådan besparing och ser tidallokering att skapa digitala verktyg som en förutsättning, medan styrdokumenten lyfter fram tidsbesparingen som en av anledningarna till förändringen. En annan tydlig skillnad rör oundvikligheten. En tredje skillnad som kan konstateras är att lärarna har en mer problematiserande och komplex bild, där det finns en osäkerhet om förändringarna kommer att få avsedda effekter, medan styrdokumenten präglas av en övertygelse att det är den rätta vägen.
Kommentar: Artikeln visar på en viss dissonans mellan å ena sidan de föreställningar kring digitalisering av undervisning som lärare har och å andra sidan de styrdokument som påverkar den verksamhet som lärarna verkar i. Mer forskning om de komplexa förhållandena kring detta, och studenters föreställningar, efterlyses. Denna artikel avser att inspirera till sådan forskning.
Text: Johan Berg, Kulturgeografiska institutionen
