Syftet med den aktuella studien, publicerad i Higher Education Research & Development, var att undersöka team-baserad samverkan mellan lärare inom högre utbildning – ett förhållandevis outforskat område. Mer specifikt undersökte man hur lärare uppfattade team-baserad samverkan inom ramen för kurs- och utbildningsdesign. Studien genomfördes vid ett medelstort australiensiskt universitet, där alla lärare förväntades medverka i ämnesöverskridande kursteam, med ansvar för att utveckla, implementera och kvalitetssäkra de kurser, som universitetet erbjöd.
För att fånga upp en så stor variation av erfarenheter som möjligt inledde artikelförfattarna med att identifiera ett antal lärare, som alla hade erfarenhet av kursutveckling på grund- och avancerad nivå och som hade hunnit olika långt i karriären. Dessa bjöds sedan in att delta i studien. Åtta av dem, representerande två fakulteter, tackade ja.
Studien baseras på enskilda, semistrukturerade intervjuer med respondenterna, där de tillfrågades om sin syn på begreppet samverkan, vilken betydelse de tillmätte samverkan i just samband med kursutveckling och i vilken mån de själva och deras team besatt den vilja och den kompetens, som krävs för en fruktbar samverkan. I samband med intervjuerna fick respondenterna också fylla i en enkät, där de på en tregradig skala fick ta ställning till 18 frågor, som belyste de nyckelelement, som tidigare forskning har identifierat såsom varande essentiella för en lyckosam samverkan. Enkätsvaren användes sedan för att korsreferera intervjusvaren.
Resultaten av den genomförda studien identifierar ett tydligt glapp mellan teori och praktik när det handlar om team-baserad samverkan inom högre utbildning. Glappet finns där, såväl med avseende på ambitionsnivå kontra praktik, som med avseende på teoretisk kunskap respektive omsättning av teoretisk förståelse i praktisk samverkan för kursutveckling. Glappet framträdde tydligt när forskarna jämförde enkätsvaren med den friare diskussionen i intervjuerna. I enkäten identifierade de allra flesta de nyckelaspekter, som särskiljer samverkan från andra typer av samarbete.
Intervjusvaren visade mer sällan att denna teoretiska förståelse också gick djupare och omsattes i reell samverkanspraktik. Trots det var en majoritet av deltagarna övertygade om att de själva besatt de kunskaper och den vilja, som krävs för att team-baserad samverkan ska fungera väl. Däremot var de skeptiska till huruvida detsamma kunde sägas om deras övriga team-medlemmar. Betydelsen av team-medlemmars individuella ansvar för att bygga dem gemensamma kunskapen och för att uppmuntra övriga medlemmar att, efter bästa förmåga, bidra nämndes inte. Inte heller tog intervjusvaren upp betydelsen av att skapa en gemensam förståelse inom gruppen, såväl för uppgiften som för processen dit.
Respondenterna lyfte också fram sådana strukturella faktorer, som de menade försvårade, eller till och med omöjliggjorde, framgångsrik samverkan i egentlig mening. Det handlade bland annat om förhärskande kulturer och praktiker på institutionsnivå, som i mångt och mycket fortfarande återspeglar synen på forskning och utbildning som ett individuellt projekt i en miljö, som präglas mer av konkurrens än av samverkan. Därmed saknas såväl nödvändig tid som organisatoriskt stöd för att i verkligheten genomföra den team-baserade kursutveckling, som i styrdokumenten gärna framhålls. I stället blir samverkan i syfte att utveckla den högre utbildningen i hög grad avhängig den enskilda lärarens goda vilja och, inte sällan, ideella arbetsinsatser.
Kommentar: Den presenterade studien är genomförd vid ett australiensiskt universitet, men det är ändå lätt att känna igen sig i många av de slutsatser, som man kommit fram till. Det gäller inte minst bristen på avsatt tid och på kompetensutveckling. Samtidigt som fördelarna med och nödvändigheten av team-baserad kursdesign blir alltmer uppenbara har vi fortfarande ett system, där den tid, som i bästa fall tilldelas för kursutveckling, hamnar hos kursföreståndaren. Risken är att detta förmedlar bilden av att kursutveckling är en enskild persons ansvar. Därmed förlorar man möjligheten att tillföra ytterligare kompetenser till utvecklingsarbetet, vilket ytterst riskerar att gå ut över utbildningens kvalitet. Här finns förmodligen också åtminstone en del av förklaringen till att det har visat sig så svårt att utveckla institutions- och fakultetsöverskridande kurser och utbildningar, trots att de flesta är överens om att sådana vore önskvärda. Uppdraget, att utbilda framtidens studenter i hållbar utveckling, sätter ljuset på nödvändigheten av ämnesöverskridande samverkan för kurs- och utbildningsdesign. Utan avsatt tid, kompetensutveckling och organisatoriskt stöd saknas emellertid förutsättningarna för att realisera måldokumentens visioner. Det förlorar vi alla på.
Text: Annelie Gunnerstad, Juridiska institutionen
Nyckelord: Samarbete, kursdesign, fakultetskultur, interpersonella färdigheter, organisationsdesign, programdesign, team, lagarbete
