En av de stora utmaningarna för en examinator är frågan, hur man på ett rättssäkert sätt ska kunna bedöma grupparbeten. För den, som själv inte deltagit i arbetet, är det ofta omöjligt att differentiera mellan gruppdeltagarnas insatser. Likväl är vi skyldiga att göra individuella bedömningar och får inte sätta ett kollektivt betyg på gruppen som helhet. Ett sätt att komma runt problemet kan vara att arbeta med olika former av kamrat- eller självvärderingar, där gruppmedlemmarna, genom sina skattningar, bidrar med ytterligare information som kan underlätta för examinator att göra individuella bedömningar. Frågan är dock hur tillförlitliga sådana kamrat- och självskattningar egentligen är.
Tidigare studier har givit ett varierat, delvis motsägelsefullt, resultat. I en omfattande studie, som nyligen publicerades i Higher Education Research & Development, angriper artikelförfattarna tre frågor:
1. I vilken utsträckning differentierar studenterna bedömningen av sina gruppkamrater?
2. Hur tillförlitliga är kamratbedömningarna?
3. I vilken grad överensstämmer resultatet av kamrat- respektive självvärderingarna?
Studien bygger på obligatoriska kamrat- och självvärderingar från 162 studenter, som alla deltog i en praktikkurs inom olika statsvetenskapliga utbildningar (public policy respektive international policy studies) vid Stanford-universitetet i USA, mellan åren 2008 och 2015. Kursen var projektbaserad och studenterna placerades i mindre grupper, som var och en ansvarade för sitt projekt. Kursbetyget bestod av en gruppdel (50 procent) och en individuell del (50 procent), där kamrat- och självvärderingen utgjorde en komponent i den individuella bedömningen.
Vid kursens slut blev studenterna ombedda att gradera varje gruppmedlems insats, inklusive sin egen, på en femgradig Likert-skala, där sex olika komponenter skulle bedömas. Varje student fick också 100 poäng, som skulle fördelas mellan gruppmedlemmarna (inklusive studenten själv) utifrån hur mycket var och en ansågs ha bidragit till projektets genomförande. Studenterna kunde antingen fördela poängen jämnt mellan gruppens medlemmar, eller välja att differentiera fördelningen med hänsyn till vars och ens insatser. Oberoende av hur poängen distribuerades valde 85 procent av studenterna att kommentera sina bedömningar. Av de totalt 36 grupper, som deltog i undersökningen, var det endast två, där samtliga gruppmedlemmar fördelade poängen jämnt mellan samtliga deltagare.
Undersökningen visade alltså på en hög benägenhet bland studenterna att differentierar bedömningen av gruppmedlemmarna. Resultaten visar också att studenterna i det stora hela är ense i sina bedömningar av varandra. Liksom i tidigare studier noteras även här en benägenhet bland studenter att överskatta sin egen insats, jämfört med hur den bedömts av övriga gruppmedlemmar. Tendenserna att överskatta den egna prestationen var störst hos dem, som övriga gruppmedlemmar rankat lägst — och vice versa.
Artikelförfattarnas slutsats är att kamratvärderingar generellt sett utgör ett tillförlitligt verktyg för examinator att använda sig av. Detsamma gäller självvärderingar, där det emellertid finns en viss benägenhet till självöverskattning bland vissa studentkategorier. För att informationen ska bli så saklig och korrekt som möjligt är det viktigt att studenterna har tydliga bedömningskriterier att förhålla sig till. Kvaliteten på kamrat- och självvärderingarna i den genomförda studien hade sannolikt blivit ännu bättre om studenterna under kursens gång hade erbjudits tillfälle att öva på att aktivt använda sig av bedömningskriterierna. Studenterna bör också uppmanas att motivera sina bedömningar, såväl avseende de övriga gruppmedlemmarna som av sig själva. Det kan ge examinator viktig information när bedömningarna skiljer sig mycket åt. Anonymiteten i förhållande till medstudenterna är ytterligare en viktig aspekt.
Kommentar: Utifrån vår svenska reglering finns det inga möjligheter att, på det i artikeln beskrivna sättet, delegera delar av den betygsgrundande bedömningen till studenterna själva. Däremot kan den här typen av kamrat- respektive självvärderingar fylla andra intressanta pedagogiska funktioner. Man kan till exempel utforma bedömningskriterierna på ett sätt, som gör att studentens förmåga till en realistisk skattning, såväl av den egna som av gruppens prestation, kan användas av examinator som en del av bedömningen av den materiella prestationen.
Trots begränsningarna i praktiska användningsområden för svensk del handlar det i grunden om viktiga generiska förmågor, som studenterna behöver få tillfälle att öva upp inom ramen för utbildningen. Ytterligare en intressant aspekt av den presenterade undersökningen är att resultaten bitvis avviker från tidigare forskning inom området (jfr exempelvis Johan Bergs anmälan i AHF 2019 nr. 5), vilket förhoppningsvis kan bidra till att fördjupa förståelsen av kamrat- och självvärderingars användbarhet.
Text: Annelie Gunnerstad, Juridiska institutionen
