Uppsatshandledning är en typ av undervisning som blixtbelyser de positiva effekterna av att ha lång erfarenhet. Den rutinerade lektorn har ofta utvecklat en hel katalog av egna undervisningsstrategier för sin handledning: olika belysande exempel på uppsatsens olika delar, ett antal förklaringsvarianter på vad som utmärker en längre akademisk text, och så vidare. Handledningen blir på så sätt både tydlig och anpassningsbar efter studenternas individuella behov. Men forskning visar att också kamratstöd — om rätt tillämpat — är en likaledes effektiv metod för att få till bra uppsatser med komplex argumentation. Hur kan då dessa studenter, som redan stretar med att få ihop sina egna uppsatser, förväntas ge studiekamraterna kvalitativa kommentarer kring uppsatsens alla byggstenar? Och hur kan också den oerfarne lektorn med trygg hand lotsa studenterna i hamn? Idéartikeln ”Workshopping Essay Structure: A Hollywood-Inspired Classroom and Online Model” beskriver ett kurskoncept där filmens struktur kan inspirera kurser i uppsatsskrivande.
Artikelförfattarens första förslag är att avdramatisera uppsatsskrivandet genom att synliggöra likheterna mellan den akademiska uppsatsens form och den berättarteknik som utvecklats till perfektion i Hollywoodfilmer. Uppsatsens olika delar kan alltså kopplas samman med filmens retoriska grepp. Introduktionen målar likt filmens inledande scener upp arenan där allt utspelar sig; syftet pekar ut vad som ska bearbetas (motsvarande filmens konflikt), och uppsatsens metodavsnitt visar hur detta kommer gå till (filmmanuskriptets karaktärer och deras handlingar). Men målet är ju också att hjälpa studenterna att lära sig kritiskt granska andras texter. Författaren föreslår ett upplägg där varje segment som syfte, metod och material kondenseras så att de vart och ett kan sammanfattas i en enda mening. Dessa minimalistiska, koncentrerade sammanfattningar gör det lättare att identifiera hur väl varje enskild del bär, det vill säga, hur effektiv den är för studien som ska göras. Den här metoden kan alltså fylla flera funktioner för studenten: att förstå vad uppsatsens olika delar gör och hur de förhåller sig till varandra, att träna sig i att formulera skarpa argument och att utveckla sin förmåga att kamratgranska texter. Artikelförfattaren hoppas att det kontinuerliga nötandet av berättarteknisk effektivitet under kursens gång, kan internaliseras så pass att det blir ett förhållningssätt som kan användas i olika situationer i livet, såsom muntliga presentationer av andra slags projekt, inom eller utanför akademien.
Eftersom det är en idéartikel redovisas inte resultaten från en genomförd studie, med frågeställningar, datainsamling och resultatredovisning. Det tänka kursupplägget är ändå noga redovisat och förankrat i pedagogisk forskning. Författaren knyter an till något som många av oss känner igen, och flera kanske redan använder sig av, nämligen olika berättartekniska jämförelser som ska hjälpa studenterna att se logiken bakom den akademiska uppsatsens struktur. Artikelns avsikt är att också diskutera hur vi kan träna studenter i kamratgranskning och författaren pekar på hur denna träning kan vara viktig för studenternas förmåga till både kritiskt tänkande och effektiv presentationsteknik. Seminarierna ska pö om pö bygga självförtroende att ge och ta emot konstruktiv kritik. Ju tryggare och effektivare de blir genom denna kontinuerliga träning, desto självständigare blir de också, menar författaren: ett Hollywoodslut på studenternas uppsatsäventyr.
Kommentar: De artiklar vi rapporterar om i Aktuell Högskolepedagogisk Forskning beskriver oftast olika studier inom högskolepedagogisk forskning. Men ett annat starkt spår i många av de tidskrifter vi bevakar är också idéartiklar, som beskriver kurser och upplägg som kan inspirera andra att pröva nya metoder i sin undervisning.
I det här exemplet gör författaren en detaljerad beskrivning av ett kursupplägg som är rent konceptuellt och inte testats i sin helhet. Konceptet är forskningsbaserat, roligt och intresseväckande, eftersom det kan ge ytterligare ett redskap att ta till vid uppsatshandledning. Många av oss har nog också prövat varianter av författarens förslag: att träna studenterna i att koka ned sitt syfte till en mening för att exponera prövbarheten hos det, eller använda kamratgranskning för att träna kritisk reflektion och konstruktiv feedback. Det är ofta värdefullt att peka ut att akademiska texter inte är fullständigt annorlunda uppbyggda än andra problemlösande text- och berättargenrer. Ett värde i artikeln är den noggranna redovisningen av det tänkta upplägget. Författarens entusiastiska förhoppning att kursen skulle lösa alla problem med tidskrävande handpåläggning i de enskilda projekten, eller studenters stress inför uppsatsskrivandet, förefaller kanske lite naiv. Att avdramatisera genren för studenter som skriver sina första, självständiga uppsatsarbeten kan däremot vara bra, liksom författarens upplägg med tydligt format för kamratgranskning. Det vore oerhört intressant att höra studenters reaktion på upplägget om kursen skulle genomföras.
Text: Magdalena Holdar, Institutionen för kultur och estetik
Nyckelord: uppsatser, klassrum, lärarassistenter, akademisk diskurs, manusskrivande för film, psykologisk feedback
