Medan det akademiska skrivandet innehar en central och självklar roll inom universitetsutbildningar i humaniora och samhällsvetenskap, är dess funktion inom naturvetenskap och matematik mer omdebatterad. I vilken mån ska studenter erbjudas övning i skrivande inom ämnesspecifika kurser, och hur stark är egentligen kopplingen mellan ord och kommunikation å ena sidan, och lärande och förståelse å den andra? En amerikansk studie bland universitetslärare pekar på en god samsyn gällande skrivandets vetenskapliga roll, men stora oenigheter kring pennan som pedagogiskt verktyg.
Studien i fråga grundar sig i artikelförfattarnas konstaterande att universitetspedagogiska tekniker där skrivande används som en väg till lärande (writing-to-learn, WTL) är sällan förekommande inom STEM-ämnena (science, technology, engineering, mathematics), detta trots att tidigare studier dels talar för att sådana aktiviteter kan främja inlärningen av de rena ämneskunskaperna, dels pekar på att lärarna typiskt upplever det egna akademiska skrivandet som centralt för sin verksamhet som forskare och ämnesexperter. I en serie djupintervjuer med totalt 33 STEM-lärare på forskningstunga institutioner i USA, söker författarna till artikeln skapa en bild av hur synen på skrivandets roll i undervisningen kan variera och eventuellt uppvisa samband med synen på skrivandet i rollen som forskare.
I betraktandet av det egna akademiska skrivandet var intervjudeltagarna eniga om den centrala roll det spelar i deras verksamhet som forskare, där det lyftes fram som en integrerad del av den vetenskapliga praktiken; förmågan att formulera argument i ord, kommunicerandet av ny kunskap och peer-review-systemet. Det goda skrivandet beskrevs här som klart, tydligt och övertygande, så att kunskap kan föras vidare till andra. I kontrast till detta var intervjudeltagarnas uppfattningar om skrivandets pedagogiska roll betydligt mer varierande: allt från att språket är en integrerad del av kunskap och förståelse (att lärande inte kan ske utan att studenterna utnyttjar och utvecklar förmågan att formulera sin ämnesförståelse i ord), till att skrivandet är överflödigt i förhållande till ämneskunskaperna i övrigt (har man visat att man kan ”göra”, kan man nog säkert formulera det i ord också). Längst gick åsikten att skrivandet till och med kan stå i opposition till den eftersträvade ämneskompetensen (målet är att skala bort så mycket skrivande som möjligt, och i stället formulera sig i form av matematik).
Resultaten fick artikelförfattarna att identifiera fyra kategorier bland de intervjuade lärarna, baserat på deras respektive inställning till skrivandeaktiviteter i undervisningen: The Traditionalist (T), The Idealist (I), The Utilitarian (U) och The Writer (W). Lärarna inom T-kategorin framförde typiskt åsikten att förmågan att formulera sin förståelse i skrift vanligen kommer automatiskt med ämneskunskaperna, att de skrivfärdigheter som studenterna behöver för att ta till sig ämnesinnehållet behöver finnas där redan när de kommer till universitetet, och/eller att det inte ingår i rollen som STEM-lärare att designa övningar som inbegriper skrivande. T-lärarna använde sig följaktligen inte av skrivuppgifter i sin undervisning. Detsamma gällde I-gruppen, men av en annan anledning: dessa lärare argumenterade för principiella vinster med att engagera studenter i skrivande, men såg praktiska hinder i vägen, såsom tidsbrist (speciellt i fall med stora studentgrupper) eller bristande tilltro till den egna förmågan att rätta och ge feedback på skriftliga inlämningar. Både U-lärarna och W-lärarna praktiserade skrivrelaterade uppgifter i klassrummet, men med skiftande idéer bakom. För U-läraren syftade övningarna till att träna studenterna i det akademiska skrivandet i sig (learning-to-write, LTW), medan W-läraren snarare såg skrivandet som ett verktyg för att utveckla studenternas ämnesförståelse (WTL) och tenderade att betrakta denna som oskiljbar från den bredare vetenskapliga kompetensen.
Den slutsats som artikelförfattarna drar, är att universitetslärare inom STEM kan ha vitt skilda skäl att välja — eller välja bort — pedagogiska tekniker som involverar akademiskt skrivande, trots en stark samsyn kring skrivandets vetenskapliga roll. Om målsättningen är att göra fler lärare öppna för metoder inom denna kategori som visat sig effektiva i inlärningshänseende, kan man behöva identifiera vilka hinder som lärarna själva uppfattar. Lärare som skulle kunna placeras inom kategorin The Idealist torde till exempel vara relativt öppna för att göra förändringar i sin undervisningspraktik, förutsatt att praktiska hinder minimeras på institutions- och kursnivå.
Text: Emma Wikberg, Fysikum
