Undervisningen skapar minoritetsstress och otrygghet. Den kritiken från en grupp mastersstudenter på sexologutbildningen vid Malmö universitet startade en intensiv debatt i skånska medier under våren 2021. Studenterna pekade på rasistiska och stereotypiserande inslag i utbildningen, och menade att detta medfört känslor av stress och otrygghet. De efterlyste både maktkritiska perspektiv och bättre representation av föreläsarna (alla vita). Universitetsledningen menade att studenterna hade stört undervisningen och hotade med disciplinåtgärder, varpå studenterna i sin tur anmälde utbildningen för diskriminering. Denna infekterade händelse bildar utgångspunkt i en artikel i Högre utbildning av sociologen Rebecca Selberg. Utifrån en läsning av de olika positionerna i debatten argumenterar hon för att det är viktigt att ta studenternas agerande på allvar och analysera hur den här sortens krav på trygga rum och ”trigger warnings” kan förstås, och att reflektera över hur vi som lärare bäst ska hantera sådana missnöjesuttryck.
Det nya här är inte att studenter kritiserar sin utbildning, eller att de formulerar sin kritik i termer av sexism eller rasism. Som artikelförfattaren pekar på så har utbildningsväsendet länge varit en arena för sådana politiska konflikter, inte minst de som rör genus. Protester mot att kvinnor utesluts, trakasseras och marginaliseras på universiteten har blossat upp med jämna mellanrum det senaste seklet. Utmärkande för denna nya form av protester beskrivs i artikeln vara de individualiserade och känslomässiga dimensionerna. Ofta uttrycks kritiken i termer av hur en enskild person känner och upplever, inte sällan med ett medikaliserat språk, menar artikelförfattaren. Studenterna talar inte bara om otrygghet utan också om fysiska och psykiska stresspåslag, om trauma och om chock.
I den debatt som analyseras framkommer en mängd skilda uppfattningar av vad studenternas protester handlar om. De tre övergripande tolkningsramar som lyfts fram i texten är 1) studenter är bortklemade och överkänsliga, något som stärks av identitetspolitiska strömningar i samhället, 2) studenters krav är en del av en rättmätig kamp för jämlikhet och 3) studenterna har förvandlats till kravställande ”kunder” i enlighet med en nyliberal omorientering av universitetet.
Artikelförfattaren föreslår i stället en kontextualiserande tolkning av studentkraven och kopplar samman dem med två starka samhällstendenser: juridifieringen av konflikter och diagnosticeringsivern. Uttryck för juridifiering kan exempelvis spåras i konflikten i Malmö då såväl studenter som ledning formellt anmälde varandra. Konflikter och oenigheter regleras alltså genom anmälningar till en instans, som utifrån olika byråkratiska procedurer ska avgöra vem som har ”rätt”. Författaren menar också att talet om stress, trauma och chock bör ses i ljuset av den ökande diagnosticeringen i samhället, d.v.s. att allt fler tillstånd och beteenden beskrivs i medicinska termer. Samtidigt som såväl juridifiering som medikalisering kan ha progressiva inslag – som att öppna för erkännande och rättigheter – finns här en baksida. Risken är att ”konflikter individualiseras och i någon mening avpolitiseras” (s 98), dvs. hanteras som enskilda och personliga angelägenheter snarare än som kollektiva uppgörelser om samhälleliga maktrelationer och normsystem. Studenter kräver att någon ska göras ansvarig för deras dåliga mående. Men bortom detta krav finns egentligen inget hopp om en genomgripande förändring, på det sätt som exempelvis präglade studentrevolterna -68, menar författaren. Därmed tolkar hon samtidens konflikter snarare som ett uttryck för uppgivenhet än för politisk stridsvilja.
Så vad är då rådet till universitetslärare som möter studenters krav på mer trygghet och på att slippa utsättas för rasistiska eller sexistiska uttryck? För det första argumenterar artikeln för att lärare har ett etiskt ansvar för att möta studenter empatiskt, och på djupet försöka förstå och analysera vad det är kritiken uttrycker. På kuppen kanske vi lär oss något mer, inte bara om villkoren för dagens studenter, utan om samhällsutvecklingen i bredare mening. Därtill behöver lärare på allvar fundera igenom både hur det egna undervisningsrummet fungerar, vad vi menar med inklusion och trygghet, och hur vi ”ser på social förändring i relation till vårt undervisningsuppdrag” (s 102). Vi bör också på olika sätt i undervisningssituationen synliggöra och problematisera hur själva kunskapsproduktionen hänger samman med maktrelationer, menar författaren. När kanon omtolkas i ett sådant maktkritiskt ljus bjuds studenterna in till en problematisering av disciplinens gränser, något som givetvis inte bara handlar om inklusion och jämlikhet, utan helt enkelt om seriöst intellektuellt arbete.
Kommentar: Konstfackskonflikten om Vita havet, Uppsalaläraren som använde n-ordet eller striden om KI:s sätt att hantera sitt rasbiologiska förflutna – det är bara några exempel på medialt mycket uppmärksammande konflikter som på olika sätt berör studenters kritik mot rasism och könskonservatism i universitetsvärlden. Samtidigt som det är viktigt att dessa konflikter uppmärksammas, kan mediebevakningen lätt ge intryck av att verksamheten på universitet ständigt präglas av denna form av strider. Och att samtidens studenter inget annat gör än att högljutt och ideologiskt onyanserat jaga lärare och universitetsledning med blåslampa. Som också påpekas i artikeln är emellertid krav på ”trigger warnings”, eller vägran att läsa viss litteratur, sällsynta i akademin. Trots att jag undervisat om genus, makt och politik i flera decennier har jag faktiskt aldrig stött på den typen av önskemål. Däremot formulerar ibland studentkollektivet berättigade kritiska synpunkter på sådant som rör i vilken utsträckning olika teoretiska perspektiv är representerade i kurslitteraturen eller hur skilda typer av erfarenheter från olika delar av världen belyses i våra kurser. Detta förstår jag mindre i termer av en juridifierad och diagnosbesatt individualiserad samtid och mer som resultatet av en ökad medvetenhet om hur det som kan framstå som universellt och neutralt – eller vetenskapligt ”objektivt” – i själva verket ofta återskapar och döljer strukturella maktordningar. Och den typen av samtal behöver vi nog snarast föra mer, inte mindre, på universiteten.
Text: Maria Wendt, Institutionen för ekonomisk historia och internationella relationer
Nyckelord: Trigger warnings; trygga rum
