Studien i artikeln ”The lived experience of thesis writers in group writing conferences: The quest for ‘perfect’ and ‘critica’" i Journal of Second Language Writing konstaterar att en social praxis av skrivandet påverkar doktorander som skriver sin avhandling på ett annat språk. Det bästa sättet att stimulera doktoranders skrivande är att hjälpa dem bygga en miljö där de får en bättre förståelse för vad som krävs av dem. Artikelförfattaren Naoko Mochizuki använder begreppet ”levd erfarenhet” (ryska. perezhivanie) som en analytisk ram för att studera den processen. Begreppet hör nämligen till en sociokulturell teori från Vygotsky (psykolog/pedagogisk teoretiker 1896—1934) som analyserade omgivningskonsekvenser för personens utveckling. Enligt den teorin är det viktigt att låta personen gestalta sin erfarenhet av omgivningen för att sedan kunna konstruera en gemenskap. Med andra ord är kunskapsinhämtning alltid baserad på ett socialt sammanhang. Vygotsky främjade behovet av att ordna alla dessa erfarenheter i en kontext där personer kunde generera en allmän bild av miljön och utvecklas. Det handlar inte bara om att skapa ett emotionellt utrymme mellan doktorander. Mochizuki analyserar hur doktorander kan reflektera över skrivkonventioner och ifrågasätta sitt skrivande. Artikeln erbjuder en metod som förenar de olika skrivupplevelserna från doktorander och som applicerar ”levd erfarenhet” för doktorander som skriver på ett annat språk. Verktyget är skrivkonferens där doktorander tränar att skriva akademisk engelska tillsammans. Skrivkonferensen fungerar som ett seminarium där deltagare tränar och reflekterar över sitt akademiska skrivande med hjälp av återkoppling från de andra deltagarna. Mochizuki betonar vikten av att undvika en hierarki mellan doktorander vars modersmål är engelska och de andra (eng. native speakers versus non-native speakers).
Fallstudie av tre skrivkonferenser
Mochizuki föreslår en fallstudie om tre skrivkonferenser med fokus på två studenter som deltog i två av dessa konferenser. I studien undersöks en skrivverkstad för avhandlingsskrivandet vid ett lärcentrum vid ett australienskt universitet. Lärcentret erbjuder ett antal skrivkonferenser för doktorander. Varje grupp består av högst fem doktorander och en underlättare (eng. facilitator). En underlättare är inte en mentor, det är en person som ser till att alla deltagare kommer till tal. Doktoranderna utbytte några sidor av sina avhandlingar innan de träffades och gav återkoppling på varandras produktioner vid varje möte. Underlättaren avslutade mötet med sina kommentarer. Mochizuki gjorde en iakttagelse av fem gruppdiskussioner (tio timmar) och genomförde individuella halvstrukturerade intervjuer av de deltagarna samt underlättaren (ungefär mellan fyrtio och sextio minuter). Hon deltog inte i gruppdiskussioner, hon spelade in mötena och gjorde anteckningar om beteenden hos deltagarna. I varje mötestranskribering fokuserade hon särskilt mycket på hur doktorander gav återkoppling på varandras produktion. Hon hade också tillgång till de olika versionerna som doktorander skrev innan och efter varje möte. På så sätt kunde hon se hur deltagarna uttryckte sin levda erfarenhet och ändrade sitt sätt att skriva. I den nuvarande studien valde Mochizuki att extrahera data från två forskarstuderande som pseudonymiserades och som återspeglade kontrastiva levda erfarenheter. Den första hette Hadaf och kom från Jordanien. Hadaf hade redan två master i USA och en viss mängd erfarenhet av att skriva på engelska. Hans huvudhandledare hade engelska som modersmål. När studien genomfördes var Hadaf på väg att lämna in sin avhandling. Den andra doktoranden hette Danu och kom från Indonesien. Danu hade precis påbörjat arbetet med sin avhandling och skrev en forskningsöversikt när studien implementerades. Hans huvudhandledare hade inte engelska som modersmål.
En "kulturresa" som gav djupare förståelse för akademiskt skrivande
Mochizuki beskriver hur Hadaf och Danu upplever sina respektive utmaningar, det vill säga sina levda erfarenheter innan de deltar i skrivkonferenser. Hadaf hade en regressionskänsla med sin handledare i Australien och tappade förtroendet för skrivandet i engelska. När han var i USA, fick han aldrig kommentarer om språket från sin handledare på mastersnivå medan i Australien märkte han att språket var ett hinder. Han hade en negativ inställning med starka åsikter om sin nya omgivning. Efter sin praktik i skrivstugan kunde han ändra sitt sätt att hantera det akademiska skrivandet i engelska. Skrivkonferensen var ett sätt för honom att återanknyta sig till ämnet. Hans stil utvecklades från en torr stil med nästan bara fakta till ett skrivsätt där specifika begrepp användes. Han kunde introducera ämnet på ett tydligare sätt och ha mer förtroende och motivation för att skriva. Under intervjuerna kunde Mochizuki se hur Hadaf ändrade sin diskurs under en sekvens av tre faser, först med påståendet ”I think my English went downhill in Australia” sedan med meningen ”Mainly the jobs market” och i slutet av skrivkonferensen med slutsatsen ”it’s not my English…it’s discipline…and…my supervisor”. Han blev medveten om att sin utmaning inte var engelska med snarare en förståelse för det akademiska skrivandet som genre.
Danu hade liknande frustrationer med sin handledare trots att han var i början av skrivandet. Hans handledare poängterade innan skrivkonferensen att Danu saknade ett kritiskt sätt att tänka och Danu kom till skrivkonferensen med den inställningen (”How to write critically! Help me please!”). Sedan började Danu beskriva en kulturell lojalitet till handledaren (”I won’t believe anyone but my supervisor”) inte för att han tyckte om sin handledare men utifrån en instrumentell motivation (”she is the one who is going to judge my dissertation”). I början av skrivkonferensen följde han sin handledares förväntningar men efter några sessioner började han förstå att han aldrig hade tränat att skriva på engelska i Indonesien. Han började ta avstånd med den sociokulturella ramen och fokusera på retoriska grepp för att utveckla sitt kritiska tänkande (”I start to learn how to write critically”). Både Hadaf och Danu har genomfört en kulturresa för att förstå vad akademiskt skrivande innebär. De bedömer själva att underlättaren och de andra deltagarna hade hjälpt dem att identifiera problemet för att hitta en lösning.
Kommentar: Skrivkonferenser har en psykologisk och vetenskaplig inverkan på utvecklingen av doktorandstudier. I Hadaf och Danus fall, fanns en kulturell faktor med i bilden men efter skrivkonferensen kunde de ändra sin inställning med annan syn på ämnet. Vid Stockholms universitet finns det möjlighet att använda liknande metoder som kurser om akademiskt skrivande i engelska, doktorandutbildningar eller skrivretreats men skrivkonferenser skulle kunna bidra till en bättre socialisering av internationella doktorander i ämnet. Universitetet skulle kunna testa en modell med en underlättare på engelska som hjälper doktorander att uttrycka sig och komma närmare sitt ämne. Ibland kan det vara lätt att peka ut språkliga brister istället för att lyfta förståelsen för skrivandet inom ämnet. Studien visar tydligt att alla handledare kan uppmuntra sina doktorander att delta tidigt i skrivkonferenser för att utveckla sitt skrivande i ämnet.
Text: Christophe Premat, Romanska och klassiska institutionen
Nyckelord: röst, doktorsavhandling, handledare, akademiskt skrivande, träning, skrivkonferenser, levd erfarenhet
