Medan flera undersökningar av pandemins effekter inom högre utbildning fokuserat på studenternas psykiska hälsa har intresset för lärarnas mående varit svagt, menar artikelförfattarna. Med hjälp av kombinerade metoder (eng. mixed methods) vill de belysa två frågeområden. Det första handlar om vilka professionella och personliga utmaningar universitetslärare ställdes inför i början av pandemin, och i vilken grad de anser att personliga utmaningar påverkade deras förmåga att engagera sig i kursarbetet under våren 2020. Det andra frågeområdet handlar om emotionellt arbete: på vilka sätt det manifesterade sig för universitetslärare under våren 2020, och om det finns några skillnader mellan mäns och kvinnors emotionella arbete.
Artikelförfattarna är själva lärare i public relations (PR) vid två olika nordamerikanska universitet, och konstruerade en enkät med 45 frågor för att samla in både kvantitativa och kvalitativa data. Enkäten skickades ut till medlemmar i public relations-sektionerna i en internationell kommunikationsforskningsorganisation (ICA), en nationell motsvarighet (NCA), och en internationell organisation för journalistik- och masskommunikationsutbildningar (AEJMC). Trots detta breda svep fick artikelförfattarna endast in 63 ”användbara svar”, som de skriver. Underlaget för deras kvalitativa data (det vill säga de fritextsvar som givits i enkäten) är ännu lägre, och resultaten kan alltså inte generaliseras.
Detta hindrar dock inte att studiens ämne är intressant och relevant. Begreppet emotionellt arbete (eng. emotional labour) härrör från sociologen Arlie Russell Hochschilds klassiska studie The Managed Heart: Commercialization of Human Feeling, som utkom 1983. Enkelt uttryckt beskriver Hochschild emotionellt arbete som de ansträngningar som krävs för att överbrygga glappet mellan personliga känslor och ett förväntat professionellt uppträdande. Artikelförfattarna menar att universitetslärare i pandemins inledningsskede ägnade mycket tid och energi åt det emotionella arbetet med att dölja känslor av ångest, rädsla och oro bakom en professionell fasad av trygghet, lugn och vänlighet, eftersom yrkesrollen kräver att läraren tar hand om studenterna och försöker se till att de mår bra. Studenternas välmående är viktigt för deras studieprestationer, som i sin tur är viktiga för universitetens anslag, som betalar (delar av) universitetslärarnas löner. Det finns alltså en outtalad förväntan på universitetsläraren att förmedla positiva känslor inom ramen för sin yrkesutövning.
Analysen indikerar att den största professionella utmaningen var att hålla studenterna engagerade i kursarbetet, och att de största personliga utmaningarna var att hantera sina egna känslor av ångest och bristande engagemang för arbetet. När det gäller det emotionella arbetet bryter artikelförfattarna ner sina resultat i fyra teman som skapade oro antingen hos studenter eller lärare eller hos båda parter: förändringar av kursinnehåll och undervisningsformer; tillgång till teknologi och mjukvara; engagemang och motivation; sociala frågor (arbete, hem, liv). Här ger framför allt de citerade fritextsvaren en tydlig bild av hur lärarna bär en dubbel emotionell börda, det vill säga både sin egen och studenternas. Artikelförfattarna betonar att det som skedde i mars 2020 inte bara – inte ens huvudsakligen – var en plötslig omläggning till online-utbildning, utan det var framför allt en plötslig samhällsomvälvning till följd av en okänd och skrämmande pandemi, med allt vad det innebar av ångest och oro för närstående och för den egna hälsan.
Könsskillnader då – fanns det sådana? Artikelförfattarna refererar till tidigare studier som har visat att ytlig förställning (eng. surface acting), alltså när man låtsas känna något som man inte känner, är en vanlig orsak till utbrändhet, framför allt hos kvinnor. Mot bakgrund av detta försöker de utröna om det är möjligt att se några könsskillnader i det emotionella arbetet bland deras respondenter. Studien ger dock inga tillförlitliga svar på detta utöver en signifikant skillnad (till kvinnornas fördel) när det gällde att identifiera problem och utmaningar som oroat studenterna.
Kommentar: Den studie som artikeln presenterar har sina svagheter, men ämnet förtjänar verkligen att belysas – för vem har brytt sig om oss universitetslärare under pandemin? Vi fick ändra hela vårt arbetssätt med ett par dagars varsel, vår arbetsplats och alla våra arbetskamrater försvann, och vårt arbete flyttade in i hemmet. Där skulle det samsas med sjuka skolbarn, distansundervisade gymnasieungdomar, hemarbetande partners, åldrade föräldrar belagda med utegångsförbud, och en herrans massa ångest, oro och stress. Dessutom skulle vi tålmodigt hantera studenters stress och missnöje med en förändrad studiesituation.
Många universitetslärare upplevde under denna tid att kollegiala samtal och informella stödjande kulturer blev viktigare än förr, och en kommunikativ infrastruktur för detta möjliggjordes ganska snabbt av det digitala tekniksprång som den högre utbildningssektorn gjorde i samband med undervisningsomläggningen. Stödet från arbetsgivare och ledningar har däremot i många fall stannat vid uppmuntrande tillrop och tack. Kanske är detta resultatet av en konflikt mellan universitetens myndighetsroll och deras roll som arbetsgivare? Ur ett myndighetsperspektiv är det studenterna som står i centrum för verksamheten, och därmed är det självklart att deras situation är föremål för myndighetens intresse. Ur ett arbetsgivarperspektiv finns dock ingen som helst logik i att omsorgen om studenterna går före omsorgen om lärarna.
Text: Kristina Widestedt, Institutionen för mediestudier
Nyckelord: pedagogik, kombinerade metoder, online-utbildning, uppfattningar, distansundervisning, aktuella händelser, examensarbete
