Med knappa resurser och stora studentgrupper kan det vara problematiskt att försäkra sig om en hög undervisningskvalitet. Kan videofilmer vara till hjälp när man undervisar i praktiska färdigheter för stora studentgrupper? Den frågan prövar ett Sydafrikanskt forskarlag vid University of Witwatersrand i en nyligen publicerad artikel i tidskriften International Journal of Educational Technology in Higher Education.
Studien genomfördes vid undervisning i kliniska färdigheter inom pediatrik under en läkarutbildning. Stora studentgrupper var i sammanhanget problematiskt ur flera synvinklar och man sökte alternativa lösningar. Träning i kliniska färdigheter omfattar så väl den tekniska färdigheten – fysisk undersökning av patienten – som andra färdigheter i kommunikation och beslutsfattande. Den här sortens färdigheter kan vara svåra att förevisa för stora studentgrupper. Utifrån ett teoretiskt ramverk om hur människor tillgodogör sig praktiska färdigheter argumenterar författarna att förevisning på videofilm skulle kunna användas för att inviga studenter i vad som är god praxis när en patient ska undersökas.
Demonstrationer i videofilm kontra i sjukhusmiljö
Att som lärare visa, och som student få se, hur en färdighet tillämpas är ett viktigt första steg i studentens tillgodogörande av denna färdighet enligt de modeller för hur kliniska färdigheter lärs in som presenteras i artikeln. Videodemonstrationer har tidigare använts inom klinisk undervisning i syfte att effektivt använda begränsade resurser och för att öka kostnadseffektiviteten. Den nu genomförda och rapporterade jämförande studien undersöker om videodemonstrationer är minst lika bra som förevisningar i sjukhusmiljö, samt både studenters och lärares uppfattningar om fördelar och nackdelar.
Analysen utfördes med en blandad försöksdesign av såväl kvantitativa som kvalitativa metoder. Sextio studenter ingick i studien, vilka delades in i två grupper där ena gruppen fick se en 20-minuter lång videofilm och den andra gruppen fick delta i en 20-minuters förevisning av praktiserande läkare/lärare i sjukhusmiljö med patient. Det var samma lärare i videon som i sjukhusmiljön. Studenterna fick sedan genomföra en undersökning av patient inför fyra bedömare (läkare/lärare) som var ovetandes om vilken undervisningsform respektive student hade deltagit i. Bedömningen gjordes inom tre områden: undersökningsfärdigheter, professionalism och organisation/effektivitet.
Studenternas uppfattning undersöktes genom diskussioner i fokusgrupper och bedömarnas uppfattning undersöktes genom semistrukturerade intervjuer. Effekten av typ av demonstration (titta på video kontra titta på i sjukhusmiljö) på studenternas prestation analyserades kvantitativt genom ett statistiskt test. Texterna från studenternas fokusgruppdiskussioner och bedömarnas intervjuer analyserades kvalitativt genom tematisering.
Video tappar interaktion och engagemang
Resultatet visade att videodemonstrationen inte var underlägsen direkt observation inom givna ramar, inte heller när analysen justerats för skillnader i ålder, kön, tidigare studieresultat och bedömare. Av tematiseringarna framgår att studenterna anser att video inte kan ersätta direkt demonstration men att det kan vara ett bra komplement. Till nackdelarna som lyftes var bristen på interaktion med lärare, medstudenter och patient, och att videon inte engagerar på samma sätt. Till fördelarna som framfördes hörde den smidiga och flexibla tillgången till demonstrationen, att det var lättare att se och höra, med möjligheter som att pausa och att zooma in, och att det var ett bra redskap för repetition.
Videodemonstrationerna upplevdes också som både mer systematiska och som mer standardiserade än de direkta demonstrationerna. Videorna ansågs användbara för att förmedla teorin bakom färdigheterna medan de direkta demonstrationerna förmedlade tillämpningen av samma teorier. Bedömarnas svar handlade mer om problematiken kring att undervisa stora studentgrupper. De såg bland annat problem med att kunna engagera sig i enskilda studenter och att kunna stötta studenter som behöver det. Videodemonstrationer såg de som en möjlighet att handskas med stora studentgrupper utan ökat antalet undervisande lärare. En fördel som de framförde var att videofilmer erbjuder grundläggande kunskaper i praktiska färdigheter, men detta sågs också som en begränsning – det förmedlar endast grunderna och ger ingen praktisk erfarenhet. Studenter och bedömare är alltså eniga i att videodemonstrationer kan används för undervisning av grundläggande begrepp medan den direkta demonstrationen kan fokusera på tillämpad inlärning. Även ekonomiska aspekter tas upp till diskussion. Artikelförfattarna avslutar med att föreslå att videodemonstrationer kan vara ett kostnadseffektivt supplement till direkt demonstration när studentmängden är ett påtagligt problem och resurserna ansträngda.
Kommentar: Med en gammal tränarutbildning i bagaget ringer de teoretiska modellerna för inlärning av praktiska färdigheter i denna artikel bekanta. ”Visa─pröva─instruera─öva” är ett tankesätt för att lägga upp teknikträning inom idrott. Och just i det där första momentet – att visa hur något går till – där torde video kunna fungera bra även i ett akademiskt sammanhang, något som denna artikel också kommer fram till. Att till exempel förevisa de praktiska tillämpningarna av arkeologisk undersökningsteknik för stora studentgrupper är problematiskt och här kan videodemonstrationer absolut vara till stor nytta. Detta dock som komplement till egen autentisk fälterfarenhet eftersom exempelvis observationen och den taktila upplevelsen av skillnader i kulturlagers textur med hjälp av syn, hörsel och känsel går inte att uppleva via video. Väl värt att våga pröva.
Text: Sven Isaksson, Institutionen för arkeologi och antikens kultur
Studien
