Det finns inget entydigt i ett århundrade. Ständigt föds nya idéer, medan de gamla modifieras och nyanseras eller faller i glömska. Ändå kvarstår något som gör att eftervärlden tveklöst känner igen konst och musik i seklets huvudfåror och det finns många inslag som uppfattas som tidstypiska. Sedda i backspegeln framträder 1700-talets konturer klarare. Delvis är det naturligtvis en illusion, skapad i motljus, men perspektivet är både givande och oundvikligt. Perioden mellan skotten som dödar Karl XII och Gustav III måste på något sätt förklara den enorma skillnaden mellan 1600-talets och 1800-talets samhälle. Om 1600-talet är ortodoxt och barocktungt i mångas ögon, så framställs 1800-talet ofta som dynamiskt och moraliserande. Däremellan ligger 1700-talet, omsvärmat av Bellmans visor och omslingrat av rokokons blomstergirlander. 1600-talet har obegriplighetens dunkla lyster, medan 1800-talet förväntas lägga grunden till ett modernt, industriellt och liberalt samhälle. Denna volym ställer frågan hur 1700-talet gör det obegripliga begripligt? Genom människors intensiva samtal, genom diskussioner och debatter, högtidstal och pamfletter, dikter, brev och dagböcker, genom tankar och idéer, genom vetenskapen och språket, men också genom människors sätt att leva och lära sig att manövrera i den värld de möter. Den förvirrande mångfald av intryck och tankar som det dåtida livet skapade, varje sekund, minut, timme, dag, vecka, månad, årstid och år utgjorde livet för den tidens människor. Så skapades 1700-talet. Och så mycket som möjligt av dessa erfarenheter, eller åtminstone de kvarlämnade spåren av dem, ska beredas utrymme inom dessa pärmar. Många röster vill göra sig hörda, många aspekter förtjänar att framhållas. Resultatet blir inte ett färdigt svar så mycket som nya frågor och många möjliga tolkningar. Intresset för epoken ska väckas, inte släckas.
Idealbilden av Sverige är starkt kopplad till 1700-talet. Snille och smak blir Svenska Akademiens valspråk och de stora orden har en så stark lyskraft att deras sken når kommande sekler. Den politiska diskussionen präglas av ny öppenhet och en vidare offentlighet växer fram. Det kungliga enväldet avskaffas, adelsprivilegierna beskärs och man prövar någon form av folkstyre, en parlamentarism där riksdagen och grupper utanför hovet styr landet. Många ideal skapas i samtiden, andra uppstår i efterhand. Inga antikviteter är så högt skattade som de gustavianska. Men mörkret och motbilderna existerar samtidigt i form av de fattigas korta liv i staden och böndernas hårda slit på landet.
Den stora franska revolutionen av år 1789 präglade den europeiska historien och fick återverkningar över hela kontinenten. De intellektuella i Europa och även i Sverige hade från början en positiv inställning och en klar förväntan på revolutionens goda effekter. Friheten och förnuftet skulle äntligen få genomslag i statsskicket och all gammal feodal bråte rensas bort. Ur askan av den gamla världen skulle jämbördiga och ansvarskännande medborgare resa sig, medvetna om sina rättigheter och inställda på att skapa rationella samhällen. På nationell nivå noteras avgörande förändringar i 1734 års lag och de nya regeringsformerna 1719, 1772 och 1809, där den sista gällde ända till den 1 januari 1975. Men minst lika viktiga är de otaliga små revolutionerna, de kuggar som roterar i varje människas tankemaskineri och genererar nya föreställningar. Förberedelsen för en ny värld sker i människors tankevärld och en revolution i mentaliteten kan man utan tvekan tillskriva 1700-talet. Det är ett sekel fullt av försök att vänja sig vid vitt skilda åsikter. Högtflygande planer, vittfamnande reformförslag, udda idéer och himlastormande visioner presenteras. Tekniska konstruktioner liksom arkitektoniska skisser på byggnader som aldrig uppfördes ligger i högar i arkiven. Mycket sker i skymundan, på hemliga möten eller i handskrivna texter som undgår censuren. Man provar nya vägar, i tanke och teori men även i praktiken. Småskaliga industrier startas runt om i landet, en del mer lyckosamma än andra. Porslinstillverkning och glasbruk fungerar bättre än pärlfiske eller odling av mullbärsträd och framställning av svenskt siden. Tobaksodlingar och humlegårdar frodas både i stor och liten skala. Potatisens introduktion drabbas av många bakslag, men med brännvinet som bundsförvant segrar den+ till slut.
Naturen står i fokus för intresset både som nytta och nöje. Linné och hans lärjungar reser land och rike kring för att kartlägga naturtillgångar, men de ger också uttryck för en stark känsla för nationens egenart. Landskapets skönhet uppfattas av alltfler och får under seklets gång sina särskilda uttryck i bild och skrift. När våren kommer lämnar man stadens smuts och oljud för att söka friheten och lugnet på landet. Sommarens särställning i svensk litteratur tar sig tydliga uttryck hos resenärer som Linné, Linnerhielm och Törneros. De fångar det pittoreska, vilket bokstavligen innebär det som med fördel kan målas i ord eller färg, och skildrar det idylliska som tilltalar alla, medan det vilda och sublima kräver tillvänjning.
Mycket blir lättare under 1700-talet, både bokstavligt och bildligt. Möblerna blir elegantare och färgerna ljusare. Inte ens husen ser längre så tunga ut. Skeppen blir mindre och snabbare, vagnar och slädar blir smidigare. Kläderna blir lättare att bära, särskilt för överklassens kvinnor som slipper korgställningar och mängder av underkjolar. Det blir enklare att komma åt läkare och sjukvård när hälsobrunnar och apotek etableras runt om i landet. Bellman diktar om fladdrande fjärilar och lättfotade herdinnor. I bästa fall blir livet lättare att leva.
Men mycket går ändå trögt. Transportsystemet är långsamt och vägarna ofta svårframkomliga. Inrikespolitiken är snårig och full av intriger. Ekonomin är besvärlig att hålla i betryggande balans. Fattigdomen finns där hela tiden och spädbarnsdödligheten är skrämmande hög. Reformerna inom jordbruket får inte den effekt man önskat sig. Vetenskapen blomstrar, men bot mot sjukdomar och epidemier saknas nästan alltid. Värst är nog utrikespolitiken. Där går det ständigt bakåt enligt tidens sätt att se. Eller står och stampar när man vill avancera. Stormaktstiden kommer inte tillbaka och krigslyckan vägrar att skina över 1700-talets monarker. År 1721 gick stora delar av landet förlorat och år 1809 skildes Finland från Sverige med ett förödande svärdshugg.
Synen på krig och fred i svenskt 1700-tal kan med fördel inverteras. Tidigare forskare har ägnat stor möda åt att analysera krigen och ofta beklagat att nederlagen så tydligt demonstrerar rikets svaghet, medan nutida forskning tycker sig se en större rationalitet i utrikespolitiken. Kanske kan man till och med hävda att erfarenheterna av de katastrofala krigen bidragit till den långa fredstid som följer därefter. Vid 1800-talets början vill inte ens en marskalk från Napoleons armé starta det krig man sett fram emot, utan föredrar förhandlingar. Men när freden hamnar i fokus måste man tyvärr konstatera att fredstiden åtminstone inledningsvis utgör ett minst lika stort politiskt problem som krigen. Hur ska landet kunna hävda sig i fredstid? Det är den stora frågan under 1700-talet.
Vad är egentligen Sverige under 1700-talet? Det är varken självklart eller speciellt problematiskt till vardags. Nationen förblir starkt knuten till kungen, även om kungamakten tidvis kan vara svag. Landet krymper, gränserna kryper allt närmare huvudstaden. Stockholm, som före 1809 ligger ungefär mitt i riket, hamnar därefter på landets östkust. Men Sveriges existens är inte ifrågasatt. Hoten ligger på ett mer mentalt plan. Problemet är till stor del att inse landets nya position och förstå hur man ska hantera freden.
1700-talet är det århundrade då Sverige får en kulturpolitik. Tidigare demonstrerades rikets storhet genom kunglig prakt och adligt överdåd. Under seklets gång skapas en kultur som förväntas nå ut till större delar av folket. Då öppnas opera, teater, konserter, museer och bibliotek för en vidare allmänhet. Omfattningen är inte stor, men ambitionen är tydlig. Gustav III siktar på att de estetiska uttrycken ska bli offentliga och forma bilden av Sverige. Stora och långlivade institutioner som Kungliga Operan, Dramatiska teatern och Nationalmuseum grundas, och statligt stöd utgår till de akademier som ska vårda och utveckla landets språk och kultur. Det är på 1700-talet de grundas: Vetenskapsakademin, Vitterhetsakademin, Konstakademin och Svenska Akademien.
Även de symboliska värdenas betydelse har uppmärksammats och uppvärderats i senare historisk forskning. Retorikens substantiella innehåll och de betydelsebärande elementen i offentliga ceremonier har plockats fram och analyserats med gott resultat. Naturaliekabinetten och kuriosasamlingarna, till och med numismatiken och medaljerna, liksom de numera rätt okända daktylioteken, får i bästa fall ett begripligt samband med tidens dominerande tankeströmningar.
Samtidigt nedmonteras en uppsättning fasta formler och invanda föreställningar. Man kan inte beskriva den vetenskapliga, tekniska eller politiska utvecklingen som framsteg och bakslag i förhållande till de uppfattningar vi hyser idag. Man kan inte döma frihetstidens styrelseskick uteslutande efter vår tids uppfattning om vad som utmärker en sann demokrati. Man får vara försiktig med termer som konservativ och liberal så att de inte syftar på idéströmningar som formuleras långt senare, ofta kring mitten av 1800-talet. Man kan inte använda begrepp som upplysning och romantik utan att precisera vad som avses. Man kan inte tala om en fortgående sekularisering eller om ett samhällstänkande frikopplat från religion och moral utan att ta hänsyn till hur man i samtiden uppfattade sitt samhälle, sin religion och sin moral. Och folk var inte ense på den tiden heller, alla delade inte samma åsikter vare sig i stora eller små frågor.
1700-talet är det sekel då det svenska språket odlas medvetet och med högt ställda anspråk. En kulturnation måste ha ett språk som kan användas i konstnärliga och vetenskapliga sammanhang, ett smidigt och nyanserat språk som inte föraktas av människor med makt och inflytande. Tvärtemot ambitionerna i vår tid går utvecklingen mot att kunna skriva doktorsavhandlingar på svenska, inte på det universella och internationella latinet. Kungligheter, vetenskapsmän och författare engageras i verksamheten att skapa ett vackert och funktionellt språk i tal och skrift. Och det ger resultat. År 1732 utses av senare tiders språkforskare till startåret för den yngre nysvenskan, den variant vi fortfarande anses tala. Men i Sveriges skilda delar talas dessutom en mängd andra språk, förutom svenska. Den lärda världen talar vid högtidliga tillfällen latin, hovet talar franska, i Finland talas finska, i Norge norska (eller danska), i Pommern tyska, i det gamla Delaware engelska, holländska och något algonkiskt språk, på S:t Barthélemy talas mycket spanska och allmogen uttrycker sig på sina utpräglade dialekter. Och alla dessa språk, inklusive svenska, tillhör 1700-talet och rymmer en mängd begrepp vars innebörd måste dechiffreras och diskuteras. Man får inte rygga tillbaka för det som kallas patriotism eller bagatellisera diskussioner om den samhälleliga dygden. Allt som låter främmande i våra öron kan inte reduceras till tomma ord.
Sverige försöker under 1700-talet hävda sig som en nation med vetenskap, konst och kultur när den geopolitiska stormaktstiden är slut. Det är den tes som drivs genom denna volym, även om det inte får dölja att tillvaron för alla ännu är helt beroende av vad jorden ger. Inom bokens pärmar ska det lyftas fram som är speciellt och utmärkande för perioden 1721–1830, liksom det som är nytt eller anses revolutionerande. Mycket är knutet till specifika miljöer och personer eller manifesteras i vissa begrepp. Det ska finnas plats för både överblick och detaljer, för idékomplex och konkretion. Mycket av det som tidigare uppfattats som perifert och betydelselöst blir intressant. Vardagslivets snabbrörliga föreställningar och vanliga människors ofta outtalade preferenser tilldrar sig den nutida forskningens intresse. Samhällets avigsidor och kriminalitetens historia måste belysas. Musik, mode och mat blir en del av det historiska landskap dagens forskare förväntas fånga. Kraven på en skildring som omfattar kroppens samtliga fem sinnen ökar och man bör helst kunna ge en föreställning inte bara av stadsbilden och landskapsvyerna utan också av 1700-talets ljudlandskap, doftspektrum och smakpalett, allra helst hur sidentygerna känns mot fingertopparna och leriga vägar under nakna fotsulor.
Individer, detaljer och enskildheter tillåts ge en sidobelysning av huvudlinjerna. Det udda och avvikande får förnyat intresse. Undantagen får ett eget liv vid sidan av att bekräfta regler. Allt detta bidrar till att skapa ett mer nyanserat idélandskap och mer intrikata tankemönster. Förhoppningsvis gör det framställningen mer trovärdig och mer levande.
Ingen svensk såg Sverige i fågelperspektiv under 1700-talet, ingen fick den distans som låter Skånes komplicerade lapptäcke före alla skiftesreformer breda ut sig nedanför fötterna eller Västkustens hav med kala kobbar och skär eller Bergslagens kullar eller Finlands glittrande sjöar eller Norrlands vidsträckta och nästan obrutna barrskogsområden. Den enda levande varelse som kan ha sett Stockholm från luften var en katt, den katt som var enda passagerare i den luftballong som lättade från Observatoriegården den 17 september år 1784. Resterna av den ”aerostatiska kulan” återfanns på Värmdö och man får anta att katten försvann i närmaste buskage i egna ärenden. Det återstår för eftervärlden att försöka rekonstruera vad den kan ha sett av huvudstaden och vad den kunde ha sett av Sveriges runda land om den seglat vidare.
