Forskningsprojekt Återfall i brott
Utslussningsverksamhet efter sluten ungdomsvård, vilka faktorer har betydelse för återfall i brott?
Syftet med projektet är att följa upp dömda till sluten ungdomsvård i återfall i brott och se på förändringar över i tid samt vilka faktorer som är förknippade med högre respektive lägre återfall. I denna del utgör studien delvis en förlängning av en tidigare studie av dömda mellan år 1999–2006. I denna nya studie ingår dömda mellan 2007–2017. I den studien kunde konstateras att ju öppnare förhållanden desto lägre återfall, även efter att flera centrala faktorer relaterade till återfall kontrollerats för. Givet den centrala betydelse möjligheter till öppnare förhållanden, utslussning och eftervård har för återfall är syftet också att undersöka vilken utslussningsverksamhet och planerat stöd den närmsta tiden efter en avtjänad verkställighet om sluten ungdomsvård som förekommer vid SiS idag.
Projektbeskrivning
Bakgrund
I Sverige döms sedan 1999 unga mellan 15-17 år vid allvarliga brott till sluten ungdomsvård (LSU) som avtjänas vid ett särskilt ungdomshem vid Statens institutionsstyrelse (SiS). Möjligheten att döma till fängelse kvarstår men används endast i enstaka fall per år. Denna grupp ungdomar är liten, år 2019 togs 72 pojkar och en flicka (Statens Institutionsstyrelse 2020) in på SiS för att avtjäna en dom om LSU, men de har omfattande tidigare problem och brottslighet bakom sig liksom mycket hög återfallsfrekvens. Omkring 80 procent återfaller i något brott inom tre år och över 50 procent i en ny dom till frihetsberövande påföljd inom fem år (Pettersson 2010, 2017a, 2017b). Många av de dömda har en lång brottskarriär framför sig. Att åstadkomma förändring bort från brottslighet för denna grupp är därför centralt både för de ungas framtida liv, potentiella framtida brottsoffer och för att minska de omfattande kostnader samhället har framför sig om man misslyckas med detta.
De dömda till sluten ungdomsvård har i de flesta avseenden mycket likartad problematik som de unga som socialnämnden placerar vid särskilda ungdomshem via LVU-lagstiftningen. Det innebär att de, som grupp, redan i unga år, utöver eget problembeteenden, också har levt ett liv präglat av ex. olika problem i familjen, skolmisslyckanden och psykisk ohälsa (Pettersson 2017b). Mot bakgrund av de problem deras liv ofta präglats av redan innan domen och att de fortfarande är barn när de döms till sluten ungdomsvård, kan samhällets ansvar för att försöka bistå dessa unga till ett bättre liv anses vara omfattande.
Frihetsberövandens kriminologena effekter
Det finns numera en relativt omfattande och metodologiskt avancerad forskning som visar att frihetsberövanden tycks ha kriminologena effekter och därigenom öka återfall i brott, liksom att icke- frihetsberövande påföljder kan innebära lägre återfall (Andersen 2015; Andersen and Andersen 2012; Cullen, Jonson, and Nagin 2011; Durlauf and Nagin 2011; Gendreau et al. 2000; Killias, Aebi, and Ribeaud 2000; Nieuwbeerta, Nagin, and Blokland 2009), även om det också finns studier som visar på minskade återfall (Priks 2015) liksom att inga säkra slutsatser kan dras (Priks 2015; Villettaz, Gilliéron, and Killias 2014). Dessa studier handlar dock framför allt om att avgöra vilka faktorer som överväger, de negativa faktorerna förknippade med frihetsberövande straff, och de faktorer som kan innebära minskade brott och återfall (exempelvis inkapacitering, behandlingsprogram i fängelset, osv.). Få, om någon, inom fältet menar att inga negativa effekter förekommer. Denna studie handlar dock inte om att fastställa eventuella kriminogena effekter av frihetsberövandet, eller om negativa eller positiva effekter överväger, utan utgår istället från vad vi kan göra för att minska de negativa effekter vi vet förekommer när unga döms till en frihetsberövande påföljd.
Vad vet vi då om vad som behövs för att vända utvecklingen för denna tungt belastade grupp unga med hög risk för återfall? Eftersom gruppen är så liten finns det få studier om just dömda till LSU (se dock Pettersson 2010, 2017b). Därför är det rimligt att också gå till vad studier om institutionsvårdade unga mer generellt visar samt i viss mån fängelseforskning. Det är uppenbart att det är svårt att vända utvecklingen för institutionsvårdade unga, både på grund av deras ofta omfattande problem och för att själva institutionsvården, framför allt när den sker via inlåsning, innebär särskilda utmaningar. Det senare hör samman både med att sammanförandet av problemungdomar och negativa effekter av själva inlåsningen (Dodge, Dishion, and Lansford 2006; Pettersson 2017b).
Institutionsvård
En central del i att kunna vända utvecklingen för institutionsvårdade unga stödet efter institutionsplaceringen (Andreassen 2003; Lundström, Sallnäs, and Andersson Vogel 2012; Pettersson 2017b; SBU 2020; Vogel 2012). Detsamma gäller för dömda till fängelse (Petersilia 2001; Seiter and Kadela 2003). Vogel (2012) påtalar att detta är särskilt viktigt för unga inom samhällsvård som är på väg in i vuxenlivet, vilket är precis den grupp de LSU-dömda unga tillhör. En tidigare studie av LSU-dömda unga (1999–2006) visar att de som placerades på en öppen avdelning i slutet av verkställigheten, efter matchning av grupperna utifrån faktorer med betydelse både för risken för återfall och möjligheten att placeras på en öppen avdelning, återföll i signifikant lägre grad i allvarlig brottslighet (som renderade en ny frihetsberövande påföljd). Resultaten kan ha att göra både med en förändring som skett under verkställighetens gång och med möjligheten till öppnare förhållanden med allt vad det innebär av t.ex. tillgång till utslussningsverksamhet, kontakt med familj och andra pro-sociala kontakter och aktiviteter i det omgivande samhället. De intervjuer med personal och dömda unga som också genomfördes visar att möjligheten att vistas i öppnare former är av vikt både för motivation till förändring och till chansen att bibehålla en sådan förändring. Majoriteten av de dömda ungdomarna skrevs dock ut från en låst avdelning (Pettersson 2017b). Hur det i praktiken ser ut med utslussningsverksamhet och utskrivningar från öppen eller låst avdelning vid SiS idag är oklart. Det finns alltså anledning att både se på variationer i grad av inlåsning över tid och hur detta arbete som man vet är viktigt för att minska återfallen bedrivs idag.
Om att komma till en öppen avdelning är viktigt för hur det går för dessa ungdomar, är det ännu viktigare vad som sker efter avslutad verkställighet. Lundström et.al. (2012) beskriver svårigheterna med steget ut som ett klassiskt problem inom institutionsvård. Här är både SiS och andra aktörer centrala, inte minst socialtjänsten. Både personal och dömda i den tidigare studien beskrev mycket blandade erfarenheter av socialtjänsten, allt från att de varit till stor hjälp, att de vill ge stöd men inte har resurser till sitt förfogande till att de beskrivs som helt oengagerade (Pettersson 2017b; se även Lundström et al. 2012; Stenström 1998). Även inom SiS har brist på resurser beskrivits som ett hinder för utslussningsverksamhet (Lundström et al. 2012; Stenström 1998).
Gemensamt för de intervjuade dömda i den tidigare studien är att nästan alla uttryckte en vilja att inte återgå till sitt gamla liv eller begå nya brott, en viljeinriktning som inte är ovanlig vid intervjuer av både unga och vuxna fängelsedömda (Maruna 2001; Petersilia 2001; Pettersson 2017b). Denna möjlighet till förändring är dock ofta kortvarig och har beskrivits som ”a window of opportunity” (Bateman, Hazel, and Wright 2013:14). Roxell (2012) visar ex. att en stor del av återfallen efter frigivning från en fängelsedom sker tidigt, vilket gäller i särskilt stor utsträckning för dem som släpps från fängelser med högre säkerhetsklass. Det är alltså mycket viktigt att stödet finns på plats redan innan utskrivning vilket innebär att planeringen måste ske under verkställigheten och att andra aktörer än SiS måste vara involverade i denna planering. Stödet ska vara inriktat mot den miljö de kommer att skrivas ut till. Det ska också vara multidimensionellt, individuellt anpassat och rikta sig mot viktiga områden som boende, ekonomi, arbete samt emotionellt och praktiskt stöd i vardagen (Andreassen 2003; Lundström et al. 2012). Detta överensstämmer också med vad de dömda själva menade att de behövde stöd och hjälp med för att lyckas med en förändring efter verkställigheten (Pettersson 2017b).
Syfte
Syftet med detta projekt är att följa upp de dömda i återfall i brott och se på förändringar över i tid samt vilka faktorer som är förknippade med högre respektive lägre återfall. Givet den centrala del utslussning och eftervård utgör är syftet också att undersöka vilken utslussningsverksamhet och planerat stöd den närmsta tiden efter en avtjänad verkställighet om sluten ungdomsvård som förekommer.
Projektmedlemmar
Projektansvariga
Tove Pettersson
Professor
