Forskningsprojekt Kris i världsarvet. Vattenbrist och torka i Södra Ölands Odlingslandskap
Världsarv är platser på jorden som anses ha enastående och universella värden för mänskligheten och har skrivits in på UNESCO:s världsarvslista för att skyddas för framtida generationer. Vad händer när förändringar i miljö och klimat påverkar förutsättningarna för att skydda världsarven? Hur påverkar upplevelser av sådana förändringar människors föreställningar om dåtiden, framtiden och agerande i samtiden?
I projektet ”Kris i världsarvet. En studie av hur vattenbrist och torka förstås och hanteras av aktörer i Södra Ölands Odlingslandskap” uppmärksammas hur de senaste årens låga grundvattennivåer och torka på Öland har upplevts av personer som är verksamma inom världsarvet Södra Ölands Odlingslandskap.
Projektbeskrivning
I det här projektet sätts erfarenheter av klimatförändringarnas effekter i relation till idéer om natur- och kulturarv på Södra Öland. År 2000 utnämndes södra Öland till ett världsarv av Unescos Världsarvskommitté. Kommittén framhöll området som oersättligt och universellt värdefullt på grund av dess natur- och kulturvärden. Till en början var Öland tänkt att bli ett naturarv (Saltzman 2001:217; Turtinen 2006:142). Andra befintliga naturarv på världsarvslistan förknippades dock med orörd natur. Öland har tvärt om varit bebott och brukats under tusentals år. Därmed omprövades klassificeringen och istället upptogs södra Öland i Unescos kategori kulturlandskap. Naturvärdena framhölls fortsättningsvis men sågs då delvis som resultaten av den mänskliga aktiviteten i landskapet. Det är följaktligen odlingslandskapet som har blivit föremål för bevarandeinsatserna och det är markägarna på södra Öland som står för världsarvets dagliga skötsel.
Samtidigt som olika bevarandeåtgärder, såsom exempelvis världsarv, sätts in för att skydda utpekade natur- och kulturvärden förändras världen ideligen genom både naturliga processer och människans handlande och nyttjande av resurser. Den geologiska tidsperiod som vi befinner oss i har fått benämningen antropocen – d.v.s. människans tidsålder – och kännetecknas av att människans påverkan på jorden är så stor att den allvarligt stört själva grundparameterna för livet och jordens återhämtningsförmåga (Crutzen & Stoermer 2000). Det handlar om en påverkan som varken varit avsiktlig eller som på ett enkelt sätt går att motverka, särskilt inte för enskilda individer eller mindre samhällen (Heise 2017:3-4). I studien undersöks hur effekterna av en sådan påverkan förstås och hanteras av människor som lever och verkar inom en lokal kultur- och naturarvskontext.
Studien är empiriskt avgränsad till världsarvet Södra Ölands Odlingslandskap och tar sin utgångspunkt i den akuta vattenbrist som blev påtaglig där år 2016. Det året uppmättes historiskt låga grundvattennivåer efter flera torra vintrar. Till Öland kördes vatten i tankbilar och en vattenledning från fastlandet kom på plats för att möta den omedelbara bristen. Under den rekordvarma sommaren år 2018 blev bristen på nederbörd återigen tydligt märkbar genom en omfattande torka i landskapet. Både bristen på grundvatten och låga nederbördsmängder påverkar förutsättningarna för att bedriva jordbruk och således även bevarandet av de värden som Sverige genom världsarvsutnämningen åtagit sig att skydda för all framtid.
Utöver den akuta hanteringen av vattenbristen har både kommunen, regionen och privata aktörer vidtagit mer långsiktiga åtgärder för att öka tillgången på sötvatten på Öland. Att främja en minskad konsumtion av vatten är en sådan. En annan åtgärd har varit att upprätta vattenverk som ska avsalta havsvatten. Ytterligare en strategi, som på ett mer konkret sätt berör och omformar odlingslandskapet, är att hålla kvar vatten i landskapet genom att utöka eller anlägga våtmarker och bevattningsdammar.
I studien intervjuas lantbrukare och tjänstemän som arbetar vattenfrågor och berörs av vattenbrist och torka på södra Öland. Studiens syfte är att kartlägga och analysera dessa aktörers upplevelser av förändring och föreställningar om framtiden i relation till vattenbrist och torka på Södra Öland, samt i relation till att området har en skyddsstatus som världsarv.
Vattenbrist och torka är två av flera exempel – vid sidan av bränder, stormar och översvämningar – på hur effekterna av ett förändrat klimat blivit märkbara under senare år. Studien kan på så vis ge viktig kunskap om hur människor upplever och hanterar dylika förändringar, och belyser också hur samhällets beredskap ser ut i området.