Forskningsprojekt Kropp, plats och tid i japanska visuella kulturer i den nya digitala eran

Donna Haraways Cyborg-koncept uppstod under en tid av digital förändring. Hennes ”A Cyborg Manifesto”, som först publicerades 1985, fick ett brett erkännande 1991 efter publiceringen av boken Simians, Cyborg, and Women: The Reinvention of Nature. Detta var en tid då internets revolution förändrade vårt samhälle till ett digitalt sådant. Denna nya digitala tidsålder hade också en stark inverkan på film- och konstscener runt om i världen där förbättrade teknologier och digitaliseringen skapade nya förutsättningar för att visualisera nya imaginära framtider och för att väcka frågor om kroppslighet och genusnormer i ett högteknologiskt samhälle.

Sedan dess, över trettio år senare, har tillväxten av sociala medieplattformar, robotar och AI sammanlänkat människan och den mänskliga kroppen till den digitala världen mer än någonsin – ett tema som ofta visualiserats i japanska visuella kulturer under dessa tre decennier. Detta projekt tar sin utgångspunkt från denna nya digitala tidsåldern, från 90-talet fram till idag, med avsikt att analysera visuella verk (film, fotografi och digital konst) av en av de mest framgångsrika japanska kvinnliga konstnärerna idag, Mariko Mori. Som huvudfokus i detta projekt har Mori genom sin konst visualiserat cyborgen och kontinuerligt producerat verk som står i dialog med teknik, andlighet och natur. Genom ett feministiskt- och posthumanistiskt teoretiskt ramverk och genom koncepten kropp, plats och tid ämnar studien bidra till en bredare och djupare förståelse kring cyborg-begreppet i en era av digitalisering. Detta kan i sin tur öppna upp för nya samtal kring vårt samtida digitala samhälle och dess invånare (människan, icke-mänskliga varelser och allt däremellan).