Diskrimineringslagstiftning har under de senaste sex decennierna haft en närmast explosionsartad utveckling i nästan hela världen. I de liberala demokratierna runtom i världen har diskrimineringslagstiftning givits en närmast paradigmatisk ställning. Regler om skydd mot diskriminering placeras numera regelmässigt i samma kategori som demokrati, rättsstatlighet och mänskliga rättigheter och framhålls av lagstiftaren som ett yttersta uttryck för jämlikhet. Lagstiftning mot diskriminering har dock en annan konsekvens på jämlikhetsområdet. Desto mer erkännande av och skydd mot diskriminering av en grupp som ges i diskrimineringslagstiftningen, desto svårare blir det däremot att vidta jämlikhetsförbättrande åtgärder till förmån för densamma, om lagstiftningen formuleras symmetriskt.

Diskrimineringslagstiftningen, såsom den ser ut idag, reglerar tillåtligheten av jämlikhetsförbättrande åtgärder på de samhällsområden och för de grupper den avser. I den här avhandlingen studeras hur relationen mellan förbud mot diskriminering och jämlikhetsförbättrande åtgärder utvecklas i svensk diskrimineringslagstiftning genom genealogiska läsningar av svenska lagberedningar från det första diskrimineringsförbudet träder i kraft 1970 till beredningen av den nuvarande diskrimineringslagen (2008:567). I dessa samtidshistoriska omläsningar synliggörs att diskursen i lagberedningarna till diskrimineringslagstiftningen utvecklats mot att lagstiftning mot diskriminering blivit ett dominerade sätt att uttrycka jämlikhetsmål och att jämlikhetsfrågor underkastats ett likabehandlingsimperativ med resultatet att jämlikhetsförbättrande åtgärder i regel betraktas som diskriminering. 

Handledare:

Mauro Zamboni, Pål Wrange, Lena Gemzöe